Burmautskottet: “Mjukis” & “Svettis” – några osorterade reflektioner kring manlighet

Sedan jag kom till Thailand i början av augusti har jag pratat mycket om kön och genus med mina studenter. Det har blivit en hel del anatomi, men ännu mer socialkonstruktivism; egentligen skulle jag säga att även anatomiska indelningar av kön (baserade på vad som skulle kunna kallas köns- och reproduktionsorgan) är socialt konstruerade. Det finns ingen strikt skiljelinje mellan Natur och Kultur; de samspelar ständigt med varandra. Inte minst intersexuella människor utmanar binära och sinsemellan uteslutande könskategoriseringar. Samtidigt finns det en pragmatisk sida av användandet eller icke-användandet av gruppkategorier som ”kvinnor” och ”män”. Som jag i ett tidigare blogginlägg (”Utanför hemmets klaustrofobiska rum finns en trädgård av solidariska koalitioner”) nämnt så är det väldigt svårt att ställa några som helst politiska krav om människor inte tillåts organisera sig i grupper som baseras på en sorts gemensamt skapad identitet. Själv deltar jag, i egenskap av att vara lärare, i en könsseparatistisk undervisning som enbart riktar sig till unga kvinnor från Burma. Mycket av undervisningen utgår från deras erfarenheter, och då är såväl frågor om kön som om etnicitet och nationalitet relevanta och ständigt närvarande i våra diskussioner. Men, även om det blir mycket snack om menstruationer, graviditeter, aborter, horstigmat, madonnapåbudet och allt möjligt annat som är behäftat olika diskurser om femininiteter, så tycker jag att det är viktigt att studenterna också får reflektera kring maskuliniteter; fundera kring vad snoppstorlek, en stor stark, magrutor, skäggväxt, familjeöverhuvudsansvaret och ett ständigt känsloförtryck innebär. För männen själva, men också för resten av samhället. Och när skoldagens sista minut tickat bort fortsätter dessa tankar inom mig. För att det är ett så viktigt ämne! Det behövs (fler!) samtal om maskuliniteter, för att det ska vara möjligt att också förskjuta innebörden av olika femininiteter (och av ”kön”, över huvud taget). Problematiseras normerna kring vad ”manlighet” innebär kan vi förhoppningsvis också rucka på patriarkala uttryck för ojämställdhet – ojämställdhet som drabbar alla i ett samhälle, oavsett (tilldelat eller hävdat) kön.

I Thailand har jag fått många anledningar att reflektera kring mansideal; inte minst för att de dominerande mansidealen här ofta skiljer sig åt väsentligt gentemot de dominerande mansidealen i Sverige. Samtidigt finns det många likheter mellan hur ”manlighet” definieras i olika delar av världen, och dessa likheter får heller inte glömmas bort.

Men. Denna text kommer att cirkulera kring två mansideal som särskilt trätt fram under min vistelse här i Thailand; låt mig få presentera ”Mjukis” och ”Svettis”.

