Det marmorvita höghuset sträcker sig mot himlen. Balkongerna med var sin egen pool slingrar sig runt byggnaden, som omges av tennisbanor och växtlighet. Muren skär som en reva genom samhällets kropp och separerar den gröna oasen från en grå kåkstad, vars fallfärdiga ruckel nätt och jämnt klarat den senaste stormen. Året är 2100 och demokratin har rämnat.

Exakt hur framtiden kommer se ut vet ingen. Men slutsatsen att tillvaron globalt kommer att bli hårdare, mer oförlåtlig och kaotisk känns svår att undvika, med tanke på de tre stora trenderna som håller på att förändra vårt samhälle: Klimatförändringar, automatisering, och ökad ojämlikhet.

Redan idag ser vi hur den globala uppvärmningen skördar dödsoffer, särskilt i fattigare delar av världen. Samtidigt är vi sannolikt på väg mot en fyra grader varmare värld år 2100, om vi fortsätter med ”business as usual.” Även om alla länder följde sina åtaganden enligt Parisavtalet skulle vi troligen passera 3 grader. I båda fallen skulle delar av jorden bli obeboeliga och hundratals miljoner människor bli klimatflyktingar.

Nästan hälften av jobben kan komma att automatiseras inom några tiotals år och det är långt ifrån säkert att arbetsmarknaden kommer att kunna anpassa sig till den framtida vågen av teknisk utveckling, som den tidigare gjort. Redan nu höjs det varnande röster för att många människor riskerar att bli överflödiga i en värld där robotarna ägs av ett fåtal och att tekniken därför måste demokratiseras.

Samtidigt har de senaste 30 åren präglats av ökad ojämlikhet som en följd av sänkta skatter och avreglerade marknader. Utan djupgående politiska åtgärder kommer de rikaste, som Thomas Piketty visat, att fortsätta ackumulera sina förmögenheter snabbare än resten av ekonomin växer och därmed få en allt större makt över samhället.

Idag går alla dessa tre trender åt samma håll, mot en ojämlik värld där ägandet och makten allt mer koncentreras hos en liten elit, samtidigt som den globala majoriteten drabbas allt hårdare av klimatförändringarnas konsekvenser.

Den globala ekonomiska eliten står svarslös inför krisen de skapat. Förvisso har det börjat höras knyst av oro från Davos, om ökade klyftor och klimatförändringar. Men viljan att göra något åt problemen sträcker sig aldrig till åtgärder som skulle kräva genuina uppoffringar av den ekonomiska eliten. Istället kommer allt fler rapporter om hur miljardärer köper mark på Nya Zeeland för att vänta ut apokalypsen. Eller att de frågar konsulter om hur de ska stoppa sina privata säkerhetsstyrkor från att göra uppror efter att samhället kollapsat. När det gäller klimatförändringarna sitter inte alla i samma båt. Frågan är inte om mänskligheten kommer överleva, frågan är vilka som kommer överleva.

I vårt nyliberala konsensussamhälle är det lätt att glömma att demokrati alltid är ett hot mot dem som har makt och pengar. Men det har inte plutokraterna glömt. Det är knappast något sammanträffande att Koch-bröderna, samma familj som under lång tid tjänat pengar på olja och spridit klimatförnekelse, också har varit den amerikanska demokratins mest ihärdiga dödgrävare.

Utvecklingen mot ett samhälle med allt större förmögenhets- och maktkoncentration, samtidigt som vi genomlider klimatförändringar som slår hårdast mot de fattigaste, kommer i längden inte gå att förena med demokratin. Något kommer att brista. Om plutokraternas makt blir allt för stor innan dess finns risken att det blir demokratin som faller, med en mardrömslik dystopi som följd, där ett fåtal lever i överflöd, samtidigt som majoriteten lämnas åt klimatkatastrofens misär.

Inget av detta behöver ske. De tre trenderna är politiska val, som vi kan förändra. Den nyliberala erans politik för ökade klyftor och utsläpp har varit självskadebeteende på samhällsnivå. Vårt samhälle har sakta slitits isär, tilliten eroderats och till och med de som på pappret tjänat på utvecklingen har lidit av stressen från det obarmhärtiga prestationssamhället, där konsumtion är status och ditt marknadsvärde är ditt människovärde.

Dagens finanskapitalism lägger inget värde på miljön, och är så fokuserad på kortsiktig vinst att den inte kan ställa om, i alla fall inte snabbt nog. Pengarna fastnar i finanssektorn och kommer inte ut i den verkliga ekonomin. Långsiktiga gröna investeringar ignoreras när lönsamheten ska maximeras och planeringen på sin höjd sträcker sig till nästa kvartalsrapport. I den logiken passar hållbarhet helt enkelt inte in, oavsett vad företags PR-avdelningar påstår. Och om en VD mot förmodan prioriterar hållbarhet över kortsiktig vinst kan aktieägarna alltid hitta en ersättare.

