Slutrepliken i Svenska Dagbladet, den 6 mars 2013, om REVA (rättsäkert och effektivt verkställighetsarbete) formulerades utifrån perspektivet att tidigare replikanter hade – upplever jag – gravt misstolkat Joanna Ljunggren (Fria moderata studentförbundet) och läst in diverse frågor, som inte hade med Ljunggrens ursprungliga budskap att göra: Polisen gör bara sitt jobb. Någon annan fråga angriper hon inte. Därför formulerades slutrepliken och därför skrev jag under.

Jag har full förståelse för att artikeln har väckt frågor om mig som socialdemokrat. Men, för mig är det också solklart. Som demokrat försvarar jag de grundläggande principerna en demokratisk stat har; däri rättsstaten som sådan.

Jag menar att REVA-debatten är i behov av högre upplösning än dess tillämpning. Vem bär ansvaret?

Det är sant att REVA skapar obehag; vare sig den är reell eller upplevd är det en sårbarhet i Stockholms tunnelbana som har skapats. REVA som metod, försvarar jag inte. Jag försvarar rättsstatens rätt att tillämpa metoden.

Konsekvensen av otrygghet, som vi ser i dag, tror jag inte riksdagen tänkte på när REVA togs i bruk redan år 2009 (Polisen.se), då i Malmö, enligt tidsskriften Arbetaren (den 28 februari 2013).

I debatten låter det som om Polisen har fått utökade befogenheter, vilket inte stämmer. Sedan Schengensamarbetet har inre gränskontroll setts som ett komplement i takt med att gränskontroll plockas bort. År 2001 svarar dåvarande Justitieminister Thomas Bodström (S) på fråga från Alice Åström (V) om just stickprovskontrollen:

”Av Rikspolisstyrelsens Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet (273-1) framgår att kontroll inte får utföras enbart för att en person på grund av hudfärg, språk, namn, beteende eller annat kan antas vara utlänning. Reglerna påverkas inte av Sveriges deltagande i Schengensamarbetet. … Inre utlänningskontroll kan vara en åtgärd för att kompensera att gränskontrollerna tas bort. Om användningen av inre utlänningskontroll ska öka eller inte är en operativ bedömning som ska göras av polisen. Det viktiga är att åtgärderna inte får innebära diskriminering, dvs. ingen får kontrolleras bara av den anledningen att han eller hon antas vara utlänning. … Alice Åström skriver vidare i sin fråga att det enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter är tillåtet att använda utseende, klädsel etc. som urvalskriterier vid kontroll. Den text som Alice Åström hänvisar till avser emellertid den stickprovskontroll som i dag utförs vid inresa från de andra nordiska länderna och sker inom ramen för den nordiska passkontrollöverenskommelsen. Stickprovskontrollerna upphör i och med Schengeninträdet. Några kontroller kommer inte att ske vid passerande av de inre gränserna inom Schengenområdet. Vid de yttre gränserna kommer alla personer att kontrolleras.” (Svar på fråga 2000/01:921 om inre gränskontroll : riksdagen.se)

Polisens möjligheter till inre gränskontroll är alltså inget nytt och har aviserats tidigare, av både S-ledd regering liksom borgerlig regering. Den har tillämpats tidigare och nu tillämpas den igen.

Beredskapen för det medborgerliga missnöjet kräver ansvarstagande och ledarskap, vilket jag inte ser att någon egentligen avkräver rätt instans. Polisen, som verkställande myndighet, har blivit syndabocken. Lagen stiftas av våra politiker och har möjliggjort trubbiga verktyg som REVA. Ansvaret ska rimligen utkrävas av politikerna.

Vi har en lagprocess och en rättsordning i Sverige, upp på vilket vår demokrati vilar. Jag försvarar inte själva metoden utan rättsstaten som sådan.

Intill dess att lag: omprövas, omformuleras eller diskvalificeras genom lagprocessen ska lagen efterföljas. De verkställande myndigheterna ska inte läggas till last för politikernas förarbete och lagstiftande, utan enbart verkställa lagen som lojala tjänstemän. I slutändan handlar det också om en rättssäkerhet för de som har fått beslut om uppehållstillstånd (exempelvis). De ska uppleva att undantag inte görs åt det hållet heller och att deras fristad inte riskerar ryckas ifrån dem, i efterhand, på grund av tjänstemäns godtycke, ett upprört folk eller när politiska vindar vänder. De ska i lugn och ro kunna fortsätta med sina liv i Sverige också efter att permanent uppehållstillstånd givits; liksom asyl och eller flyktingstatusuppburits.

Utrymmet för godtycke av REVA behöver prövas. Det ska inte finnas utrymme för godtycke i tolkning av lag åt något håll; varken från tjänstemän, myndighetspersoner eller på grund av ett upprört folk, därför skrev jag under slutrepliken.

Jag är för en generös migrationspolitik som hållbart kan ta emot individer på flykt i omedelbart skyddsbehov, där alla kommuner delar på ansvaret för mottagandet av dessa individer.

Jag är för en reglerad migrationspolitik som verktyg att säkra ett humant och hållbart flyktingsmottagande.

Jag ser med fördel att REVA prövas juridiskt och att vi får ett prejudikat. Skulle det fortfarande visa sig vara en godtagbar metod, lagmässigt, rimmar den (uppenbarligen) ännu illa med vårt rättsmedvetande. I det läget bör politiker förtydliga lagen på ett vis som gör den mer harmonisk med folkets rättsuppfattning.

Jag uppmanar alla att personrösta i varje val. Det för att alla har ett ansvar för vem som formulerar politiken. Folkets politiska visioner ska genom politiker bära fram folkets vilja på den politiska spelplanen. Vår stat bygger på folkvilja och det undantas inte någon som äger rösträtt.

Min princip är enkel, intill dess att lag: omprövas, omformuleras eller diskvalificeras genom lagprocessen ska lagen efterföljas.

Mikael Wallentin Åström, SSK