Vi kan börja med ”Svettis”. Han är en typ som också går att finna lite överallt i Sverige, så han var lätt att känna igen. I Thailand har jag framförallt mött honom på Fit Club, det illgröna gymmet dit jag gått för att träna mig till fysiska kickar efter att skoldagens intellektuella kickar tagit slut. ”Svettis” kan se väldigt olika ut; en del skulle likna honom vid ett ”kylskåp”, andra skulle säga att han är en ”spännis”, medan ytterligare några skulle säga att han alltid går omkring med en proteinshake eller en energidryck i handen. Egentligen är det beteendena och strävandena som är gemensamma, och karaktäristiska, för män i ”Svettis”-kategorin. ”Svettis” hänger på gymmet och där lyfter han tunga, tunga vikter. När han inte gymmar ägnar han sig åt andra fysiskt påfrestande aktiviteter, som att klyva ved mitt itu eller att delta i Iron Man-triathlontävlingar. Han vill bli, och förbli, fysiskt stor och stark. Vad detta strävande grundar sig på är oklart. Det kan handla om att han vill jämföra sig med andra män; självvärdet sitter då i bicepsens omkrets eller i antalet kilon han kan lyfta i bänkpressen. Det kan också handla om att han vill vara stor så att hans kvinnliga partner ska kunna känna sig liten (denna upplevelse av relationell kroppsstorlek tycks också vara (tänkt) viktig för både mannen själv och för kvinnan). Det kan handla om att han verkligen bor ute på landsbygden, långt borta från alla bekvämligheter, och därför måste använda sin råstyrka i vardagen. Eller så handlar det kanske bara om estetik. Att vissa män tycker att det är läckrare med inoljade överarmar än med gäddhäng. ”Svettis” skulle kunna sägas vara hypermaskulin: han är den totala motsatsen till det (tänkbart) allra mest feminina. Han är muskulös, svettig, frustande; explosiv och respektingivande (eller, om man vill se det mer negativt; brutal och skräckinjagande). Det hypermaskulina, som ofta beundras av andra män såväl som av (hetero-)kvinnor, kan dock ”slå över” och ”felanvändas”; den aggressive, främmande och attackerande Våldtäktsmannen (som många flickor lär sig att rädas, redan i unga år) är ett exempel på en sådan manlig extremtyp.

På Fit Club har jag ibland, när jag tillåtit mina tankar att flyga iväg fastän jag ”borde” fokusera på att köra slut på mig själv på någon träningsmaskin, iakttagit ”Svettisar”. Hur de samspelar i grupp. Ofta har jag sett hur män, som tillsynes inte känner varandra och som heller inte samtalar i gymmet, liksom sneglar på och utmanar varandra. Utmaningarna uttalas aldrig men de uttrycks. Kommer ytterligare en ”Svettis” in i gymmet, när där tidigare bara fanns en av hans sort, så inleds den psykiska maktkampen ofta ganska snart. Den nyanlända ”Svettisen” börjar lyfta tyngre vikter än den ”Svettis” som redan hunnit inleda sitt träningspass. ”Svettis” nummer ett höjer då ribban ytterligare genom att lägga på några ännu tyngre vikter på sin skivstång. Denna kapprustning kan sedan fortgå ett tag, tills någon ser sig besegrad. Detta kan uttryckas på olika sätt; den besegrade kan lämna gymmet helt och hållet eller kanske utmana sin överordnade genom att byta övning eller maskin (läs: mätinstrument för styrka och därmed grad av manlighet). Respekten en ”Svettis” erövrat kan yttra sig som att andra män i gymmet avsäger sig användandet av en viss maskin så fort gymmets alfahanne kastar minsta lilla blick som skulle kunna tolkas som en vilja att bruka just den maskinen. ”Svettisar” kan också, genom mer eller mindre direkta sätt, försöka urskilja sig från alla andra människor som befolkar det gemensamma rummet, och genom detta samtidigt hävda sin överlägsenhet. En av gymmets stammisar, en medelålders läkare som enligt egen utsago tränar ett par fyratimmars pass i veckan, gav mig en gång en komplimang för att jag använde vikter när jag tränade. Han sade att de andra kvinnorna på gymmet aldrig använde vikter, utan ”bara” använde crosstrainer-maskinerna eller löpbanden, och sällan mer än en halvtimme, eftersom de ändå mest gick till gymmet ”för att kunna basta”. I en enda ”komplimang” lyckades han förminska alla kvinnliga gymbesökares fysiska ansträngning såväl som den fysiska ansträngning andra, icke-skivstångshävande, män ägnar sig åt.

Precis som med det mesta här i världen så finns det två sidor av myntet – en positiv och en negativ – även när det gäller ”Svettisar”. Att vara hälsomedveten och intresserad av den egna kroppens funktioner och mående kan otvivelaktigt vara något gott. Samtidigt innebär ”Svettis”-idealet en enorm press, både på ”Svettisarna” själva och på icke-”Svettisarna”. Precis som att det, för slanka ”idealkvinnor”, (oftast) krävs tur i genlotteriet i kombination med en stenhård självtuktning och ett offrande av tid och energi som skulle ha kunnat spenderas på mellanmänskliga möten istället för på kaloriräknande, för att de ska kunna fortsätta att vara slanka ”idealkvinnor”, så krävs motsvarande uppoffringar av ”Svettis”-männen. Dygnet har bara tjugofyra timmar och för varje timme en ”Svettis” lyfter skrot, desto mindre tid har han att odla andra intressen eller umgås med nära och kära eller arbeta eller vila. ”Svettis”-idealet, precis som det slanka kvinnoidealet, är nästintill ouppnåeligt – i alla fall för majoriteten män, som finner sig själva i mitten av ett nätverk av familjemedlemmar, kollegor, vänner, grannar och andra, och med en fulltecknad almanacka i byxfickan. Det är således inte konstigt att folk bränner ut sig eller söker snabbare genvägar, som dopning. Dessa är dock bara två, av väldigt många, frågor som helt klart kan och bör diskuteras utifrån ett manlighetsperspektiv. ”Svettis”-idealet skapar också en social skam kring att vara ”feminin” (eller ”fjollig”) som man och ”manhaftig” (eller ”bitig”) som kvinna.

”Mjukis” är en manstyp som framförallt elaborerades med och hyllades under 1970-talet. Sedan dess har ”Mjukis” varit både passé och trendig i olika omgångar, och ibland även bådadera parallellt i olika grupper i ett och samma samhälle. Ibland har ”Mjukisar” försökt att ”ta tillbaka” stoltheten i att vara en ”Mjukis” genom att döpa om sig själva; ibland hittar vi beteckningar som ”metrosexuell”, ”Söderpappa” eller ”dandy” som ersättningar för beteckningen ”Mjukis” (vilket alternativ som används beror på vad som betonas; mannens könsöverskridande utseende, mannens närvaro som förälder eller mannens fäbless för en pimpinett och därmed feminint kodad estetik). ”Mjukisen” är ”Svettisens” motpol och den som riskerar att avfärdas som ”fjollig” av ”Svettisen”.

Ibland har jag tänkt att det verkar som att ”Mjukisen” delvis har fått upprättelse i Sverige under 2000-talet, efter att 1990-talet hånade honom och istället hyllade sammanbitna män med vassa käkben. Men den svenska ”Mjukisen” 2012 är inte densamma som ”Mjukisen” 1972. Mycket handlar om att män nu ”tillåts” uttrycka känslor (det vill säga, fler känslor än aggressioner och/eller stel likgiltighet) och ägna sig åt aktiviteter och bära ansvar för sådant som tidigare ansågs vara ”kvinnligt” (som att odla ett intresse för heminredning eller som att sköta om sina barn). Men, estetiken har inte luckrats upp särskilt mycket. 1970-talets ”Mjukis” – velourmannen i Mah-Jong-kläder – har nästan dött ut. Unisexmodet spridde sig aldrig till en majoritet av folket och fortfarande tycks det viktigt att accentuera ”könsskillnaderna” med hjälp av kläder och attiraljer. Således bär Söderpapporna sotarmössor och inte hattar med flor; de bär randigt men inte småblommigt; de klär fötterna i basketskor i tyg men inte i högklackade pumps.

I Thailand ser det delvis annorlunda ut. Här finns andra manlighetsideal som föreskriver andra normer för hur män ”ska” se ut. För mig, som kommit hit som en utomstående, är det väldigt intressant att titta på de thailändska och burmesiska männens estetik med genus- och queerglasögonen på. Här ser jag många män med cerisa, djupröda och knalligt lila kläder och de kan också bära kläder med ”gulliga seriefigurer” på. Longyi, ett slags sarong, är också det vanligaste plagget jag sett både kvinnor och män från Burma bära. Militärer och poliser – sinnebilden av hypermaskulina män – bär skor med höga sulor och en del män bär, av ren fåfänga, färgade linser i ögonen. Såväl burmesiska kvinnor som burmesiska män använder thanaka, ett slags vitt puder, i ansiktet för att göra sig fina och för att förbättra huden. Männen i Mae Sot använder hud- och kroppsvårdsprodukter med blekningseffekt och ägnar en hel del tid åt att stajla håret. I princip alla cyklar här har låga damcykelramar och en del av männen ses svischa fram på Mae Sots gator på rosa vespor.

