Lycka som politiskt mål

lycka


Halleluja!

 
Den svenska ekonomin ökar igen. Det gör den faktiskt nästan alltid. Sedan några decennier ökar den ekonomiska aktiviteten i regel med några procent varje år och detta är vad politiker brukar bråka om: hur det går med tillväxten.

 

Att stirra sig blind på denna procentsats (i år 2,5 %) verkar dock ha gjort oss blinda för att denna procentsats också ska leda någonstans: nämligen till lyckliga och meningsfulla liv för medborgarna. En debatt om varför BNP minskar är förstås viktig och intressant – men mest eftersom en minskad BNP minskar lyckan (kolla på självmordstalen i Grekland om ni inte tror mig).

 

Men den frågan som egentligen borde vara samhällsdebattens epicentrum har på något sätt hamnat i skymundan – hur mår vi egentligen? Inte så bra vad det verkar.

 

Statistik är alltid svårt, särskilt om något så diffust som lycka. Men det är ganska vedertaget att svenskars upplevda lycka i vart fall inte ökat sedan 1980-talet. Mycket tyder på tvärtom. För unga är utvecklingen mycket tydlig: vi mår allt sämre, med fler depressioner och mer stress. I hela västvärlden verkar lyckan vara på nedgång. I en brittisk undersökning från 50-talet svarade 52% att de var mycket lyckliga med sina liv. Idag värderar endast 36 % av britterna sina liv som lyckliga.

 

Undersökningar i andra västerländska demokratier visar på liknande siffror. I Sverige finns ingen tillförlitlig statistik, men svenskars ökande sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa verkar antyda att saker inte är annorlunda här. Vi verkar helt enkelt må sämre, trots att vår rikedom ökar.

 

Varför denna utveckling inte ständigt debatteras av politiker och på ledarsidor är egentligen en gåta. Vi använder spenderade skattepengar, skapade arbetstillfällen och tillväxt som mätstickor när vi tar ställning till olika frågor. Borde det inte vara intressant att även diskutera politiska reformer utefter om de gör oss lyckligare? Att barnen i Jan Björklunds skola inte blev kunnigare vet vi. Men blev barnen kanske lyckligare? Om inte – ställdes någon till svars för det?

 

Det största problemet med någon form av lyckaindex – varför inte kalla det bruttonationallycka – är att välbefinnande är lite knepigt att mäta. Generationer kan värdera sin lycka lite olika, triviala saker som dåligt väder kan påverka svaren och människor har en benägenhet att ljuga om sitt välbefinnande – om inte annat så inför sig själv! Och det är klart, att mäta pengar är lättare än att mäta känslor. Men det går. Om människors uppmätta lycka ändrar sig dramatiskt mellan olika år eller om man kan se en konsekvent trend där lyckan ökar eller minskar, är det indikationer på åt vilket håll samhället är på väg.

 

När vi utvärderar den förra regeringen och åren under Reinfeldt, vore det inte intressant att veta om lyckan gick upp eller neråt? Mådde de grupper som fick sina RUT-avdrag och lägre inkomstskatter verkligen bättre? Hur påverkades de utförsäkrade och långtidsarbetslösas välmående? Vore det inte i alla fall värt att diskutera?

 

Problemet ligger nog egentligen inte i svårigheten att mäta lycka. Utvärderingar görs ständigt på arbetsplatser och i skolor, trots det problematiska i att mäta subjektiva saker som hur vi uppfattar vår arbetsmiljö eller hur nöjda studenter är med en kurs. Men politikerna lär fortsätta att prata om bruttonationalprodukt snarare än om bruttonationallycka ett tag till. Kanske är anledningen till de folkvaldas tystnad om vår lycka enkel.

 

Ekonomin växer. Väljarnas välbefinnande gör det inte.

 

Henrik Ljung
Laboremus

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *