Temat i Axess’ senaste nummer är klass. På omslaget får man som läsare direkt veta att klass inte är en fråga om inkomst utan om själen. Så här sammanfattar Lena Andersson sin klassanalys:
“Människans uppfattning om sig själv är mycket mer avgörande för klassbestämning än yrke, bostad och inkomst. Klass är en mental horisont som man bibringas av sin omgivning.”
Att klass inte handlar om inkomst är förstås en väldigt bekväm utgångspunkt eftersom man då inte tvingas diskutera på fördelningspolitik som ett viktigt sätt att minska klassklyftor. Lena Andersson anser istället att bildning och förkovran är befrielsen [i bestämd form singular!] oavsett hur man förtjänar sitt levebröd. Enda gången kapital nämns förklarar Lena Andersson att kulturellt, socialt och ekonomiskt sådant ger möjligheter till ett vackrare och mer omsorgsfullt livsinnehåll. Inte att inkomst och framför allt väl fördelad sådan också ger längre överlevnad, lägre spädbarnsdödlighet, mindre våld i samhället och större möjligheter för individer att lyckas med det de tar sig för.
Bildning och förkovran är definitivt inget dåligt och det är oerhört viktigt att samhället tillhandahåller institutioner som möjliggör just det. Men att mena att det allena ska minska klassklyftor är oerhört verklighetsfrånvänt för att inte säga föraktfullt. Klassnedlåtenhet är ett ord Lena Andersson använder om en bekant som är trevlig mot servicepersonal som han ser ner på. Han är detta för att han finner strukturella orättvisor moraliskt anstötliga då han växt upp med humanistiska värderingar på liberal grund.
Jag tolkar detta som att Lena Andersson inte tycker att det är nedlåtenhet att säga att klass är en mental horisont samtidigt som vi vet att folk i rika västländer lever avsevärt kortare om de har en sämre socioekonomisk ställning än resten av samhället. Vill hon säga att hon inte föraktar någon utan bara tycker att de förtjänar ett kortare liv sådär som man kan tycka utan att vara en nedlåtande människa?
Skrivet av Jesper Alex-Petersen, Libertas redaktion