Så var det då äntligen fredag. Fredagar är fokusdagar; tidningen landar på hallmattan i den arla morgontimman. Fokus är ett av landets största nyhetsmagasin för politiskt intresserade – i Fokus läser vi de viktiga kommentarerna om veckan som gått. Under förra veckan studerade tidningen maktelitens meriter i en kartläggning av utbildningsbakgrund bland Sveriges makthavare. På Twitter skrev redaktionen: ”Allt fler skaffar sig en högskolexamen – utom politikerna”.
Den sjusidiga utbildningsgranskningen börjar i Platons olivlund, i den första akademin. Platon tänkte sig att samhället skulle styras av de som besatt den högsta formen av kunskap, som besatt filosofisk kunskap. Idag verkar istället ekonomi vara viktigt: 71 och 189 makthavare har en ekonomiexamen. Reinfeldt och Wolodarski har det gemensamt. Av de 189 makthavare som nämns i Fokus granskning har en majoritet akademisk examen. Det verkar vara enklare att klättra i både näringsliv, medievärld och politik med en akademisk examen i bagaget. Fokus resonerar dock inte kring den frågan utan konstaterar istället att ”staten ligger efter kapitalet” med sina 59 procent makthavare med akademisk examen. I näringslivet är samma siffra 95 procent. Tillåt mig att påpeka det uppenbara: hur blev akademisk utbildning synonymt med att ”ligga före”? Den som tar sig vidare genom Fokus granskning kommer även att möta formuleringar som ”demokratier har färre utbildade ministrar. Men att påstå att det hela är arbetarrörelsens fel är orättvist”. Det är tydligen så att socialdemokratiska ministrar i ungefär lika stor utsträckning som borgerliga ministrar varit ”välutbildade”.
Fokus ensidiga intresse för akademisk utbildning är så klart spännande. De makthavare som inte plockat ut en akademisk examen, eller inte alls pluggat på universitet eller högskola, räknas inte. Anders Borg, Stefan Lövén och Veronica Palm står därför alla utan utbildningstitlar. I illustrationerna tilldelas Stefan Lövén ett diplom från en svetsarkurs där han står ute i periferin. Långt från institutionerna uppe i skyn. Långt från kunskapens boningar.
Utbildning, bildning och yrkeskompetens. Vad är det? Mig veterligen definieras begreppet utbildning inte enbart i termer av akademisk kompetens. Flera av dagens akademiska utbildningar är både yrkesutbildningar och akademiska utbildningar och många av de utbildningar som idag står utanför det akademiska systemet kan dessutom vara på väg in (se Polisutbildningen). Just nu verkar vi dessutom befinna oss mitt upp i en bildningsexplosion, i alla fall om vi ska tro utbildningsprofessorn Gert Biesta. Biesta är ett stort namn inom den disciplin som kallas kritisk pedagogik. Den kritiska pedagogiken kritiserar inte bara Friedmans skolpengssystem utan vänder sig även mot den ökade tron på mätbarhet av utbildningsresultat och hierarkiseringen av utbildningsväsendet. Biesta menar i sin artikel Trust, Violence, and Responsibility att vi i allt högre utsträckning spenderar tid och pengar på lärande, både inom och utanför de gamla bildningsinstitutionerna. Vuxenutbildningen ökar och den icke-formella marknaden för bildning fullkomligt exploderar. Biesta menar att självhjälpslitteratur, träningsfilmer och studiecirklar både breddar och individualiserar lärandet. Kanske blir det just därför särskilt intressant att fokusera på akademisk examen? Kanske blir det nu särskilt intressant att definiera akademin som den främsta av alla bildningsinstitutioner?
De flesta sossar skulle nog mena att en teknokrati är föga önskvärd. Socialdemokratins förhållningssätt till frågan är dock inte helt glasklar. Den modernistiska hjälten var civilingenjör. Folkhemssagan byggdes av ett starkt och utbyggt högre utbildningssystem. Så nu när vi står här mitt uppe i kandidaturer, nomineringsförfaranden och frågor om representation blir frågan om kompetens och värdering av utbildning särskilt intressant. Jag tycker därför att vi ska tacka Fokus för deras bristfälliga granskning och fråga oss: Hur definierar vi politisk kompetens? Vilka typer av personer vill vi se som våra representanter? Och sen kan vi förstås tänka att lyckligt är inte det samhälle som med en ekonom på statsministerposten håller tusentals människor i arbetslöshetens fängelse. Politik handlar trots allt om representation och idéer. Jag vill ha svetsare på statsministerposten! Jag vill ha undersköterskor i riksdagen! Och så vill jag ha en socialistisk politik.
Och bildning – det är handlar om mer än examensbevis. I romanen En socialdemokrats död beskrivs industriministern Hans Olofsson, med bakgrund inom LO, som en intellektuell, som en rörelseintellektuell: ”Ibland tyckte jag han var mer akademisk än många akademiker jag träffat. Nej, intellektuell är ordet. Han hade bakom sig alla tänkbara korrespondentkurser, tremånaderskurser, specialkurser: Brunnsvik, Runö, full utbildning i rörelsekunskap. Gud vet om han inte talade lite franska”.
Johanna Mårtensson
Libertas
