Ett inlägg som föranleds av detta: “Lite som Robin Hood, fast tvärtom”

I juletider förefaller det som att många mer eller mindre upptäcker för första gången att det finns orättvisor i samhället, och blir kanske mer benägna att känna att man vill bidra på något sätt. Samtidigt som det kan tyckas positivt att orättvisor i samhället uppmärksammas, så tycks det mig ofta vara mer av dåligt-samvete-plikt än någon djupgående förståelse av vad dessa orättvisor beror på. Visst känns det kanske bra att skänka en slant, men hur många sätter detta i relation till de tusentals kronor de fått i skattesänkningar?  (Trodde du förresten att det var hushåll med höga inkomster som skänkte mest pengar till välgörenhet så trodde du fel – enligt SCB så skänker “hushållen i Sverige i genomsnitt cirka 2 200 kronor om året i gåvor. Av dessa pengar går nästan 900 kronor till hjälporganisationer och 1 300 kronor till privatpersoner. Hushåll med låga inkomster ger lika mycket till hjälporganisationer som hushåll med höga inkomster.”(Välfärd nr 4/05))

Skattesänkningar måste betalas, de betalas med försämringar i välfärden som obönhörligen drabbar de som redan är mest utsatta. Solidaritet sitter inte i några slantar mitt i julruschen och konsumtionsrekorden, solidariteten sitter i insikten om att vi har ett gemensamt ansvar för varandra, varje dag.