#MeToo behövs kanske främst i skolan

 

Under de senaste veckorna har #metoo skakat Sverige. Först genom tusentals delningar från privatpersoner, sedan genom upprop från olika yrkesgrupper och samhällssektorer. Ett av uppropen är #tystiklassen som innehåller vittnesmål om sexuella trakasserier i grundskola och gymnasium, underskrivna av 1700 elever.

 

Det är till stor del i skolan som könsrollerna bestäms och befästs. Därför blir jag extra matt när jag läser flickors berättelser som vittnar om att inget har hänt under de år som gått sedan jag slutade skolan. Killarna har inte slutat tafsa. Killarna har inte slutat att se tjejer som objekt som de kan bete sig hur de vill mot. Lärarna är passiva inför situationen.

 

Jag är av övertygelsen att om vi någonsin ska uppnå ett jämställt samhälle så måste resurserna riktas mot de miljöer som barn befinner sig i när de är unga. Det är då störst påverkan kan ske – innan de killar som idag lär sig att det är okej att tafsa på tjejer växer upp och eskalerar sitt beteende.

 

Varför sker då sexuella trakasserier på samma sätt idag som de gjorde för tio år sedan? Trots feminismens frammarsch och diskussioner om samtycke?

 

En vän arbetar med socialt arbete för att stärka tjejer i en medelstor stad. I sitt jobb besöker hon grundskolor för att prata med elever, främst i kvinnoseparatistiska rum, om jämställdhetsfrågor. När hon berättar om bemötandet på skolorna från de vuxna är det något som skaver. Hon berättar om lärare som motarbetar och uppmanar sina elever att inte delta i samtalen, trots att tydliga mandat finns från rektorn. En anställd på en högstadieskola uttryckte mitt under en pågående diskussion att han inte höll med om det som sas om samtycke.

 

Min första tanke var att jag började ifrågasätta lärarna och deras förmåga att skilja på privata och yrkesmässiga åsikter. Låt vara om du inte går ut och demonstrerar för kvinnors rättigheter den 8 mars – men när du verkar inom din offentligt finansierade anställning ska du verka för jämställdhet och inget annat. Det hela #metoo-upproret har visat är att det här problemet inte kan kopplas till lärarkåren – det är större än så.

 

Ett av problemen med genusteori och normkritik är att det (av många?) uppfattas som en religion. Det är något du kan välja att tro eller inte tro på. Patriarkatet är inte fakta – det är en övertygelse. Det är här jag tror att grundproblematiken ligger. Hela forskningsområdet inom genus förkastas i vissa sammanhang som tyckande istället för fakta.

 

För att ta oss vidare måste vetskapen om makt och könsstrukturer vara en tydlig del av värdegrunden, speciellt hos de yrkeskårer som möter barn och unga. Det ska inte vara något som kan ”väljas bort”. Lika lite som en barnmorska kan avstå från att göra aborter på grund av sin personliga övertygelse. Genusglasögonen är en del av din yrkesmässiga verktygslåda. Om det inte passar, sök dig till ett annat yrke.

 

 

Frida Gunnarsson

Förbundsstyrelsen, ansvar för arbete mot psykisk ohälsa

 

Bild: Lärarförbundet

 

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *