Maria Lantz: Slöjden får inte plats i dagens skola

NYHLantz

Maria Lantz är fotograf och sedan 2012 rektor på Konstfack i Stockholm. Hennes text om slöjdämnets bortglömda betydelse faller i god jord, det är nämligen nu vi på Libertas släpper vår andra antologi, “Fritidslinjen”. Foto: Marc Femenia, Scanpix.

 

Är du en av dem som har ett dubbelt förhållande till slöjdämnet? Minns du å ena sidan frustrationen över att inte kunna hyvla en bräda helt plan, å andra sidan – kan du erinra dig glädjen över att ha tillverkat något som faktiskt går att använda? För mig var slöjdämnet definitivt så. Dubbelt. Annorlunda än allt annat, spännande, svårt och lättsamt på samma gång. I huvudet utvecklades tankar och stämningar medan man gjorde något. I sljödsalen fanns  koncentration och aktivitet samtidigt. Lukt, känsel, syn och hörsel samverkade i tid och rum, tålamod prövades medan något blev till.

 

När material bearbetas och görs till föremål –  i skolämnet och i vardagen – uppstår en djup förståelse för hur världen hänger ihop. På samma gång som vi tillverkar, lagar eller förbättrar något, lär vi oss hur vi som människor kan påverka och skapa vår omvärld. Alla  redskap, byggnader och föremål har ett ursprung, vilket vi blir medvetna om då vi själva inbegrips i en tillverkningsprocess. Och i en tid då behovet av  återvinning är fundamentalt, är lagandet och omgörandet en del av slöjdens väsen som är mer aktuell än någonsin.

 

Begreppet slöjd finns omnämnt sedan 1300-talet, kanske är ordet äldre ändå.  Betydelsen av det ursprungliga slöghþ är slughet, flitighet, skicklighet, kunnighet, klokhet, och att vara händig, flink, hantverksskicklig. Förfaren, fyndig och påhittig. På engelska översätts slöjd med “sloyd”, ett eget begrepp som skiljer sig från konsthanverksordet; “craft”. Konsthantverk kan sägas stå för en materialiserad färdighet där det skickligt skapade objektet står för en hantverklig excellens. Slöjden är vildare. Slöjden är problemlösande, klurig och starkt lustbetonad. Kunskapsformen, att utifrån idéer omvandla material med hjälp av olika redskap till föremål, är på så vis både uråldrig och ständigt aktuell. Kanske mer samtida än vi riktigt förstått: ordets pedagogiska mening stämmer ju så väl in på hur vi idag ser på kunskap som något vi skapar, och på så vis kopplas det också till kreativitet och problemlösning.

 

Slöjdämnet infördes i den svenska skolan av pedagogen Otto Salomon som också var den som förespråkade gymnastik och andra praktiskt orienterande ämnen i skolan. 1874 inrättade han ett slöjdlärarseminarium där slöjdlärare utbildades, och snart fanns ämnet i skolplanen. Vi har sannolikt Salomon att tacka för mycket. Ännu finns ingen forskning på vilken effekt slöjdämnet haft på Sverige som innovationsland, men det är inte osannolikt att just den problemlösande filosofin som ämnet bygger på har haft effekt för den “ingenjörsnation” vi så ofta framhålls som. En ingenjör ska förvisso kunna räkna, men utan idéer om vad man ska räkna på står ingenjören sig slätt. Jag menar vidare att slöjdämnet inte bara utbildar “görare”, “uppfinnare” eller andra  “skapare”. Att vi har en relativt hög standard på design, formgivning och innovation beror i lika hög utsträckning på att vi har konsumenter och medborgare, kunder och brukare som förstår att uppskatta, ställa krav och begära kvalitet. Alla som någon gång byggt en trälåda själv, sytt en väst eller virkat en grytlapp förstår hur saker sitter ihop och är gjorda. Det ger oss utrymme att välja och uppskatta. Även om jag köper en billig t-shirt på HM har jag möjlighet att reflektera kring hur maskorna i trikån ger tröjan elastisitet. Och jag är rätt nöjd när jag förstår hur en stol är byggd, vad som bär och vad som är buret. Jag kanske inte ens är medveten om det, men kunskapen om skillnaden på trä och plast, olika typer av material och metaller, ger en slags fundamental trygghet i världen. Slöjden utbildar på så vis inte bara producenter och konsumenter utan också kulturella varelser som delar något.

 

Med detta sagt är det med stor oro man ser att sljödämnet är på väg att rustas ner. Sedan 1994 års läroplan är slöjdämnet inte länge uppdelat i trä- respektive textilslöjd, slöjden blev oberoende av material. Detta har medfört att man på många håll i landet numera inte erbjuds båda varianterna utan måste välja. Ändå säger  senaste läroplanen, LGR 11, att slöjdämnet ska lära om materialen metall, textil och trä. Det finns inget stöd för att välja bort något av dessa, däremot kan man välja till andra material; läder, horn, plast mm. Att många skolor valt att intensivläsa i workshop-form eller att låta barnen välja är alltså inte okej. Men det är dyrt att hålla slöjdsalar och slöjdlärare är en bristkompetens. Ämnet tenderar därför att fuskas bort i tider av besparingskrav och utvärderingssystem som inte premierar praktiska färdigheter, och friskolornas vinstkrav gör att ämnet ibland intensivläses som workshops utanför skolmiljön. Det var inte så Solomon tänkte sig slöjdämnet i skolan.

 

Slöjdämnet är en fundamental kulturbärare som resulterar i såväl innovation som rekreation. Det är inte i så många länder man ser stora delar av befolkningen ivrigt och förnöjt sysselsatta med att snickra på sina verandor, måla fönsterbågar eller slipa båtdäck – som i Sverige. Slöjden behövs och  behöver ta plats både i läroplanen och i våra liv. I slöjden finns potential för  omtänkande, hållbarhet, uppfinningsrikedom och lust. Precis som ordets ursprungliga betydelse antyder, är det i slöjdens väsen problemlösningar tränas. Här kan det nya tänkas och utprovas, det gamla återbrukas, repeteras och utvecklas.

 

 

Maria Lantz

Rektor vid Konstfack i Stockholm
Share

3 thoughts on “Maria Lantz: Slöjden får inte plats i dagens skola

  1. Pingback: Skolslöjdsupproret - Redaktionsbloggen

  2. Lysande bra skrivet.
    Slöjden i alla dess former är en demokratisk lärandeprocess. En verksamhet med Radikal potential.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *