Migration(s)debattens antiklimax

sfas

 

 

”Socialdemokraternas principiella inställning är att permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering. Vi kommer i EU att arbeta för en förbättring i dessa avseenden.” Tillsammans med att Sverige ska ta emot fler kvotflyktingar, blev detta resultatet när S-kongressen behandlade migrationspolitik. Majoriteten av alla motioner om konkreta åtgärder – amnesti för ensamkommande, permanenta uppehållstillstånd som huvudregel, att anhöriginvandring inte ska villkoras med försörjningskrav, avskaffande av ID-tvång, att ’övriga skyddsbehövande’ ska ha fortsatt rätt till uppehållstillstånd i Sverige etc. – besvarades med hänvisning till riktlinjerna, eller avslogs. Bara ett fåtal ombud yrkade annat än bifall till partistyrelsen. Göteborgsområdet, tillsammans med Kronoberg, höll som enda delegationer fast vid amnesti för ensamkommande, det krav som nätverket #vistårinteut enträget kampanjat för utanför kongressbyggnaden.

 

Efteråt intygade migrationsminister Morgan Johansson skyndsamt att beslutet om kvotflyktingar inte innebär någon reell förändring, och partiets hemsida basunerar ut det betryggande budskapet ”En ansvarsfull flyktingpolitik ligger fast”. Det är även så media, oavsett politisk färg, uppfattar det. Skånska dagbladet menar att “(d)et tillägg som partistyrelsen gick med på (…) är utan praktisk betydelse eftersom det villkoras med att det ska tillgodoses genom förändringar i EU:s regelverk. (…) Att ordet solidarisk sattes in i rubriken (…) bidrog också till att många ombud nu var nöjda med förslaget till riktlinjer, trots att det var kosmetika som inte betydde någon förändring i sak.” I Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att en humanare flyktingpolitik ”i debatten ändrats från sakpolitik nu till en principiell fråga senare. Och då är det lättare att kompromissa.”

 

Den så kallade kompromissen har av bland andra Mats Knutson på SVT och Olle Lönneus i Sydsvenskan tolkats som en konsekvens av attacken i Stockholm i fredags. Försåtligt antyds att kritiker mot den nuvarande migrationspolitiken skulle ha dragit öronen åt sig för att den misstänkte gärningsmannen varit asylsökande. För den som har insikt i hur en socialdemokratisk kongress fungerar är det ett helt absurt påstående. Svaret står snarare att finna i partikongressernas interna dynamik och dramaturgi. Precis som Anders Lindberg skriver har partiledningen i förhandlingar ”lagt enorm prestige bakom det nya förslaget och piskat in de ombud som inte håller med.” Detta är inget nytt, utan är i princip identiskt med hur tidigare kongresser hanterat individualiserad föräldraförsäkring och vinst i välfärden. När en fråga väl når plena är det mesta redan uppgjort.

 

Det råder ingen tvekan om att (framförallt unga) ombud jobbat väldigt hårt för att få ledningen att backa från sin järnhårda linje, och bara att se till att frågan fick stort utrymme är i sig en viktig insats. Talarstolsuppvisningarna av samförstånd och tacksamhet mot den ”lyhörda” partistyrelsen framstår dock som onödiga och rent av magstarka, utom möjligen för den som själv befinner sig i kongressbubblan. Att efteråt vilja framställa resultatet som en seger för oss som värnar asylrätten är förståeligt. Men det riskerar att ge en falsk bild av förutsättningarna för det fortsatta arbetet. Vad beslutet innebär i praktiken är i bästa fall, som Anders Lindberg konstaterar, att partiledningen ”inte rimligen (kan) skärpa migrationspolitiken ytterligare efter detta utan att få en rejäl svekdebatt på halsen.”

 

Att den offentliga striden uteblev på kongressen ska inte tolkas som att alla förtvivlade och förbannade socialdemokrater låtit sig nöjas. Vi är många som fortsätter kämpa, inom partiet och genom engagemang i andra organisationer och nätverk, för en svensk asylpolitik värd namnet.

 

Kristin Linderoth & Filip Roslund

Sossar för asylrätt

 

 

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *