Frågan om vinster i välfärden har återigen vaknat till liv i debatten sedan regeringens utredare Ilmar Reepalu för en knapp vecka sedan presenterade sin utredning. Reepalus förslag löd i korthet att vinstuttaget skulle begränsas till sju procent på eget kapital plus statslåneräntan, och att tillstånd ska krävas från Skolinspektionen eller Inspektionen för vård och omsorg, dit företagen även ska skicka sina årsredovisningar.
Få saker (utom den förda asylpolitiken) väcker min politiska ilska till liv som frågan om vinster i välfärden. Att riskkapitalbolag ska kunna profitera på människors behov av –och rätt till – vård, äldreomsorg, skola och förskola är ett cyniskt tänkande som borde vara förpassat till kapitalismens skräphög. Men idag befinner vi oss i ett läge där ingen partiledning utom Vänsterpartiets sätter ner foten i frågan om vinstuttag i välfärden. Från socialdemokratiskt håll talas det istället alltjämt om begränsningar, kontroll och regleringar. Kanske tycker man att det vore för radikalt att driva frågan om ett förbud mot vinstuttag? Men är tanken att tillgången till fungerande sjukvård, äldrevård och skola är en rättighet och inte en vara på en marknad verkligen så radikal?
Opinionsmätningar visar att även en majoritet av de moderata väljarna är mot vinstuttag i välfärden i dess nuvarande form. En Sifo-undersökning som SVT Nyheter beställde i samband med presentationen av utredningen visade att 51 procent av de som tänker rösta på Socialdemokraterna vill tillåta vinstuttag med begränsningar (i enlighet med utredningen, tycks det), medan 37 procent vill ha ett förbud. Bland de moderata väljarna vill 62 procent se begränsningar medan 9 procent vill se ett förbud. Som helhet ville 53 procent av de tillfrågade se begränsningar medan 27 procent ville se ett förbud. Inte någon majoritet för förbud, förvisso, men om man nu inte omedelbart vill införa ett förbud mot vinster i välfärden så borde man åtminstone skapa opinion i frågan. För är det trots allt inte det politiken ska gå ut på? Att visa på tydliga konflikter mellan alternativ och låta väljarna besluta vilket som är det bästa? Ett system där alla partier trängs i mitten och anpassar sig efter opinionen kanske fungerar kortsiktigt för att vinna röster men riskerar långsiktigt att få motsatt effekt, då väljarna inte ser någon skillnad mellan de etablerade partierna och istället sätter sitt hopp till aktörer långt ut på högerkanten.
I ett hårdnande samhällsklimat som domineras av debatten om invandringens vara eller icke vara och vem som kan föra den hårdaste asylpolitiken borde Socialdemokraterna visa på en annan väg. Istället för att prata om asylinvandringens kostnader borde vi prata om klass. Ja, det gör vi ju också, men det sträcker sig sällan längre än till artiklar i våra egna, mer eller mindre interna, tidskrifter. Att driva frågan om ett vinstförbud i välfärden skulle kunna vara ett led i detta och visa på en socialdemokrati som fortfarande står för någonting annat än status quo. Förhoppningsvis skulle detta kunna öka förtroendet för Socialdemokraterna hos en väljarkår som har svårt att se någon skillnad mellan de olika partiernas politik. Jag måste erkänna att jag blev smått förtjust i Stefan Löfvens uttalande i Agendas partiledardebatt i maj. “Vi har 60000 barn som är till salu på börsen,” sa han apropå börsintroduceringen av skolföretaget Academedia. Oppositionen rasade. “Det anstår inte en statsminister att uttrycka sig på det här sättet,” var Annie Lööfs omedelbara reaktion.
Jag skulle vilja vända på det uttalandet. Det anstår inte ett civiliserat samhälle att acceptera att de få kan tjäna pengar på de mångas behov av – och rätt till – en fungerande välfärd. Min uppmaning till Socialdemokraternas ledning blir därför att sätta ner foten i frågan. Våga driva frågan om vinstförbud i välfärden som nästa stora konflikt mellan vänster och höger. Det skulle vara ett nödvändigt brott mot det status quo som råder i politiken idag. Och fullständigt nödvändigt för allas vår tillgång till en fungerande välfärd. För välfärden är till för folket. Den är inte till för att Academedias, Attendos eller välfärdsföretags/riskkapitalbolags direktörer ska kunna stoppa undan miljarder i skatteparadis (2013 hade de fem största välfärdsbolagen enligt DN uppskattningsvis en vinst på uppskattningsvis 1,2 miljarder, men betalade bara 26 miljoner i skatt).
Under 1900-talet tog Socialdemokraterna kampen för kvinnlig rösträtt, ATP, socialförsäkringar, betald semester – för att bara nämna några stora samhällsreformer. De senaste åren har i jämförelse präglats av idélöshet. Socialdemokraterna skulle kunna bryta detta läge genom att driva frågan om ett vinstförbud i välfärden. Låt oss ta den chansen och låt oss ta den nu!
Frida Michelsen
S-studenter Malmö