Vid olika tillfällen har jag diskuterat manlighet med min manlige lärarkollega, som arbetar på DPNS’ skola här i Mae Sot. Vid ett sådant tillfälle berättade han leende om en av de ”coola killarna” i hans ena skolklass; trots att denne manlige student definierar sig som punkare/rockare har han ändå kunnat bära upp en Justin Bieber-tröja i klassen utan att hans ”farlighet” ifrågasatts av de andra studenterna. Min kollega delade också sina reflektioner kring estetik och identiteter bland burmeserna här i Mae Sot. Han pekade på situationen i Sverige (och, delvis i ”Väst” i allmänhet), där en uppdelning ofta görs mellan mainstream-kulturen och indie-/sub-/motkulturer. Mainstream-kulturen dominerar det tillgängliga kulturutbudet och exempel på mainstream-kultur är ofta massproducerade och de riktar sig ofta till en bred massa, vilket gör mainstream-kulturen ”nedslipad” och ”folklig”. Indie-/sub-/motkulturer är, å andra sidan, en sorts reaktion på mainstream-kulturen. De är kulturuttryck i mindre skala och inte lika publikfriande. Eftersom de inte ”behöver” tilltala ”den breda massan” finns det en politisk potential i dessa kulturer. De kan också fungera som identitetsmarkörer för subgrupper. I Burma är situationen kanske en annan, föreslog min kollega; där går kanske gränsen mellan olika ”kulturer” vid uppdelningen i ”västerländskt” (eller, ”modernt”) respektive ”icke-västerländskt” eller ”ursprungligt” (eller ”traditionellt”). Att konsumera västerländsk mainstream-kultur är på så sätt inte något ”folkligt” i Burmas kontext eller bland diasporan utanför Burma: det är snarare något rebelliskt; en sorts revolt gentemot äldre och ”föråldrade” generationer. Sett i detta perspektiv kan en Justin Bieber-tröja utgöra ett långfinger till föräldrar och släktingar såväl som till alla i hela hemstaden eller -byn, och därmed blir det både möjligt och rimligt för en punkare/rockare att digga Justin Biebers musik.

Jag imponerades av min kollega, som så många gånger förr, när vi samtalade om saken. Och jag kände, att denna tankefigur säkert skulle kunna användas för att förklara även andra skillnader, än bara musiksmak, när det gäller manlighetens innehåll och gränser i Sverige respektive i Burma. Några nyckelord för just denna tankefigur är västernisering och kapitalism.

En del skulle säga att USA:s hegemoni i världen – när det gäller allt ifrån militär styrka till de amerikanska storföretagens årsomsättning, via Hollywoods starka påverkan på filmindustrier och -konsumtion runtom i världen – utgör en form av nyimperialism eller nykolonialism. Influenserna kommer från Det Stora Landet I Väst, enkelt uttryckt. Budskapen från Väst skapar nya begär, som skapar nya konsumtionsmönster, som skapar konsumism… och plötsligt har större delen av världen kapitaliserats. Marknader har liberaliserats. Allt är till salu och kan köpas för pengar, men det betyder också att du måste betala om du vill ha något alls. Och det vill du. För i en kapitalistisk värld är det det du har som gör dig till dig. Den som inte köper klättrar inte i status. Den som inte äger finns inte.

