Selma Haskovic skriver om hur hiphopen är dagens protestmusik. Trots det missförstås och avfärdas hiphop ofta.

Hiphop är en genre som sen dess begynnelse fram till idag fått motstå väldigt mycket kritik. Utöver  en klassiska ”dagens ungdomar!?”-kritiken har mycket handlat om sexism och ytlighet. Hiphopen har alltid blivit anklagad för att vara en misogyn, homofobisk och våldsbejakande musikgenre och subkultur. Fördomar om att alla rappare är sexister vars låttexter endast handlar om ytliga ting som pengar, knark och sex, är väldigt vanliga. Hiphopen har däremot andra, progressiva sidor. De finns där, och blir allt större.

En stor del av kritiken mot hiphopkulturen är befogad, när det kommer till delar av den och vissa artister. Sexism är lika utpräglat inom hiphopen som inom resten av samhället, alltså är just denna musikgenre inget undantag eller något som skiljer sig från normen, när det kommer till exempelvis sexism. Det faktumet legitimerar självklart inte sexismen inom hiphopkulturen, men kritiken är oproportionerlig i förhållande till andra genrer. Ska man kritisera en subkultur för att vara sexistisk etc. bör den kritiken även riktas mot andra subkulturer som är det. Exempelvis är house- och popkultur minst lika präglad av kvinnohat.

Men den viktigaste aspekten till varför jag anser att hiphopen inte porträtteras på ett rättvist sätt är att dess goda sidor sällan lyfts. Hiphop är i särklass den mest progressiva musikgenren och subkulturen, med de mest politiska texterna. Den är på flera sätt normbrytande; många rappare är öppet homosexuella (t.ex. Frank Ocean, Kevin Abstract, Young M.A, Syd tha Kid) och flera av dem rappar även om det. Queercommunityt är även representerat genom andra artister, exempelvis icke-binära Angel Haze.

Det interna motståndet mot machokultur är inte utan betydelse. Utöver redan nämnda exempel är även Young Thug en nydanande rappare. På ett av hans albumomslag poserar han i klänning, och har uttryckligen sagt att han inte ser något problem med att män bär klänningar, exempelvis har han sagt följande; “You could be a gangster with a dress, you could be a gangster with baggy pants. I feel like there’s no such thing as gender.” Alla de artister jag nämnt är kända rappare, vissa allmänt och andra mer inom hiphopcommunityt.

Sist men inte minst får vi inte glömma hiphopens antirasistiska och antikapitalistiska element. Jag kan idag känna att alldeles för få moderna musiker tar ställning mot kapitalismen och den strukturella rasismen i samhället. Men hiphop är definitivt en genre som delvis fyller det tomrummet, ändå uppmärksammas den knappast för detta. Det finns en anledning till varför det är Latin Kings som gör covers på Internationalen och att Redline Recordings lokaler pryds av målningar på Olof Palme, eller att Killer Mike är artisten som kampanjar för Bernie Sanders. Det är artister som sett klassklyftornas misär. De har upplevt modern, strukturell rasism och vad det innebär att inte födas vit och rik. Hiphop är den moderna underklassens musik, en genre som bör uppmuntras istället för att avfärdas på onyanserade och motsägelsefulla grunder. Rapparna är Joe Hills och Dan Berglunds arvtagare.

SELMA HASKOVIC

S-studenter Malmö

Bild: AP Photo/David Goldman