En sak måste jag erkänna. Jag är inte helt trogen denna blogg, utan skriver också i andra forum om min vistelse i Mae Sot och om Leadership and Management Program (LMP) som jag deltar i som lärare. Till exempel twittrar jag (@Burmautskott1). Men jag delger också mina vänner personliga upplevelser via Facebook.
Ibland känner jag att jag vill dela mina ord – samma ord – på flera ställen. Idag är en sådan dag. Nyligen hemkommen till SYCB efter en långpromenad till grannstaden kände jag en så stor olustkänsla i min kropp efter att återigen bevittnat hur fabrikerna i området fungerar. Eller snarare, hur de inte fungerar, åtminstone inte som arbetsplatser… Många fabriker påminner snarare om fängelser eller koncentrationsläger (jag vet, jämförelsen är magstark, men verkligheten i Mae Sot är väldigt långt ifrån verkligheten för de flesta i Sverige, med 40-timmars arbetsveckor, flera veckors semester, ett utbyggt förskole-, skol- och sjuk- och äldrevårdssystem med mera). Så. Idag skrev jag följande i min Facebooklogg när jag loggat in på datorn (mellan diverse internetavbrott):
“Mina promenader i och runt Mae Sot får mig ofta att tänka på arbetsrättigheter. Strosat förbi bilfabriker i utkanten av staden, sett enorma textilfabriker med än högre murar runtomkring. Det känns olustigt i hela kroppen när jag tänker att de flesta fabrikerna snarare ser ut som anstalter än som arbetsplatser. Runt en textilfabrik i en närliggande stad finns taggtråd uppsatt ovanför den omgärdande muren till fabrikslokalerna. Jag undrar om taggtråden finns där för att skydda lokalerna från inbrott utifrån, eller för att hindra arbetare från att fly… Något säger mig att det kan vara det sistnämnda. Har sett hur en man på motorcykel, troligen något slags förståndare för fabriksverksamheten, stannade sitt fordon och skällde ut en anställd munk med synliga funktionsnedsättningar, mitt på ljusa dagen, på öppen gata. Vid ett annat tillfälle såg jag unga killar, kanske 15-16 år, på fabriksområdet och de verkade knappast vara där för att göra busstreck – de var troligen anställda på fabriken. En annan fabrik har jag vid det här laget passerat massvis med gånger och oavsett tid på dygnet eller veckodag är musiken igång, som för att uppmuntra arbetarna att arbeta vidare. När får de vila och vara lediga? Förstår man inte att utvilade människor som då och då får vara lediga och ägna sig åt vad de vill också mår bättre och orkar mer och kanske också är mer lojala anställda? Hur kan konstant fabriksarbete gynna verksamheten? Eller är dessa arbetare bara stapelvara – går någon under så finns det bara ett lager av desperata arbetare (troligen burmeser som befinner sig illegalt i staden) att ta av, att ersätta med? Promenaderna i och kring Mae Sot får mig verkligen att inse värdet av en stark arbetarrörelse och en skyddad rätt till fackligt engagemang.”
Vetskapen att många av de produkter vi konsumerar i Sverige har tillverkats under vidriga arbetsförhållanden någonstans långt borta ifrån våra flashigt inredda och skyltade butiker får många att vilja göra någonting. Någonting annorlunda. Frågan är bara vad man som konsument kan göra… och hur man ska gå tillväga. Produkter tas ofta fram i flera, flera led. De olika aktörerna i produktionskedjan vet inte exakt vad de andra har gjort och hur pass etisk tillverkningen verkligen varit. Den information om produkterna vi som konsumenter får i slutändan är starkt begränsad. Att ett visst plagg har sytts i ett visst land är kanske allt vi får reda på genom att titta på “tillverkningslandet”. Men vi får aldrig veta hur arbetsförhållandena är i knappfabriken, i spetsfabriken, i dragkedjefabriken eller, för den delen, på bomullsplantagen. Det är lätt att känna sig maktlös.
Fair Trade är ett bra initiativ, likaså olika miljöcertifikat och uppförandekoder. Men jag tror också att rapporter (men även artiklar, böcker, blogginlägg med mera) om arbetsrättsliga kränkningar är viktiga verktyg, både för att informera konsumenter om produktionsförhållanden i andra länder och för att sätta press på företag och andra inblandade i dessa långa, krångliga produktionskedjor. Jag tror också starkt på att arbetares rättigheter måste respekteras, skyddas och infrias. Detta inkluderar en rätt att engagera sig fackligt.
Det är min övertygelse att arbetarrörelsen behövs. Jag är också glad över att få vara en del av denna rörelse, genom att vara lärare i Burmautskottets solidaritetsprojekt här i Mae Sot.
Ta hand om er.
Kärlek,
Angelika
