Dagen för Mona Sahlins tal lämnade vi politikvimlet i Visby för en tur till Fårö istället, med raukar och havsbad i kristallklart vatten. Det var skönt att komma iväg lite, och det var en perfekt uppladdning för det som komma skulle.

Jag skrev en ledare i Uppsalademokraten, pressläggningen var innan talet, publiceringen dagen efteråt. Hela ledaren går att läsa här, men min poäng var iallafall att socialdemokraterna aldrig kan vinna på en politik som inte är sin egen, att det behövs ett tydligt ställningstagande som visar att man har en egen politik, som är ett tydligt alternativ till alliansens.

“Den mediebild som etablerats är av två block vars politik handlar om några kronor hit eller dit för medelklassväljarna, och det som avgör är vem som gör den bästa spurten i slutet. Då är det inte konstigt om folk tycker att det inte verkar vara så stor skillnad mellan blocken.
…
Så länge debatten handlar om hur skatterna påverkar privatekonomiskt är matchen redan förlorad. Stödet för regeringen bygger till stor del på att de lyckas hålla diskussionen fast vid den direkta plånbokseffekten, utan att behöva stå till svars för den indirekta negativa välfärdseffekten av skattesänkningarna.
Ska de rödgröna få genomslag måste budskapet om vad man vill uppnå med skatterna föras fram. Varför inte lita på att en majoritet av väljarna är beredda att betala för en god gemensam välfärd?
Progressiva rörelser är inte framgångsrika för att de strävar efter att anpassa sig till mitten. De segrar när de lyckas flytta på mitten, genom en effektiv argumentation från vänster. ” (Uppsalademokraten 9/7)

Mona lyckades långt över mina förväntningar med just detta, att understryka den fundamentala skillnaden mellan höger och vänsterpolitik genom att tydliggöra att strävan mot ett jämlikt samhälle är det som styr den socialdemokratiska politiken.

Hon inledde första halvan med att tala om ideologi, om visioner och ambitioner, om viljan att skapa ett samhälle där alla har samma möjligheter, oavsett bakgrund. Den ideologiska tyngden har jag verkligen saknat i den politiska debatten, inte bara ifrån Monas håll utan generellt – mycket av debatterna senaste tiden har handlat om att smutskasta motståndaren eller understryka bristerna i dennes politik, snarare än om att tydliggöra sina egna ambitioner. Att höra denna halvtimmeslånga inledning utan ett enda ord om vad nuvarande regering gjort fel, utan om vad vi vill göra efter valet, kändes därför verkligen som ett lyft och ett stort steg i rätt riktning.

Andra halvan, där kritiken mot regeringen kom in, höll även den en mycket god nivå, där varje kritisk punkt ställdes mot det socialdemokratiska alternativet. Uppräkningen av vad välfärden faktiskt skulle kosta om var och en tvingades bära hela kostnaden själv var ett briljant drag som tydligt illustrerade de dramatiska konsekvenser en fortsatt nedmontering skulle få. Det talar också till alla generationer och alla inkomstnivåer i samhället att en fördelning av resurser utifrån behov och ett bidrag efter förmåga, utjämnat över livstiden i längden gynnar hela samhället, såväl som varje individ.

Jag hör till dem som inte tyckt att Mona varit den bästa talaren, innehållsmässigt har jag saknat ideologi och i uttryck har jag saknat engagemang och glöd, vilket kommer sig av att hon ofta låtit alltför välrepeterad. Detta var första gången jag hörde henne staka sig på några ord, första gången jag hörde det där lilla darret på rösten som kommer när man verkligen tror på det man säger.

Från de jag pratade med efter talet var reaktionerna positiva, detta kändes för många som en riktig vändpunkt, där en riktning stakades ut som är mycket viktig inför valet. Jag hoppas bara att detta inte var en engångsföreteelse, utan att detta är en bestående ton som håller i sig fram till slutspurten, som annars har en tendens att bli än värre ju närmre valet kommer.

/Johanna Pettersson

För övrigt noteras att de stora morgontidningarna inte förnekar sig – dagen efter talet nämns Sahlin inte ens på förstasidan, den pryds istället av ett foto på allianspartiledarna fotat i maktmässigt grodperspektiv, inte helt olikt en propagandaaffisch från valfri diktatur.