María-Elsa Salvo från SSK skriver om Chile som ett neoliberalt framgångsexemplar. Samtidigt växer en annan och mer positiv utveckling fram parallellt: “Att diktaturer leder in människor i politisk apati har historien många gånger visat. Denna apati verkar det chilenska folket nu ha vaknat upp ifrån.”
Det är omöjligt att inte förknippa Chile med bilden av den andinska bergskedjan som slingrar sig genom den sydamerikanska kontinentens mångfacetterade landskap. Som en gigantisk och orubblig vägg separerar den nation från nation, stad från stad och människa från människa. Den är vacker men obarmhärtig och särskilt talande för känslan vi bär på när vi rör oss i ett land där osynliga väggar gömmer sig bland kvarlevande diktatoriska strukturer.
Dessa väggar bibehåller landets kontraster och ytterligheter som en direkt följd av extrem ojämlikhet. Den chilenska överklassen kan ostört leva sina liv i stängda bostadsområden, skicka sina barn till dyra skolor och tillfriskna tillsammans på privata lyxsjukhus om de så vill. I ett av världens mest ojämlika länder kan din adress, ditt efternamn eller namnet på den skola du gått i vara avgörande för dina framtida livschanser. Frukterna av den minskade fattigdomen i landet ruttnar i en ojämlik vardag.
Men ur ett neoliberalt perspektiv är ett land som Chile ett framgångsexemplar. Det omnämns ofta som ett av världens mest framgångsrika neoliberala experiment som någonsin genomförts. Den ekonomiska omstrukturering som påbörjades under mitten av 70-talet har gjort landet till en alltmer betydelsefull aktör på den internationella spelplanen och 2010 blev Chile det första sydamerikanska medlemslandet i OECD. Att detta är en utveckling som kommit till på arbetstagares och fackföreningars bekostnad samt diktaturens fortlevnad har varit mindre viktigt för den chilenska högern och dess allierade.
Bortsett från de uppenbara konsekvenserna som en militärdiktatur ofta bär med sig i form av otaliga brott mot mänskliga rättigheter, har landet omfattats av noga uttänkta reformer som i över 20 år har stått i vägen för en verklig demokratiutveckling. Detta är inte något som undkommit någon chilenares medvetande. Att konstitutionen och valsystemets regelverk skrevs om för att säkra bibehållande av den politiska makten hos Augusto Pinochets gelikar är något som debatterats och problematiserats länge. Trots att vissa framsteg gällande avskaffandet av odemokratiska parlamentsstrukturer genomförts så lever det binominala systemet kvar som i praktiken gör det nästintill omöjligt för vänstern att bilda majoritet i parlamentet. Sedan 2011 har omvärlden fått bevittna framväxten av något som många högersympatisörer kallat för den “Chilenska Vintern”. Genom en massiv, social motståndsrörelse med studenter i spetsen har konstitutionens institutionella apparat avlegitimserats och kravet om ett gratis samt kvalitativt utbildningssystem hamnat i centrum för den politiska debatten. Samtidigt har chilenare utanför hemlandets gränser fört en lång och ihärdig kamp för sin rätt att rösta från utlandet. Något som efter upprepade förhandlingar ser ut att bli möjligt inom en relativt snar framtid.
Att diktaturer leder in människor i politisk apati har historien många gånger visat. Denna apati verkar det chilenska folket nu ha vaknat upp ifrån. Det är glädjande för oss som ser på deltagande och organisering som en av demokratin och frihetens grundstenar. Mindre glädjande är det givetvis för den chilenska högern som flitigt arbetar mot en grundlagsändring, bemöter demonstranter med polisiärt våld och antiterroristlagar samt förvägrat exilierade chilenare deras grundläggande rättigheter i flera decennier.
Den femtonde december 2013 vann socialistkandidaten Michelle Bachelet presidentvalet med drygt 62% av rösterna, och tar nu över efter fyra år med högerkonservative Sebastian Piñera. Bachelet kommer därmed återigen att leda landet, men denna gång tillsammans med nya vänster-mitten koalitionen Nueva Mayoria. För socialdemokrater innebär denna valseger att vi förhoppningsvis har en positiv samhällsutveckling att vänta oss. Detta så länge ett övervägande fokus läggs på en gedigen politisk vilja till att fortsätta lyssna på det chilenska folkets krav på en grundläggande och strukturell förändring där en ny konstitution, kostnadsfri utbildning och ökad jämlikhet bör ha allra högsta prioritet.
María-Elsa Salvo
SSK
