Alla ska plugga och utvecklas. Livslångt lärande, kunskapslyft och studiestartsstöd – allt för att arbetaren ska bli så anställningsbar som möjligt. Men varför måste vi hela tiden bli bättre? Det frågar sig Libertas redaktör Madeleine Bengtsson. Foto: Emmalisa Pauly
Varför ville Snövits svärmor döda sin dotter? Varifrån kom begäret att skära ut flickans hjärta? Jo: plastmammans hela existens tycks hotas av Snövits skönhet och ungdom. Hon är utkonkurrerad.
I Liv Strömqvist, Ada Berger och Erik Hjärpes pjäs Blod och eld på Malmö stadsteater diskuteras kvinnans åldrande. Vem bryr sig om en gammal klimakteriekossa när det finns en fräsch tjej? Om Marilyn Monroe inte dött vid 36 års ålder, hade hon fortfarande fått ligga lika mycket som Hugh Hefner, som också föddes 1926? Hade lammköttskillar fnissande hoppat upp på hennes rullator?
I pjäsen görs tragiska fakta till skrattretande fars med hjälp av körsång och aggressiv dans. Något som särskilt fastnade var Mari Götesdotters kuplett om alla åtgärder hon utför för att utvecklas, eller kanske snarare för att hindra utvecklingen: hon undviker gluten, dricker vetegräs, övar huvudstånde och springer maraton. Nåde den som inte ständigt förbättras, slår nya rekord. Nåde den som åldras och stagnerar. Nåde den som nöjer sig och skiter i vilket. Tillväxt, tillväxt, tillväxt!!!
Det är inte utan att en känner sig stressad och lite avskräckt.
I dagarna har såväl regeringen som Arbetarnas bildningsförbund (ABF) förespråkat det livslånga lärandet och utbildning som svaret på några av samhällets “problem”. Med hjälp av studiestartsstöd hoppas man att lågutbildade ska ta sig i hampan och förverkliga sig genom regeringens kunskapslyft. ABF har i sin tur släppt en rapport där de lovordar kunskapslyftet och hur det gör arbetarna mer attraktiva på arbetsmarknaden.
Bara vi ständigt förbättrar oss själva, kommer det gistna samhällsbygget att stagas upp. Akademin är guldgruvan och för varje högskolepoäng kommer vi närmare Nirvana. Akademiker ska frälsa oss från ondo. Eller?
Lite väl raljant, det är sant. Kunskapslyftet är definitivt ett mycket trevligare alternativ än högerns låglönejobb eller tjänare-samhälle. Men: såväl kunskapslyftet som låglönejobb, liksom Snövits morsas skönhetshets, är svar på felställda frågor.
Om det är ytliga, objektifierande män som ska få bestämma och fördela makten, så är det förstås skönhet och ungdom hos kvinnor som ska premieras. Då är det det som kommer att värderas och varenda fruntimmer över 40 buntas ihop och slås ihjäl, för att citera Lars Ekborg.
Om det är marknaden som ska få bestämma och fördela makten, så är det bara anställningsbara, lydiga och högutbildade (gärna också skuldsatta) personer som ska ges bröd. Resten får faktiskt skylla sig själva.
Om samhälleliga utmaningar görs till individuella, då kommer vi att vackert få fortsätta nöta skolbänken, bleka tänder och springa trippelmaraton in i döden för att göra den profithungrande kapitalismen nöjd.
Men när även akademiker går arbetslösa, vad gör vi då? Laila Vianden skrev nyligen i Politism om antropologen Alcinda Honwanas forskning och begreppet “waithood”, om hur unga idag trots utbildning, entreprenöriell förmåga och jävlar anamma får vänta på bostad, fast jobb och trygghet.
Afrikas unga var först med att uppleva detta, men med avindustrialisering och globalt hög ungdomsarbetslöshet breder tillståndet ut sig i Mellanöstern, Sydeuropa, USA samt Asiens tillväxtekonomier, och är kännbart även i mer välmående länder med överhettad bostadsmarknad och försvagad arbetsrätt.
Effekterna här handlar inte om liv och död på samma sätt som för den som korsar Medelhavet i hopp om en framtid. Men en del av problemen vi möter är samma – ekonomisk tillväxt är inte längre liktydigt med rimliga jobb och social rättvisa. Den flexibilitet och utbildning som förväntas av dig kompenserar inte bristen på privata och offentliga investeringar.
Även sociologen Zygmunt Bauman har beskrivit detta, om hur individuella insatser inte kan ersätta offentliga. Om hur individen beskylls för samhällets misslyckande
Gärna mer utbildning, gärna utveckling, men på vems villkor? Är det kapitalets behov som ska styra, eller folkets och klimatets? Det finns massor av samhällsproblem att lösa: resursfördelning, sjukdomar, mäns våld mot kvinnor, klimatförändringar. Och för detta krävs förstås utbildning.
Men är det verkligen enda svaret? Är anställningsbarhet ABF:s främsta mål för arbetarna? Vill regeringen inte mer än så?
Gert Biesta, professor i pedagogik, kritiserar idén om det livslånga lärandet för att fokusera på ekonomi snarare än demokrati. Idén om att all utveckling är av godo, att allt nytt och fräscht självklart är bra, att tillväxt automatiskt droppar nedåt eller att spirulina och jogging löser alla problem, är en schimär. Det är ingen naturlag som gör att samhället blir bättre och mer jämlikt (som Rosling tycks tro), utan det är omfördelning, demokrati och ännu lite mer demokrati. (Missa inte Libertas antologi nummer 6 på temat ekonomisk demokrati och planekonomi som kommer ut inom kort!)
Så fram med fler progressiva förslag! Sex timmars arbetsdag till exempel. Där har vi ett kollektivt svar på ett kollektivt problem. Ett kollektivt svar på Snövits morsas och Marilyn Monroes problem – förbud av reklam och porr kanske?
Självklart ska vi kämpa för att solen ska stråla mera klart, men inte en och en, som ätstörda, skuldsatta, deprimerade och träningshetsande daglönare. Då kan det kvitta.
Madeleine Bengtsson
Borås S-studenter, Libertas redaktör
