Ikväll har jag sett Uppdrag granskning och Debatt, samtidigt som jag har packat väskan för att besöka min uppväxtstad Norrköping i helgen. Jag är inbjuden att delta i ett panelsamtal om jämlikhet, i staden där jag själv växte upp i barnfattigdom. Även om jag inte bor kvar i staden, bär jag erfarenheterna med mig och känner mig skyldig att inte låta Josefsson stå oemotsagd.

I såväl Debatt som Uppdrag granskning möts tittarna av bilden att barnfattigdom inte finns i Sverige, och att Rädda Barnen överdriver när de beskriver att 242 000 barn levde i relativ fattigdom i Sverige 2010. Man bortser från att förklara vad relativ fattigdom är, och att det skiljer sig från det absoluta fattigdomsmåttet på så sätt att man jämför de lägsta inkomstnivåerna med genomsnittsinkomsten för att komma åt det relevanta i ett rikt och demokratiskt land: hur behandlar vi samhällets mest utsatta? Vilka levnadsförhållanden tillåter vi i vårt land? I EU använder man numera det relativa fattigdomsmåttet istället för måttet för absolut fattigdom, eftersom man inser att det senare säger väldigt lite om de faktiska konsekvenserna för människor.

Kritiken mot det relativa fattigdomsmåttet är gammal och hör till den borgerliga repertoaren som i ett försök att vifta undan krav på ekonomisk jämlikhet, jämställdhet och klimatpolitik jämför Sverige med utvecklingsländer. Med retoriken “men de andra då?” kan man stå tillbaka med korslagda armar och koncentrera sig på viktigare saker. Som att sänka skatterna för samhällets mest privilegierade och nedmontera den svenska modellen steg för steg.

Det finns mycket forskning och belägg som motbevisar Uppdrag gransknings “journalistik” och jag uppmuntrar er att exempelvis läsa Marika Lindgren Åsbrink på Dagens Arena och Aftonbladet kultur som sammanfattar detta på ett ypperligt sätt.

Men trots all fakta som finns tillgänglig om barnfattigdomen och den sociala och ekonomiska utsattheten blir fattigdomsdiskussionen lätt fluffig och svårbegriplig. Detta är fullkomligt förståeligt, eftersom det finns alldeles för få som vågar vittna om den, vilket också framgick i Janne Josefssons fattigdomssafari som sändes i bästa sändningstid. Den skuld och skam som barn och vuxna som lever i fattigdom bär på får konsekvensen att få människor som inte själva levt i fattigdom kan relatera till vad det egentligen innebär.

Jag vet av egen erfarenhet att man knappast vill erkänna att man lever i fattigdom, och desto mindre beskriva de smärtsamma förhållanden det innebär. För mig personligen tog det många år och en dos politisk medvetenhet för att inse att mina egna uppväxtförhållanden egentligen säger ganska lite om mig själv eller min familj, men att det däremot säger en hel del om det samhälle vi lever i.

Jag tvivlar på att det finns någon skildring som räcker för att en människa som aldrig själv levt i fattigdom verkligen ska förstå vad det innebär. Känslan av maktlöshet förmedlas inte genom ord, den inpräntas i människors innersta och trasar sönder barns självkänsla, deras drömmar om framtiden och formar människors syn på livet. Att ständigt kämpa för att hålla sig över vattenytan gör det svårt att känna trygghet och hoppfullhet inför framtiden. Barn som växer upp och får lära sig att de är mindre värda än andra riskerar att tidigt tappa förtroendet och tilliten till samhällsgemenskapen.

När jag ser tillbaka på min uppväxt är det inte bristen på materiella ting som känns viktigast. Inte heller att det i perioder var knappt om mat eller att jag nästan blev tvungen att byta skola för att vi inte hade råd med busskortet. Det jag minns tydligast var skammen av att stå i kassan och tvingas plocka bort varor för att pengarna inte räckte till. Att tvingas vända på varje krona och bråka över varje liten utgift. Att inte känna sig trygg i hemmet och ständigt vara redo att packa ihop allt för att flytta till en ny lägenhet. Att påminnas om föräldrarnas tandvärk för att de inte hade råd med tandläkarbesöken. Att oroa sig över nästa beslut från socialen eller A-kassan. Att aldrig ha några trygga default-alternativ. Att tvingas bli vuxen när man egentligen borde få vara barn.

Om man prompt vill hitta gemensamma nämnare mellan barnfattigdomen i Sverige och andra länder så är det just otryggheten, bristen på självkänsla och känslan av skuld och skam man borde fokusera på. Och vi borde fråga oss vem som har anledning att skämmas- det barn som växer upp i barnfattigdom eller det samhälle som tillåter det.

Det finns så mycket som ofta följer med fattigdomen, som om den ekonomiska utsattheten i sig inte vore tillräcklig. Psykisk och fysisk ohälsa. Lägre utbildning. Lägre lön. Sämre boende. Missbruk. En känsla av maktlöshet, skuld och skam. Forskning visar även att föräldrars fattigdom ofta är förenat med en ökad risk för att barn ska misshandlas.

Som Susanna Alakoski skriver på DN debatt, “Fattigdom kommer ur en struktur som börjar med finanspolitik och slutar med socialpolitik och handlar om arbete, utbildning, moral, psykologi, religion, ideologi och har diskuterats i EU under trettio år.”

Vad är borgerligheten rädd för, att man ska ta barnfattigdomsproblematiken på för stort allvar? Det skulle ju rentav kunna leda till att man inser att den enda hållbara vägen att bekämpa barnfattigdomen är ekonomisk omfördelningspolitik, att skapa full sysselsättning, ett utbildningssystem som ger alla barn lika förutsättningar och en aktiv bostads- och stadsplaneringspolitik som bygger bort segregationen.

–

Den egentligen frågan vi borde ställa oss är vilket samhälle vi lever i när människor kan ha så vitt skilda bilder av verkligheten. När samhället segregeras till den grad att människor är helt oförmögna att förstå och relatera till andras levnadsförhållanden är något djupt fel. I ett sådant samhälle tillåts fördomarna gro och motsättningar växa på okunskapens grund. I ett sådant samhälle kvävs solidariteten mellan människor i brist på syre.

Milischia Rezai
Ledamot i förbundsstyrelsen och internationellt ansvarig