En av de förmodligen finaste idétraditionerna inom den svenska socialdemokratin är den stressade och oroliga återhållsamhet som vilat över detta parti sedan det började associeras som ”statsbärande”. Sedan man påbörjade sin regeringsodyssé år 1932 (som skulle vara oavbruten ända till 1976) visste man om att detta parti skulle bli vaggan till ett oändligt ymnighetshorn av framgångsrika karaktärer, politiker och stjärnskott. Det var uppenbart att vissa människor som gick med i partiet skulle bli framgångsrika och förmögna politiker eller statstjänstemän.

 
Att man skulle förespråka jämlikhet och ekonomisk återhållsamhet klingar oerhört falskt med personlig rikedom. De gamla socialdemokraterna visste allt för väl att i medierampljuset skulle frossande Ikarosfärder användas som skarp ammunition från högern till att decimera partiet från det politiska landskapet för gott – det var för enkelt att kunna använda socialdemokraternas retorik emot dem själva.
För partiets allra mest kända och mytomspunna företrädare var detta inte bara ett konfucianskt motto, utan en hel livsstil som de följde till fullo. Efter vår käre landsfader Tage Erlanders avträdande kom hans fru Aina till regeringskansliet för att överlämna en kasse med saker Tage använt i tjänst och som tillhörde staten, bland dessa grejer även pennor. Varför lämnade hon tillbaka något så banalt som pennor? Därför att på pennorna stod det ”Statsverkets pennor” och enligt Aina Erlander hade hon inte samvete till att ta saker som ”inte tillhörde henne”.
Erlanders lärling och efterträdare Olof Palme hade skurits i ungefär samma korsvirke. Han bodde i stora delar av sin politiska karriär i ett väldigt blygsamt radhus och körde runt i halvtrasiga bilar för att inte verka leva lyxliv på skattebetalarnas pengar. Delvis gjorde han detta på grund av sin idealiska syn på socialism och för att bryta med sitt förflutna som östermalmborgare.

 
Idag kan jag inte annat än känna ett visst mått av uppgivenhet då det verkar som att detta glödande livsideal inom socialdemokratin har gått förlorat. Som ni säkert deducerat tänker jag på skandalen som utmynnade ur ordförande Philip Botströms långa taxiresa från Sälen till Stockholm. Inte för att jag hyser agg mot Botström – i detta scenario har han fått stå måltavla för en sak han inte har mycket ansvar över och allt hat som riktats mot honom är fullständigt skamligt.
Snarare är det ganska tydligt att där finns omfattande organisatoriska problem inom förbundet. Delvis på grund av att ledningen verkar planera så dåligt att ordförande måste ta taxi från Sälen till Stockholm, men också för att de inte verkar bry sig om vad allmänheten tycker om att ordförande ska ta taxi för tusentals kronor.

 
Denna händelse är däremot en droppe i det hav av ekonomiska skandaler som har insvept socialdemokraterna under det andra milleniet. Mona Sahlin är förmodligen det mest saftiga fallet med sin totalhavererade personliga ekonomi med allt vad Toblerone, obetalda räkningar och parkeringsböter innebär. Ovanpå det kan ju nämnas den gången Sahlin ogenerat stoltserade med en Louis Vuitton-väska till ett värde av flera tusen kronor.
I början av detta år släppte Expressen en granskning där de undersökt livet efter karriären för gamla socialdemokratiska politiker. Som de så träffande skriver så ”lever de före detta toppsossarna i dag ett liv långt ifrån sina tidigare väljare”. Med sina nya, flashiga konsultjobb drar de årligen in miljontals kronor och spenderar det gärna på lyxvillor, sportbilar, och mycket mer. Vår gamle statsminister Göran Persson bor idag i ett torp till ett värde på över 12 miljoner.
Vad man måste vara medveten om när man driver en socialt progressiv och omfördelningsdrivande rörelse är att ens handlingar ofta väger tyngre än ens ord. Palmes och Erlanders idealism var en reflektion av hur välmedvetna de var om detta faktum. Våra handlingar som socialdemokrater kommer påverka vår egen massrörelse och om vi inte lever som vi lär försvåras vår trovärdighet som parti.

 
I Grekland baserades det vänsterpopulistiska partiet Syrizas valframgångar 2015 bland annat på att vänsterväljare var trötta på elitismen och oärligheten som uppvisats av det gamla statsbärande och socialdemokratiska partiet Pasok. Den europeiska socialdemokratins störtdykning i opinionsmätningars avgrund döpte Aftonbladets Katrine Marçal vitsigt och träffsäkert till ”pasokifisering”.

 
Om socialdemokraterna inte vill pasokifiseras till glömska av nya idealistiska rörelser är det dags att man börjar omformulera sitt eget leverne och börja leva som man lär. Sluta ta ut miljonlöner, sluta köra runt i lyxbilar, sluta bo i lyxvillor och börja bry sig om vad väljarna tycker om ens livsstil.

Sebastian Nilsson Qvist
Redaktionen

Bild: Jan Emanuel Johansson med sin sportbil. Fotograf: Robin Lorentz-Allard