Sett utifrån denna bakgrund är det fullt logiskt av de burmesiska och thailändska männen i Mae Sot att bära nypolerade, högsulade skor eller chockrosa tröjor. Det är fullt logiskt att de bär ansiktspuder och bleker huden. För allt de gör är att investera i sig själva, i en värld som är kapitalistisk. Boken Jämlikhetsanden nämner konsumtion som syns i motsats till konsumtion som behövs och Katrin Kielos skriver om hur vårt språk har ekonomiserats. Cirkeln är sluten. USA ses som ett ideal för vad ”modernitet” och ”utveckling” innebär, och vill man som ung, burmesisk man framställa sig som just ”modern” är det dit man vänder blicken och öronen. Och man får då se flådiga livsstilsmagasin och höra konstant repeterade reklamjinglar. Konsumera mera. Om allt går att köpas för pengar kommer det definitivt att finnas många som är villiga att betala för att kunna göra slut med åldringarna i släkten. Lägga slantarna på en enkelbiljett från traditionalitet till modernitet.

Samtidigt vore det att förenkla frågan om vi nöjde oss med detta. För även västerländska män, till exempel från Sverige, påverkas av kapitalistiska strukturer. Investerar i sig själva. Konsumtionen finns där, det är bara andra sorts varor svenska män konsumerar, i jämförelse med burmesiska män. Även sotarmössor kostar. Det viktiga att förstå, är att kapitalism i sig skapar och upprätthåller mansideal. I sammanhanget är det också viktigt att se den hybriditet som växt fram bland unga män från Burma, som lever i exil i Thailand. De har ena foten kvar i ”det traditionella”; den andra foten står i ”det moderna”. Longyi är ett ”typiskt burmesiskt” och ”traditionellt” plagg. Thanaka har använts av generationer. Trots att männen gör sitt bästa – investerar i sig själva – för att framstå som attraktiva objekt för kärlek, sex och beundran, så behåller de samtidigt ofta en traditionell syn på sex innan och utanför äktenskapet. De försöker karva ut sig själva ur gruppen – synliggöra att de är enskilda och unika individer – men grupptillhörigheten är fortfarande väldigt viktig. Man måste måna om familjens rykte och man måste respektera sina föräldrar.

Samtidigt känner jag, när jag vänder och vrider på saken ytterligare ett varv, att där ändå finns subversiva möjligheter. Även om det för de burmesiska männen i Mae Sot inte framstår som särskilt konstigt med män i kjol så gör denna åsyn mig lycklig i queerhjärtat. Och jag tänker: ”går det där ute så går det nog också här hemma”. En av mina kollegor på SYCB berättade för mig att i Burma gör män allt tillsammans. De äter ur samma tallrikar och skålar, sover ihop, tvättar sig gemensamt. Han sade att det är bara så det är och att det i detta inte finns någon begränsande rädsla för att bli stämplad som ”homosexuell”. Den skam som är behäftad ”fjollan” – eller, för den delen, ”Mjukisen” – i Sverige finns inte, eller är åtminstone inte lika påtaglig, i Burma. ”Svettis”-idealet är inte lika dominerande och det möjliggör för män att stå varandra närmare och att ägna sig åt aktiviteter som i en svensk kontext kanske skulle klassas som ”suspekt bögiga”.

Och jag tänker… kanske handlar inte utveckling om masskonsumtion och aldrig sinande ha-begär. Kanske är USA inte ett mer utvecklat land än Burma. Kanske kan vi plocka ut de mjukaste delarna ur det mjukaste mansidealet i Burma och tillsammans utveckla ett verkligt modernt mansideal som utmanar ”Svettisens” förtryckande makt och ständiga närvaro.

… kanske ligger befrielsen i att fler män vågar bete sig ”suspekt bögiga”, såväl i hemmets sfär som i det offentliga…

… kanske är vi alla, trots allt, bara kroppar, inte några kön. Och kanske var det meningen att våra kroppar skulle kommunicera livligt med varandra. För när vi väl dött blir det ändå jävligt tyst.

 

Kärlek,

Angelika

 

 

Share

3 thoughts on “Burmautskottet: “Mjukis” & “Svettis” – några osorterade reflektioner kring manlighet

  1. I’m doing an internship generic prozac price “For countries not closely allied with the U.S., Obama’sno-show will reinforce their policy of bandwagoning with China,”wrote Carl Thayer, emeritus professor at the Australian DefenceForce Academy in Canberra.

Lämna ett svar till cong ty deaura Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *