Det har hänt en liten sak, som är oerhört oroväckande. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har tagit det svenska myndighetsväsendet ett stort kliv ut i grumliga vatten, då de visat prov på att inte kunna skilja på alt-rightpropaganda och forskning. Trots att rapporten ”Muslimska brödraskapet i Sverige”, den första alt-rightrapport som myndigheten presenterade, fick så massiv kritik som en rapport överhuvudtaget kan få, där den samlade islamforskarkåren protesterade (och huvudförfattarens enda försvar var att hävda att dessa forskare ”hade rökt på”) så ligger den kvar på myndighetens kunskapsdatabas. Hur den ens kunde hamna där från början är ett mysterium, eftersom den aldrig passerade MSB:s forskningsavdelning, utan lades upp direkt av de tendensiösa tjänstemän som beställt den (och betalat ett fullständigt orimligt överpris för den). Och än värre: dessa tjänstemän har låtit samma forskargrupp skriva en uppföljande rapport.
I Sverige är det främst Flashback som ägnat sig åt den typ av konspirationsteorier som presenteras i rapporten. En historiskt använd Europeisk strategi för att förtrycka minoriteter har varit att kraftigt överdriva en grupps (tidigare främst judarnas, nu främst muslimernas) organisering och agenda att infiltrera och förstöra.
Bland annat Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor har använt sig av rapporten som underlag för att avslå en bidragsansökan från Sveriges unga muslimer (SUM). Men i sin överklagan fick SUM rätt hos förvaltningsrätten. På torr juristsvenska förklarades att rapporten, i relevanta delar, helt saknade källor för sina grova påståenden. Lyckligtvis funkade rättsväsendet i det här fallet, men det är fara å färde om myndigheter inte längre med självklarhet kan lita på varandra. Myndigheter behöver anlita seriösa forskare som arbetar enligt gängse akademisk metod.
Tilliten till systemet är en av de allra viktigaste faktorerna för att motverka extremism. Att ställa grupper mot varandra är de högerextremas specialitet. Demokrati, jämlikhet och utsatta gruppers rättigheter (HBTQ-personer, kvinnor, judar) används nu som argument för att begränsa religionsfrihet och organisationsfrihet för muslimer. På punkt efter punkt får politiken mot islam och muslimer dock rakt motsatt effekt mot det man säger att den syftar till. Kvinnors rörelsefrihet begränsas i det offentliga rummet till följd av hot och hat, rättssäkerheten undermineras och demokratiska muslimska krafter förhindras att utföra sitt arbete för att bara nämna några av konsekvenserna. Låt oss inte acceptera det.
Det som har hänt har inte heller skett i ett vakuum. Ryssland, Saudiarabien, Egypten och några få ytterligare har nämligen terrorstämplat Muslimska brödraskapet (MB) och förbjudit organisationer som på något sätt, ofta i långa guilt-by-association-kedjor, kan kopplas till denna organisation. Med konsekvensen att man kunnat kväsa opposition och oliktänkande. Även i Europa har försök gjorts, inte minst efter påtryckningar från Saudi, men bland annat det brittiska parlamentets utförliga rapporter har visat att det inte finns anledning till vare sig terrorstämpling av MB eller ett generellt misstänkliggörande av muslimska organisationer. Även Donald Trump har uttryckt intresse för att gå i dessa fotspår. Sverigedemokraterna har använt sig av rapporten för att motionera i riksdagen om begränsningar av muslimska organisationers rättigheter. Nazister i Dalarna har använt den i sin nätpropaganda. Hatbrotten mot moskéer ökar.
Det är viktigt att få mer kunskap om de destruktiva våldsamma och antidemokratiska miljöerna i Sverige. Hur de verkar, hur de göder varandra, vilka press- och motivationsfaktorer som gör att de får stöd och anhängare, på vilket sätt vi kan förhindra att de utövar sitt våld. Oavsett om de åberopar religion, vithet eller antirasism som skäl för sitt våld, och oavsett om de verkar för uppbyggnad av parallellsamhällen, är religiösa sekter, knarkhandlare eller nazister. Självklart inklusive de våldsamma islamistiska miljöerna, och där pågår flera forskningsprojekt. Men vem kartlägger alt-right-rörelsen och dess informationspåvekan på svensk politik och myndighetsliv? Tills vidare måste vi alla ta alla påståenden som syftar till att begränsa muslimers fri- och rättigheter med en stor nypa salt, för det börjar bli allt svårare att veta vilka intressen som är de verkliga avsändarna.
Anna Ardin
