Lovskola tveksam väg att gå

aspnc3a4s_klassrum

 

Stefan Löfven lanserade i söndags flera socialdemokratiska skolsatsningar. En av dem var lovskola för elever i årskurs 8 och 9. Kommuner ska vara tvungna att erbjuda elever som riskerar att inte uppnå behörighet till gymnasiet extra skolgång under skolloven. Det är inte någon ny tanke. Redan 2012 förordade nuvarande finansminister Magdalena Andersson på DN Debatt en obligatorisk sommarskola för elever som inte klarar grundskolan utan godkända betyg.

 

Avsikterna med den här typen av förslag är goda. Men lovskola som primär lösning är inte självklart. I stället borde en utökad satsning på den ordinarie skolan ligga närmare till hands. Lov- och sommarskola riskerar annars att bli en slasktratt dit barn från socioekonomiskt svaga och studieovana hem skickas slentrianmässigt. Framförallt framstår lov- och sommarskola som ytterligare ett led i den differentiering av barn och unga som präglat den svenska skolan i ungefär fyra sekel.

 

För även om skolan är en av samhällets äldsta institutioner, med rötter i Mesopotamien för omkring 5000 år sedan, är den för majoriteten av befolkningen en tämligen ny företeelse. Idén om allas rätt till utbildning är likaså en färsk sådan. Skolan i Sverige har historiskt sett bemött och behandlat arbetarklassens barn minst sagt styvmoderligt. Till att börja med var de inte välkomna alls. Under den kyrkligt organiserade folkundervisningen på 1600- och 1700-talet sorterades barn in under bildningsbara respektive obildningsbara. Begreppet “snillevalet” myntades 1737, och syftar till att endast barn av det förra slaget hade rätt till skolgång.

 

Först i och med den allmänna svenska folkskolans inrättande 1842, som förordade skolplikt från senast 9 års ålder, fick samhällets lägre klasser tillgång till skolväsendet. Det gjordes emellertid stora undantag. Framför allt exkluderades flickor – det dröjde ända till mitten av 1900-talet innan flickor gavs tillträde till en med pojkarna gemensam och likvärdig utbildning. Ytterligare ett undantag var barn från fattiga förhållanden, liksom barn som ansågs obegåvade. Föga förvånande sammanföll ofta dessa kategorier. Fattigdom betraktades som “en indikator på karaktärssvaghet”, och att vara barn till en kroppsarbetare var  ett tecken på att man inte riktigt hörde hemma i skolan.

 

Det var den här borgerliga attityden, där man skilde på barn och barn, som arbetarrörelsen gjorde upp med i slutet av 1800-talet. Under 1900-talet kom den övergripande ideologiska strävan i skolpolitiken i stället att bli skapandet av “en skola för alla”. Innebörden av det slagkraftiga mottot är skapandet av ett sammanhållet skolväsen, byggt på demokrati och jämlikhet, där varje barn ska tillgodose sig en utbildning oberoende av kön, geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden. Drivet bakom den strävan  var en tydlig politisk vilja. I Pedagogisk Uppslagsbok, Lärarförbundets förlag, 1996, står att läsa:

 

Frågan har framför allt drivits av det socialdemokratiska partiet, som velat se en så långt möjligt helt sammanhållen grundskola. Det största motståndet har funnits inom högerpartiet/moderata samlingspartiet, som hela tiden drivit kravet på en differentiering av eleverna i grundskolan och på generösare villkor för fristående skolor vid sidan av de offentligt drivna.

Differentiering har varit högerns melodi. Socialdemokratin har strävat efter en inkluderande skola.

 

Eleverna började från år 1878 att kategoriseras efter ålder och deras framåtskridande till nästa årskurs villkorades av uppförande och prestation. Man började snart resonera i termer av “avvikande” i relation till det förväntat normala hos barn i en viss ålder. De barn som ansågs avvika från det normala placerades i särskilda hjälpklasser eller fick gå om en årskurs (vilket man kunde göra flera gånger). Det var i huvudsak barn från fattiga hem som fick gå om ett år, och konsekvenserna var negativa. Prestationerna blev inte märkbart bättre efter ett extra år, och resultatet blev ett intyg som förklarade att eleven saknade avgångsbetyg på grund av fattigdom eller bristande fattningsförmåga. Detta försvann först 1962.

 

1932 reformerades skolplikten, och alla barn mellan 7 och 14 år måste gå i skolan. Men det krävdes att barnet besatt en viss så kallad skolmognad för att få börja skolan. Metoden vilken man använde sig av för att undersöka detta hette skolmognadsprov – standardiserade test som systematiskt praktiserades. Barn som inte ansågs skolmogna, placerades under 1940-1960-talen i särskilda skolmognadsklasser. Det är fritt fram för läsaren att spekulera i vilken socialgrupp som var överrepresenterad i dessa klasser.

 

Differentiering och segregation i skolan har historiskt framställts som positivt för alla elever. I själva verket har differentiering varit ett verktyg för att exkludera socialt och ekonomiskt svaga barn. Det har varit ett stigmatiserande verktyg som producerat självuppfyllande profetior. En bärande tanke har varit att de studiesvaga barnen inte skulle få möjlighet att “smitta” de andra barnen. En liknande idé återspeglas i dagens marknadsdarwinistiska debatt där det fria skolvalet ser till att skilja “duktiga” elever med kapital- och studiestark bakgrund från “dåliga” elever med kapital- och studiesvag bakgrund.

 

Särartslösningar borde inte vara socialdemokratisk politik. Lov- och sommarskola för studiesvaga barn kan i bästa fall vara en tydlig signal till kommunerna om att de måste ta sitt ansvar för dessa elever på allvar. Men i ett Sverige där vi har 290 kommuner med väldigt olika ekonomiska och demografiska förutsättningar är det tveksamt huruvida en skärpt ton mot dessa kommuner verkligen är nyckeln till framgång.

 

Det är hedervärt att Socialdemokraterna satsar på skolan. En seriös och jämlik skola är en civilisatorisk förutsättning. Men efter att i över fyra hundra år ha provat oss fram med olika separatist- och segregationsstrategier kanske det är dags att göra allvar av parollen “en skola för alla”.

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör, lärarstudent

 

Bild: Fotofirma Olsson, ur Järfälla kommuns bilddatabas

Share

5 thoughts on “Lovskola tveksam väg att gå

  1. I just like the valuable information you supply on your articles.
    I’ll bookmark your weblog and check once more here frequently.
    I’m moderately sure I will be told many new stuff proper here!
    Best of luck for the following!

  2. Magnificent goods from you, man. I have be mindful your stuff previous
    to and you are just extremely excellent. I actually like what you have received here, really like what you are saying and the best way in which you are
    saying it. You’re making it enjoyable and you still care for to keep it wise.

    I can not wait to read far more from you. That is
    really a wonderful website.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *