I den antika grekiska mytologin var människan en viljelös varelse i händerna på gudars och gudinnors väldiga makt över alltet. Gudarna stod i centrum för alltings betydelse och existens på samma sätt som den moderna människan efter renässansen använder sig av begreppet ”humanism” och sätter människan och hennes betydelse och vikt i centrum.
Då var människan tvungen att med hjälp av tillbedjan och offergåvor behaga gudamakterna och be om välbefinnande i jordelivet eller att få sig en plats i himmelen efter döden. Men denna människa som omkullkastade gudars herravälde kämpar fortfarande, efter årtusenden av kamp och strävan efter autonomi och självständighet, för att förverkliga sig själv och sina inneboende möjligheter. Detta kan med ett annat ord kallas för hennes aktualisering; att hon blir den fria varelse som hon av naturen är ämnad att vara.
Alla hittillsvarande samhällen har haft något gemensamt: uppdelningen av människan. Det har skett ett särskiljande av henne från hennes själv, som har lett till en upprepad glömska om det substantiella som definierar människan såsom en levande, viljande, och därmed målsättande varelse.
Människans fullständiga tillblivelse är omöjlig om hon uppdelas och definieras efter sin klasstillhörighet, religiösa övertygelse, etnicitet, osv. Alla dessa uppdelningar förnekar hennes sammanhängande tillvaro och tillskriver henne egenskaper i syfte att inplacera henne i en specifik grupp och därmed exkludera henne från andra. Den största boven som håller detta system levande är klassamhället, och socialismen har för avsikt att bryta denna historiska process och skapa förutsättningar för människans egentliga aktualisering.
Marx menade att på samma sätt som samhällets hela framåtskridande är en avspegling av människans hittills nådda nivå av utveckling, så är människan en avbild av sitt samhälle. Men vad är egentligen människan? I grunden är människan en levande varelse bland många andra i den naturliga omgivande världen, med grundläggande behov som binder henne samman med andra av olika arter, och som skiljer sig från dem med sitt förnuft och sin förmåga att producera och använda de medel som möjliggör hennes fortsatta existens i en kontinuerligt föränderlig värld.
Det är just dessa verkliga förhållanden, nämligen människans naturliga tillstånd och gripbara verklighet, som socialismen har för avsikt att uppnå genom en förändring av samhället från grunden. I det socialistiska samhället går människorna från att vara individer för produktionen av kapitalet, till att som frigjorda och autonoma varelser förverkliga sig själva i harmonisk relation till varandra och till naturen.
Människan, som redan från början är utgångspunkten för socialismen, är ingenting annat än den självmedvetna och därmed självutsägande varelsen som fäller omdömen om sig själv och sin omgivning. Borgerliga tänkare ser människan som isolerad från andra individer, och som verkar efter sin individuella vilja. I det borgerliga samhället råder därmed allas kamp mot alla utan hänsyn till de samhällsklasser vilkas medlemmar är dessa skenbart isolerade individer. Det motsägelsefulla förhållandet är dock påhittat och döljer alla de samhälleliga band som binder oss samman och gör vår existens möjlig. Det essentiella är inte det som skiljer dem från varandra, utan snarare det faktum att de tillhör något som går utöver skiljaktigheter; nämligen samhällsklassen.
Socialismen vill, som redan nämnts, upphäva detta klassystem och låta människor växa och utvecklas, och aktualisera sina inneboende förmågor. Ett centralt begrepp inom socialismen är praxis: ett praktiskt, målmedvetet och inkluderande socialt handlande. För arbetarklassen innebär detta att tillsammans använda sig av sina krafter, förmågor och medvetna målsättningar och praktisera just de möjligheter som kan tillhandahållas i syfte att skapa förutsättningarna för en kollektiv frigörelse.
Dessa idéer har historiskt sett utgjort grunden för hela arbetarrörelsens ideologi. Det är just denna övertygelse om människans natur som är anledningen till att vi kompromisslöst har kämpat för att skapa det välfärdssamhälle och de arbetsrättsliga och fackliga regleringarna som vi har idag. Den socialdemokratiska utopin har alltid varit ett samhälle där människan är fri från alla former av förtryck, oavsett om de är politiska, ekonomiska eller sociala till sin natur.
Idag har denna ideologiska idébildning till synes helt fallit bort. Det är när människan inte längre står i centrum för vår politik som det är möjligt att storföretagen får statliga bidrag som garanterar fortsatt vinst i en pandemi där sjukvården går på knäna. Det är när de grundläggande socialistiska värderingar som vårt parti är byggt på faller i glömska som försämringar av arbetsrätten och en slopad värnskatt möjliggörs. Socialdemokratin har inte förlorat sin ideologi, men vi har däremot bortprioriterat den. Konsekvenserna av detta har vi redan sett, både i form av tappade röster och ett allt bräckligare välfärdssamhälle. Och om inte de grundläggande mänskliga värderingar som står i centrum för vår ideologiska övertygelse åter blir en prioritet för arbetarrörelsen så kommer opinionssiffror och regeringskriser inom kort att vara bland våra minsta problem.
Mathilda Bandarian, Libertas redaktion
