När det är någon du känner är det inte lika enkelt att heja på protesterna


När min mormor fortfarande var vid liv var hennes hem en samlingsplats för släkten. Varje sommar reste vi och flyttade under några veckor in i huset som morfar en gång byggt i Babrujsk, en stad i central-östliga Belarus och min mammas uppväxtort. Jag minns mormors hus som färgglatt. På utsidan var det målat i gult, grönt och rött och på insidan pryddes taket av målat glas. Mamma berättar att mormor var väldigt mån om glasdekoren som handputsades årligen. Jag minns gården som fylld av liv. Mormor odlade fler frukter, grönsaker och blommor än vad jag kan räkna upp. Framför huset hängde vinrankor som ett tak över gården där vi åt våra middagar. Mellan måltiderna kunde vi äta så mycket vindruvor vi orkade bara genom att sträcka upp handen och plocka färska klasar av de söta bären. Mormor måste ha tyckt mycket om tak. Gården var omgiven av höga, gröna grindar. Längs med grinden växte stora, orangea klockformade blommor som öppnades på natten, och i ena hörnet av grinden höjde sig ett stabilt valnötsträd. Det gav en handfull nötter varje år. Gatan som mormor bodde på bestod av två rader av liknande små hus med egna gårdar, odlingar och ibland djur. Följde man gatan till vänster kom man till några små butiker där vi brukade köpa nybakt bröd och glass. Gick man istället åt höger fann man en gemensam pump med dricksvatten några hus bort, och ytterligare en bit bort låg en badstrand. De flesta som bodde där var pensionärer, som liksom mormor till betydande del var självförsörjande och dessutom försedde sina yngre släktingar med egenproducerad mat. Jag bodde då i Ryssland, där det rådde stor brist på alla varor, och näringen som mormors odlingar gav mig utgjorde huvuddelen av mitt vitaminintag. Det var en lyx, och jag har min belarusiska mormor att tacka för utmärkelsen som Murmansk friskaste barn 1997.


Jag förstår såklart att mina bilder av Belarus är ett barns romantiseringar. På andra sidan de höga grindarna till mormors färgglada trädgård fanns en verklighet av djupa ekonomiska svårigheter och en stillastående tid, Lukashenkos styre är konservativt och möjligheterna till utveckling har varit minimala. Den yngre generationen fortsätter än idag kämpa för sin försörjning. Som jag i min barndom reste till Belarus för att äta mig mätt på frukt om somrarna, reser de vuxna männen utomlands för att arbeta ihop en inkomst till sig och sina familjer. Men att enbart måla upp Belarus som misär, vilket även jag får erkänna mig skyldig till att kunna göra, är inte fullt rättvist. Försöken till förändring är sprungna ur tilltron till sitt folk och folkets rätt till ett värdigt liv, ett liv utan rädsla för de myndigheter som ska vara ens beskyddare. Lukashenko har länge motarbetat sina politiska motståndares valdeltagande. När Sergej Tichanovskij förhindrades att kandidera till presidentposten 2020 lyckades hans hustru Svetlana Tichanovskaja ställa upp i hans ställe. Tichanovskaja gick inte till val på att själv överta makten, utan på att arrangera demokratiska val i Belarus. Valbedrägerier i belarusiska val är ingenting nytt, men denna gång var bedrägeriet ett svek i än högre grad mot hela befolkningen. Ett svek som blåste liv i protesterna som följt sedan valet.


Jag föreställer mig mormors gata fylld av demonstranter. Det är någonting väldigt underligt i mötet mellan det som var min fristad och det som är någon annans livskamp – någon som är min kusin, min granne, någon som hade kunnat vara jag. Det gläder mig att se folkets kärlek, för ytterst så är det inte hatet till makthavarna utan kärleken till sina familjer, vänner och barn som driver dem framåt. Men i nyheterna ser jag också offren för den polisbrutalitet som råder, och jag pratar med min mamma som försöker hålla sig uppdaterad om säkerheten hos dem som står oss nära. Jag försöker följa nyhetsinslagen stötvis, en liten stund åt gången och inte varje dag, för bilderna etsar sig fast på insidan av ögonlocken. Människor som samlas utanför häktena och gråtandes ropar stärkande ord till sina nära och kära på andra sidan muren. Mödrar som bryter ihop när de möter sina blåslagna söner vid frisläppningar. Ensamma demonstranter som omringas och misshandlas av flertalet poliser med batong. När det är någon du känner är det inte lika enkelt att heja på protesterna, för du ser inte längre bara vinsten utan också priset som de får betala. För första gången känner jag en viss lättnad över att mormor inte finns längre, nog för att hon såg krig under sina dar, men jag önskar ingen den förtvivlan som jag ser och hör hos de drabbade och deras anhöriga. De kan inte stänga av nyheterna när det blir för mycket. 


Sedan det brutala våldet från polisen har demonstrationerna bara blivit större, människor strejkar och personer från poliskåren har klivit fram och uppmuntrat sina kollegor att ställa sig på folkets sida. Dagens bilder visar långa, fredliga parader av människor klädda i rött och vitt enligt den gamla belarusiska flaggan. Lukashenkos strategi är att väcka tvivel och vända folkets vördnad för sitt land mot demonstrationerna. Han driver envist en retorik som bygger på att protesterna utgörs av brottslingar och missbrukare, påeggade av utlänningar som vill se älskade Belarus falla. Men jag är hoppfull om att det som skett är en början på förändring till det bättre. Folkets motstånd har varit omöjligt att undgå, och jag vill tro att de liv som offrats inte går till spillo. Jag är bara smärtsamt medveten om att fler kommer att lida innan denna förändring sker, och jag är rädd för att demonstranternas framtidshopp och tilltro till sitt folk kan hinna slockna på vägen. Därför är omvärldens bekräftelse av och stöd till folket så otroligt viktigt i detta läge.


Diana Vallsten, masterstudent i kultur- och medievetenskap

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *