Att regeringen lägger ett förslag på höjd tobaksskatt är intressant. Det är trevligt att regeringen förstått att det är dags att höja lite skatter. Det är också trevligt med något slags försök att värna folkhälsan. Men vad innebär egentligen förslaget för folket? Vilka slår den höjda snusskatten mot egentligen?

I februari gick finansminister Anders Borg ut med ett förslag på ”sparpaket”. Det skulle höjas skatter, tyckte regeringen, trots att deras linje de senaste sju åren har varit att sänkta skatter är lösningen på allt. Skattehöjningarna är snarare symboliska, lite höjning av fordonsskatten och lite höjning av alkoholskatten, och såklart: tobaksskatten.

I Aftonbladet kunde man i veckan läsa att det nya förslaget skulle innebära att en snusdosa för första gången skulle bli dyrare än ett paket cigaretter. Ironiskt, kan tyckas, med tanke på att snus visserligen inte är ofarligt, men i alla fall något mindre farligt än att röka. Ironiskt också med tanke på att det knappast är en valvinnande fråga. Och säga vad man vill om vilka frågor som svenska folket kanske borde uppröras över (skola i kris, välfärden faller sönder och så vidare), men en regering som rör folkets snus är inte en populär regering. Det är nästan humoristiskt att ens orka uppröras över att snuset blir lite dyrare, men det är ett skratt man får svälja när man börjar analysera frågan lite djupare.

För vilka är det som snusar egentligen? Jo, statistik från både SCB och den oberoende tankesmedjan Tobaksfakta visar på samma sak. Det är inte överklassen som snusar, direkt. Ju lägre utbildningsgrad, desto fler snusare. Bor du landsbygden eller i norra Sverige är det troligare att du snusar än om du bor i en stad. Fler med ekonomiska problem snusar än de med fast inkomst och kapital på banken. Och vad har då dessa snusande samhällsgrupper gemensamt? Ingen av dem tjänar på regeringens politik i andra frågor heller. Vi ser inga snusdosor i de fina salongerna, så att säga.

Det kanske ”bara” handlar om ett taffligt försök att värna folkhälsan, men det finns också något oerhört provocerande med att vi återigen får uppleva hur regeringens politik går ut på att göra det bättre för de som redan har det bra och låta de som har det sämre betala. Regeringen funderar inte ens över att vänta lite med fler jobbskatteavdrag, det tjänar ju deras väljare på. Varför skulle de göra det när snusarna (det vill säga arbetarklassen) kan betala lite extra för sina vanor?

Givetvis går det diskutera hur vi faktiskt kan arbeta folkhälsopolitiskt för att färre ska snusa. Det går diskutera om snusskatten är en fråga värd att skriva arga debattartiklar om. Men så länge vi har en regering som väljer att kompensera skatteavdrag för de som har det bäst ställt med att höja skatter på varor som de som har det sämst ställt köper, så är det ganska tydligt att vi inte har en regering som bryr sig om alla.

Liss Jonasson

Libertas redaktion