Även om vi skulle vilja så har vi inte tid att avskaffa kapitalismen, men om omställningen ens ska ha en chans behöver marknaden än en gång bäddas in i samhället. Isåfall måste företag stå till svars inför hela samhällets intressen, inte bara sina aktieägares. Ett av de bästa sätten att få företagen att ta ett större socialt och ekologiskt ansvar är genom att öka arbetarnas inflytande och ägande. Således kan demokratiseringen av arbetslivet och ekonomin fungera som antidot mot dagens fokus på kortsiktiga vinster och försummelse av framtida generationer.

Staten måste också kliva in och styra den ekonomiska utvecklingen. Det räcker inte att jämna ut spelplanen med stora gröna skattehöjningar, staten måste luta marknaden åt rätt håll, och aktivt driva på med enorma investeringar i nya gröna tekniker och infrastrukturprojekt. Men en sådan ”Green New Deal” är inte bara ett investeringsprogram, det är också ett försök att skapa känslan av ett gemensamt syfte, där alla medborgare inkluderas i arbetet för ett jämlikt och hållbart samhälle.

I en värld där 100 företag orsakar 71 procent av utsläppen finns stora maktintressen vars ekonomiska framtid bygger på att stoppa dessa åtgärder. Det kommer alltså krävas enorma påtryckningar utifrån om vi ska uppnå en radikal klimatpolitik. Därför är det särskilt hoppingivande att se framväxten av en ny sorts klimataktivism, när tiotusen barn marscherar på Stockholms gator i gemensam kamp för sin framtid.

Samtidigt har de gula västarna visat att om klimatpolitiken genomförs som ett teknokratiskt elitprojekt, av samma grupper som la grunden för finanskrisen och dagens otrygga samhälle, kommer den aldrig få allmänhetens stöd. Arbetarrörelsen har därför ett grundläggande ansvar, att mobilisera till synes motsatta grupper, med olika klassbakgrund, i en ny folkrörelse som bygger på insikten att kampen mot klimatförändringarna går hand i hand med kampen för ett mer jämlikt samhälle.

Även den globala klimatpolitiken måste bli rättvis. Den rikaste tiondelen av jordens befolkning står idag för hälften av utsläppen, men klimatförändringarna kommer slå hårdast mot världens fattigaste länder. Flera av dessa länder håller idag på att låsa in sig i fossilberoende med investeringar i kolkraftverk för att garantera billig energi till sina befolkningar. Och det är fullkomligt rimligt att de väljer att satsa på fattigdomsbekämpning före klimatet. Det är trots allt vi (särskilt de rikaste) i ”västvärlden” som har använt lejonparten av den globala koldioxidbudgeten. Kina har rätt, om låginkomstländer inte ska göra samma fel som vi i väst gjorde, då är det vårt ansvar att betala vår klimatskuld genom att finansiera skiftet till grön teknik i låginkomstländer.

I längden är det ohållbart att vissa delar av världen har långt högre levnadsstandarder än andra. Med nuvarande takt kommer det ta mer än 100 år att utrota den extrema fattigdomen. Om vi inte ska spränga de planetära gränserna kommer därmed en global omfördelning till världens fattiga vara nödvändig för en rättvis omställning. Summorna som kommer behövas får de årliga 100 miljarder dollarna i FNs gröna klimatfond att se ut som kaffepengar, men handlar ändå inte om mer än några procent av global BNP. För att genomföra detta måste länder sluta betrakta varandra som konkurrenter om en begränsad mängd resurser, och istället inse att vi står inför en gemensam utmaning som kräver samarbete och rättvisa om vi ska undvika katastrof.

Utmaningen kan verka omöjlig. Men de tre trenderna, klimatförändringar, automatisering, och ökad ojämlikhet utgör en möjlighet att förändra vad vårt samhälle värderar. Ojämlikheten har visat på kapitalismens tillkortakommanden. Klimatförändringarna visar hur ohållbart ett välfärdsmått som endast fokuserar på materiell ackumulation är. Det är inte att tillväxt i sig är dåligt, men frågan om BNP växer eller inte är helt enkelt sekundär om man har en välmående befolkning i ett hållbart samhälle. Automatiseringen kan leda till ett överflödssamhälle där vi tvingas omvärdera vår syn på lönearbete som en nödvändig källa till mening i tillvaron, ett synsätt som varken Marx eller Wigforss skulle ha accepterat.

Vi befinner oss i en brytningstid. Krisen vi står inför riskerar att leda till en dystopi. Men den innehåller också fröet till ett annat samhälle, där vi inte måste definiera oss efter prestation, där endast en bråkdel av vår tid går till lönearbete och där alla människors behov tillgodoses.Ett samhälle där vi är fria att ”dansa, måla, sjunga, ja, vad vi vill.” Det är upp till oss att förverkliga det.

John Mogren Olsson