Ludvig Fahlvik från SSK skriver om den eviga debatten kring uppdelningen i fin- respektive fulkultur. Om när socialdemokratin svek folkhemstanken. Och om att vi måste inse att kultur reproducerar ideologi, normer och föreställningar, enligt klassisk marxistisk tolkning – och därför är inte all konst bra konst. Det handlar om klass.
Medmänniskors kulturkonsumtion är ett nästan lika laddat diskussionsämne som medmänniskors köttkonsumtion. Så fort man påpekar den vegetariska kosthållningens uppenbara fördelar blir plötsligt varenda kotte nutritionist, och framhärdar pseudovetenskapliga haranger om köttets förträfflighet. Sanningen är naturligtvis att vegetabilisk föda är att föredra av alla tänkbara orsaker. Det finns bättre och sämre jordisk kosthållning. På samma sätt finns det bättre och sämre andlig kosthållning – viss kultur är helt enkelt bättre än annan kultur.
Poängen med att vidhålla någon sorts hierarkisk klassificering när det kommer till kultur är till arbetarklassens och de kapitalsvagas, och således till hela samhällets, fördel. 1900-talets smakfostran syftade till att riva ned skillnaden mellan fattig och rik. Den syftade till att ge alla samma möjlighet till ett drägligt liv. God formgivning skulle finnas i varenda hem, eftersom en vacker och ändamålsenlig miljö skulle frammana en lyckligare, bättre och mer demokratisk människa. Idén om smakfostran var emellanåt totalitär och slarvig, men den satte fingret på någonting elemenärt. Nämligen den klassbetingade kulturkonsumtionen och konstens betydelse i det demokratiska samhället. Det var inte enbart de välbemedelade som skulle få tillgång till god konst och kulturell bildning. Även de fattiga skulle få ta del av kultur. De skulle skapa en motkraft till den förhärskande borgerligheten. Det fanns en insikt om kopplingen mellan kultur och välbefinnande, mellan kultur och politik, mellan kultur och kollektiv. Kapitalsvaga skulle inte längre behöva finna sig i hötorgskonst. De skulle stiga från mörkret till ljuset, och ta del av den demokratiska rättighet som god konst faktiskt är. Det som i dag kallas smakfostran var en del av den modernistiska socialdemokratiska reformeringen under 1900-talet, som har gjort vårt land rättvisare, friskare och rikare.
Modernismens betoning på det allmänna, på kollektivistiska lösningar, har dessvärre avlösts av den postmoderna subjektiviteten. Rådande postmodernistiska hegemoni betonar det enskilda, det subjektiva. Postmodernismen lämnar idén om att samhället behärskas och styrs utifrån strukturer. Nu hamnar allt på individ- och detaljnivå. Det är en borgerlig ideologi. Det är en ideologi som gjord för vårt konsumtionssamhälle, där varje individ traskar omkring som en isolerad enstöring fullt upptagen med att tillfredsställa de egna behoven. Konsumtion är något djupt individuellt, sammanflätat med idéer om den enskildes identitet och privata hugskott. I konsumtionsakten isoleras människan från samhällsgemenskapen. Och det är på den lättåtkomliga, postmoderna vågen som idéer om all kulturs lika värde rider.
Att i frihetens namn demolera murarna mellan fin- och fulkultur var fräscht när Duchamp ifrågasatte konstbegreppet 1917. I dag är det mest en populistisk retorik som ekar om en eventuell kulturelit. Vänstern slåss mot väderkvarnar. Det finns liksom en vits med att låta pöbeln fortsätta läsa Harlequinromaner. Det finns en vits med att upprätthålla klassbetingad kulturkonsumtion. Det håller ju nämligen samhället på plats. Det bevarar status quo. Bra konst öppnar människans ögon. Dålig konst får henne att foga sig. Bra konst övervinner avstånd. Dålig konst skor sig på dem. Genom att avfärda tanken på en sämre eller bättre sorts konst förringar man konsten till underhållning, till någonting oviktigt. Till någonting ovärdigt politisk analys. Det är ett enormt felslut. En kulturellt bildad människa är en tillgång. Skulle konst vara det enda som kan konsumeras fullkomligt urskillningslöst i vårt samhälle? En sådan attityd vore ju en förolämpning mot allt vad konst heter. Vidare vittnar en postmodern kultursyn om en socialdemokrati som helt givit upp folkbildningstanken. När man säger att en melodifestivallåt är lika god kultur som någonting annat struntar man ju uppenbarligen i den klassvillkorade kulturkonsumtionen. Då har man gett upp klassanalysen som politiskt verktyg. Det anstår enbart liberaler.
En ung Pär Lagerkvist skrev en gång att den moderna konsten måste föras ut till folket eftersom den hade så många skärningspunkter med socialismen: den är internationell, intellektuell och revolutionär. Som marxist är det ett trivialt faktum att idéer blir vad de materiella förhållandena gör dem till. Följaktligen påverkas människan av sin kulturkonsumtion. Kulturen formar henne. Det är klart att det spelar roll vilken sorts litteratur hon läser, vilka filmer hon ser, vilka tidningar hon prenumererar på. Jag citerar Nina Björk: “När vi möter Kvinnan i reklamen, i filmer, i vår älskades blick på oss är hon inte en bild bland andra bilder. Hon är bilden av oss själva, av den vi förväntas – och vill – vara.” Kulturen ger oss behov, den ger oss bilder av det eftersträvansvärda, av normer och av ideal. Kulturens fysiska uttryck förmedlar ideologiskt betingade budskap. Vissa bilder implementerar detta budskap rätt och slätt – andra bilder har förmågan att problematisera, att nyansera, att väcka tankar, att kritisera, att tända eldar.
Därför kan man som reflekterande människa inte hävda att all konst är bra konst, eller att “huvudsaken inte är vad man läser utan att man läser”. Konst reproducerar ideologi. Det är vitalt att undvika den typ av kultur som befäster klassamhället eller som hindrar ett klassmedvetande. Det är vitalt att undvika den typ av kultur som reproducerar könsnormer eller heterosexism. Genom att förutsätta att all kultur är av godo faller man i fällan. Kultur är politik. Och all politik är naturligtvis inte av godo.
Nu är inte min avsikt att lansera någon ny smakfostrande kampanj, även om ett samhälle där reklam och pornografi utgör människans främsta källor till visuella upplevelser egentligen är i behov av en sådan. Inte heller vill jag politisera kulturen. Jag tror på kulturpolitikens armslånga avstånd. Min avsikt är snarare att bemöta en naiv postmodern kultursyn som i förlängningen innebär att kulturpolitik inte behövs. Om all kulturkonsumtion verkligen är bra kulturkonsumtion kan vi ju lika gärna låta marknaden sköta alltsammans, precis som Nya Moderaterna önskar. Och så kan vänstern lägga ned sina vapen och finna sig i den liberala hegemonin. Ingen blir gladare än högern om vänstern låter sig förespråka en sorts kulturpolitisk laissez-faire. Så länge kulturpolitiken och samhällsstämningen i stort lider under postmodernismens ideologiska ok, kommer konsten – för att citera Arvid Fougstedt – att vara aristokratisk. Och det kommer jag som socialdemokrat aldrig att acceptera.
Ludvig Fahlvik,
Socialdemokratiska Studentklubben, SSK
