Tidigare i våras startade en idédebatt på Aftonbladets kultursidor. Det var ”transdebatten”, en debatt startad av Kajsa Ekis Ekman med sin artikel ”Könet i knoppen” på Aftonbladet debatt (17/1 – 18). Diskussionen som följde gick hög in i det sista.
Att överhuvudtaget kalla diskussionen för “transdebatten” missar en del av poängen. Diskussionen borde aldrig ha handlat om huruvida transpersoners upplevelser av förtryck var legitima eller inte. Det är svårt att ifrågasätta att transpersoner, en liten minoritet på ungefär 0,04% av befolkningen, skulle ha mått fruktansvärt dåligt och behandlats oförsvarligt illa av samhället under en alltför lång tid. Frågan handlar snarare om huruvida det skifte i vår samhälleliga och politiska förståelse av kön som är på väg att införas utan en större diskussion är en utveckling som faktiskt är önskvärd.
Socialdemokraternas kongress biföll nyligen att partiet skulle sträva efter att införa ett tredje juridiskt kön, riktat till dem som av olika skäl inte är bekväm med det juridiska kön som de tilldelades vid födseln. Det är positivt, det underlättar livet för en utsatt grupp utan en större samhällelig kostnad. Men det lyfts ibland krav på att gå ännu längre (både inifrån och utanför arbetarrörelsen), som att ta bort alla krav för juridiskt könsbyte eller till och med ta bort konceptet med juridiskt kön i sin helhet – och därmed omöjliggöra statistikföring över patriarkatets konsekvenser. Båda fallen skulle innebära stora avsteg från en syn att kön verkar oberoende individen, till att bli en fråga för enskilda människors vilja och lust.
VI riskerar att kasta ut barnet med badvattnet när kön isoleras från den patriarkala maktordning som könsuttrycken obönhörligen är sammanflätade med, och istället bara förminskas till en fråga om identitet och preferens. Vad händer när könsmaktsordningens påtvingade skillnader suddas ut på ytan utan att tackla de reella konsekvenserna av att leva i ett patriarkat? Fruktansvärt reella konsekvenser som de sexuella övergreppen #meetoo då tydligt synliggjorde, liksom löneklyftan mellan kvinnor och män, det belastande dubbelarbetet i hemmet och den medicinska forskningen som prioriterar männens sjukdomar över kvinnornas.
När kön blir godtyckligt och baserat på individuell lust blir också verktygen att granska patriarkalt förtryck oundvikligen tandlösa. Det finns få människor som bara har lusten att se sig som en förtryckare (eller för den delen har lusten att utsättas för patriarkatets förtryck) utan att först ha genomgått en rätt jobbig process. Feminismen riskerar att bli en märklig rättighetsrörelse som prioriterar att omöjliggöra ansvarsutkrävande över att skapa konkreta förbättringar för den utsatta grupp de sägs representera – konkreta förbättringar som satsningar på en jämställd vård eller på omstruktureringar i ekonomin och trygga bostäder åt alla för att minska risken att låsas fast i destruktiva relationer. Den omfattande ojämlikheten tillåts istället fortsätta medan diskussionerna om de ytligaste symtomen av systemets brister – en avsaknad förståelse, tolerans och kunskap om hur man diskuterar sociala problem på ”rätt” sätt – får ta upp allt större utrymme. Oskrivna regler om gott beteende ska sedan skapa en märklig version av ”kapitalism med ett mänskligt ansikte” där systemet överlever men dess konsekvenser bekämpas i namnet av social rättvisa.
I den kontexten blir transpersoners utsatta minoritetsställning förvisso tydlig. Patriarkatet har tyvärr inte skapat två jämlika parter (ett ”binärt” system) som en ensam individ enkelt kan ställa sig utanför och ta avstånd ifrån, utan en rangordning där männens makt upprätthålls genom våld på kvinnornas bekostnad. Det är ett system som förtrycker kvinnor och ja, förtrycker de transpersoner som tyvärr hamnar i kläm. Att då, i mötet med det smärtsamma förtrycket, bara sträva efter att osynliggöra det innebär att man stärker dess ställning och flyr sitt ansvar. Alternativet måste vara att effektivt organisera sig i kampen mot patriarkatet. Det är både diskussionen vi behöver och borde tillåtit oss att ha.
Malin Malm
Ordförande SSU Västerbotten
