De senaste åren har livet kastat runt mig som en lovikkavante. Jag har varit, både kroppsligen och själsligt, än här, än där, men alltid fallit mjukt. Som den lovikkavante jag är. Människorättsstudier, sexualitetsstudier, filosofistudier, handikappstudier, studier i den ädla konsten att vara en välanpassad och alldeles precis lagom människa. Extraknäck, sommarvikariat, bara knäckt, en sommarkatt som slängts ut till hösten… och sen; Hänt Extra.
Hela detta vidunderliga år 2012 har varit som en smaskig blaska.
Jag fick äran att praktisera på en biståndsorganisation med humana värderingar (eller om det var medarbetare) och mycket textpillrande. Våren flög fram, jag med den.
Till sommaren kom jag tillbaka som en flyttfågel till min ö. Hela våren hade jag knappt gjort annat än sovit i mitt hem på Ekerö men under sommaren bosatte jag mig. Högt upp bland tallarna, med utsikt över Mälaren. Jobbade på ön, med den målgrupp jag allra mest vurmar för.
Tjejer och kvinnor.
Det är också för dessa kategorier av människor som jag är här, i Mae Sot, drygt en timmes promenad från gränsen till det stängda Burma.
Livet kastade mig hit den nionde augusti. Då hade jag virvlat runt mycket de sista dagarna på svensk mark. Ägnat mig åt det som detta blogginlägg kommer att handla om: mellanmänskliga möten. För innan jag åkte iväg till Mae Sot hade jag en fasligt massa mellanmänskliga möten att boka in (men aldrig bocka av). Jag tog farväl av gamla goda vänner, tackade nya vänner för att de dykt upp i mitt liv, bjöd in främmande presumtiva vänner till en tillställning där vi skulle börja bygga tillit. Sista avskedet försenade mig nästan till mitt plan.
Ibland kommer jag på mig själv med att undra hur livet skulle ha blivit om inte det som skedde hade skett. Tanken på alternativ två, ni vet.
Men allt skedde enligt planerna. Jag tog planet. Eller, planet tog mig. Hela vägen till Thailand, där jag dumpades den nionde augusti.
Jag åkte taxi till en busstation. Nästa buss till Mae Sot gick inte förrän kvart över sju på kvällen, thailändsk tid. Klockan var tio på förmiddagen. Nio timmar att fylla med mellanmänskliga möten.
Charterturister hittar inte till Mo Chit-busstationen – kanske för att de aldrig ens söker till en början? Jag såg heller inga backpackers. Jag var ett ensamt blekansikte. Den Andre. Det faktumet drog blickarna till mig. Den första som tilltalade mig hette Honey.
Honey var en buddhistnunna. Helklädd i gnistrande vita, svepande kläder. Rakat huvud. Diskret silverskimrande glasögonbågar. Skinntofflor på fötterna och plastorkidéer i kassarna.
Och före detta casinoanställd i Las Vegas.
Honey och jag hade ett löst sammansatt samtal i flera timmar. Ibland bröts det upp tvärt, som när jag behövde handla lunch. Ibland trädde det i dvala, som när vi båda vände oss till våra böcker eller somnade över eller vid vår packning. Men för det mesta guppade det fram.
Jag frågade henne om vad som fått henne att göra en U-sväng i sitt liv. Hur går man från casinopersonal i USA till nunna på besök på den thailändska landsbygden? Hon berättade att hennes framlidne make hade dött i en jordbävning i Mexiko. Han hade varit en affärsman. Efter att hon mist honom omvärderade hon sitt liv. Hon sade att hon hade vaknat upp, insett att hon gjort en massa saker som hon innerst inne visste var emot det hon trodde på och kände. Och att hon då hade fattat det livsomvälvande beslutet att bli nunna. Ctrl+Alt+Del.
Tyvärr var Honey tvungen att lämna busstationen, då hennes syster dök upp, med shoppingkassar packade till bredden. Honey skakade på huvudet och skrattade till, sade att shopping inte var hennes grej. Sedan svepte hon fram över golvet i sin gnistrande skrud och försvann bland alla resenärer.
Vid halv sex på kvällen var jag väldigt rastlös. Och fundersam, för hur går niotimmars-bussresor i Thailand till? Jag frågade en ung man på måfå. Smått förlägen över att tilltalas av en jämnårig, vit kvinna i en offentlig miljö så berättade han för mig om niotimmars-bussresor i Thailand. Och om sig själv.
Han hade bott femton av sina år i flyktinglägret Mae La, som är Thailands största flyktingläger och det läger som ligger närmast gränsstaden Mae Sot, dit jag skulle. Men han berättade inte detta med bitterhet i rösten. Det var bara ett konstaterande av faktum för honom. Sedan sken han upp i ett leende (som snabbt drogs tillbaka, då hans genans slog till igen) och sade att han hade fått utbildning när han bodde i flyktinglägret. Det var därför han kunde engelska. Och blygheten till trots så ville han hålla samtalet flytande tills bussen kom. Utmana sig själv, tänkte jag. Både blygheten, engelskkunskaperna och de normer han växt upp med, som i hans huvud förmodligen sade att mitt kontaktsökande var kulturellt klumpigt. Så vi pratade. Jag var nervös över att försäga mig om mitt uppdrag i Mae Sot medan han var helt öppen med att han tagit sig illegalt över gränsen från Burma till Thailand. Han berättade stolt att hans familj odlar gula bönor och att det ger dem en tillräcklig inkomst. Han sade att han tyckte om regnperioden i Thailand, för den gav mat på bordet och pengar i fickan.
När bussen rullade in till plattformen letade vi reda på våra biljetter och jämförde dem med varandra. Jag hade fått en fönsterplats på bottenplanet, han hade ett säte på överplanet på bussen. Så vi kunde inte sitta med varandra, men väl åka med varandra ändå. Han och jag och en grupp mestadels bestående av burmeser, livrädda för ID-kontroller längs med vägen. Tillsammans i samma buss. När jag inte visste var vi var någonstans och om vi snart skulle anlända till Mae Sot eller inte så signalerade han med hjälp av kroppsspråk om det var dags för oss att stiga av eller inte. Jag kikade upp mot överplanet, han tittade ned på bottenplanet.
I Mae Sot spöregnade det. Bra för de gula bönorna, tänkte jag, medan jag åkte pickup-taxi till den adress jag nu befinner mig på när jag skriver denna text. Vid grinden blev jag mött av min företrädare och kollega från Burmautskottet, Maria, och en, för mitt uppdrag, nyckelperson inom Students and Youth Congress of Burma. Dessa två introducerade mig under den första veckan i Mae Sot.
Maria hade under sina fyra månader i Mae Sot lärt sig att följa stadens rytm. Orädd kastade hon sig ut i den vanvettiga trafiken, utan att blinka – än mindre klaga – cyklade hon tvärs över en av smutsvatten översvämmad väg, vid tuppens golande om morgnarna klev hon upp och höll i en yogaklass för studenterna. Hon hade gjort staden till sin (om än tillfälligt; om än som en strategi för att alternativ två – att motsätta sig det som är och därmed misstrivas konstant – inte var ett alternativ för henne). Hon var björnen Baloo för mig i en vecka. Lärde mig allt hon kunde. Sedan åkte hon hem till staden som var hennes, på riktigt.
Då tog mitt uppdrag vid på allvar.
Nu har jag min första vecka som ensam lärare från Burmautskottet bakom mig. Många mellanmänskliga möten har jag hunnit med.
Inte minst har jag träffat många ur de kategorier människor jag allra mest vurmar för.
Tjejer och kvinnor.
Studenterna på Leadership and Management Programme är tolv burmesiska unga kvinnor som kommer från olika civilsamhällesorganisationer som alla arbetar för demokrati i Burma. Sinsemellan är de väldigt olika men gruppvis är de också delvis lika (exempelvis är halva gruppen kristna medan den andra halvan är buddhister) och i jämförelse med mig är de lika varandra. Jag är alltid Den Andre, det har jag förstått (och det kommer jag att skriva mer om, senare). Språket sammanför oss, men det har sina gränser. Jag känner att jag bara kan leka fritt med det svenska språket och finner mig därför gång på gång begränsad när jag samtalar med studenterna. De i sin är fria att prata burmesiska, eller sina etniciteters lokala språk, nitton timmar om dagen, måndag till fredag (det är bara när de har sina lektioner med mig, fem timmar om dagen på vardagarna, som de måste prata engelska) och under hela helgerna. Jag kan inte nå ut till dem så mycket som jag önskar att jag kunde; de väljer att distansera sig från mig när det blir för kämpigt att göra sig förstådda på ett språk som inte är deras och som de bara har övat sig på under några månader. Men, trots språkbarriären så har jag, då och då under mina första veckor här, fått se glimtar av vilka de är.
En av studenterna berättade en dag om livet som tebladsplockare. Redan innan solen gick upp var hon och hennes familj ute bland tebuskarna och de gick alltid hem först när dagen övergått i kväll. Många timmar om dagen stod de lutade över buskarna och plockade sköra blad medan solen brände dem. En bra dag kunde familjen få ihop en säck på tjugofem kilo teblad. Men hon sade att betalningen för den säcken teblad knappt räckte för att köpa en säck med ris. Det var ett ständigt nollsummespel. Många av studenterna berättar om hur de ofta tänkt på, och oroat sig för att få i sig för lite, mat när de bodde i Burma. Jag ser också nu, när jag är här i Mae Sot, hur tjejerna skyndar sig till köket när det är matdags. Den som släntrar in senare än de andra till måltiderna riskerar att få mindre mat, eller att någonting redan har tagit slut. För mig är detta lite svårt att ta in. Jag vill inte kasta mig på maten, som ett rovdjur. Jag vill samtala när jag äter, långsamt. Men just nu följer jag bara rytmen här i huset.
Många andra studenter bär också på jobbiga minnen och erfarenheter. De två studenter som tidigare bott i flyktingläger berättar om bristen på rent vatten. Andra berättar om familjer som splittrats, när några familjemedlemmar sett sig tvungna att bli migrantarbetare utanför Burma. En student berättar att hon själv varit migrantarbetare i Malaysia. Senare skriver hon i en essä som jag läser och rättar att det är vanligt att kvinnliga migrantarbetare från Burma, som jobbar i hemmet hos någon familj i Malaysia, utsätts för sexuella övergrepp. Jag lägger ifrån mig essän. Vet inte hur jag ska tolka hennes ord. Om hon skriver om situationen generellt för burmesiska migrantarbetare, eller om hon försöker berätta något om sig själv, sitt förflutna.
De första dagarna här får jag höra om en av studenternas mamma. Hon bor långt, långt ifrån Mae Sot och är väldigt sjuk. Hon har också varit sjuk en längre tid. Min student oroar sig väldigt mycket för sin mamma, och jag kan se hur det geografiska avståndet tär på henne. Några dagar senare får hon ett telefonsamtal mitt under en lektion. Resten av den dagen ligger hon i sängen och gråter. Vi förstår alla vad som troligen har hänt. Den gången kunde jag tolka henne, men hade inga ord.
Alla mina möten med, och försök att komma närmare, studenterna är dock inte färgade av sorg och bitterhet. Senast igår gick jag ut på en tretimmars promenad med en av studenterna. Vi går till en närliggande stad och besöker ett buddhisttempel. Tar av oss skorna, sätter oss framför ett altare. Hon knäböjer och ber, jag bara andas och ser mig omkring; ser alla vackra utsmyckningar och all färgsprakande växtlighet. Under promenaden pratar vi om ämnen väldigt långt borta från mat- och vattenbrist, splittrade familjer och döden; relationer, skolan, utseendet, kläder. Det känns nästan som att prata med de tjejer jag pratade med tidigare i somras, när jag arbetade på ett ungdomshem på Ekerö. Men bara nästan. På hemvägen får hon syn på en thailändsk polis och blir genast mycket stelare i kroppen. Vi fortsätter fram längs med landsbygdsvägen, försöker låtsas som ingenting, men när vi är utom synhåll från polisen rinner orden ur henne. Vi lägger upp en strategi för hur vi ska göra uti fall en polis stoppar oss någon dag när vi promenerar ihop (jag har vid det här laget redan blivit stoppad två gånger, men båda gångerna släppts vidare efter att ha ljugit om att jag är turist på genomresa). Väl hemma går hon och lägger sig och sover, full av intryck.
Det är också det som alla dessa mellanmänskliga möten ger mig – intryck. Eller, avtryck, om man så vill. Det är det som är det stora i att tala med andra människor, oavsett om man känner dem eller inte och oavsett om man aldrig mer kommer att ses eller om man kommer att bo ihop under flera månader. Känslan av att bli insläppt i någon annans liv, om än för några minuter i mataffären eller en timme på en busstation i Thailand, är svår att beskriva med ord… även om jag skulle försöka, på svenska, det enda språk jag känner mig fri att leka med…
Många människors historier förtjänar att återberättas här, i denna blogg. Jag har samlat på mig massvis av intryck sedan jag kom hit för drygt två veckor sedan. Intryck som lämnat avtryck i mitt medvetande, i min själ. Hela familjer som bor utomhus på några kartongbitar. Äldre män som linkar fram längs gatorna med korta stumpar till ben, eftersom de trampat på minor. Tiggande barn med vädjande ögon och kupade händer. Illegala flyktingar från Burma som bär på falska ID-handlingar. Majsodlande bönder som bor i plåtskjul vid sina fält.
Men detta är bara början. Det första blogginlägget av många. Jag kommer att få fler chanser att berätta om de människor jag möter här. Om du som läser detta vill ge mig de chanserna. Detta blogginlägg är vårt första mellanmänskliga möte. Du har fått en första bild av mig, jag har delat med mig av ögonblicksbilder av livet i Mae Sot.
Så, det sista jag vill säga dig är… Trevligt att råkas… och på återseende.
Kärlek,
Angelika
