Libertas Elfva Barrio skriver om högskoleprovet och den sociala snedrekryteringen till våra lärosäten.

Som ni säkert minns diskuterades högskoleprovet livligt våren 2019, som en följd av det så kallade högskoleprovsfusket. Nu, under rådande pandemi, diskuteras provet återigen. Nu, precis som då, saknas dock en grundläggande frågeställning i den allmänna debatten: är högskoleprovet rimligt?

När regeringen meddelade att högskoleprovet trots allt ska genomföras i höst jublades det bland många vänsterprofilerade personer. Som om det några timmars långa provet skulle jämna ut våra ökande klyftor. Som om provet var ett fantastiskt verktyg att motverka den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.

Med lottning som lösning på att inte slänga in för många framtidsångestfyllda ungdomar på ett stängt utrymme har vi dessutom – omedvetet – målat upp en karikatyr av klassamhället. Ditt liv och din framtid är ett lotteri. Och ju fler lotter du har desto enklare blir det. Högskoleprovet är just det: en dubbel snedrekrytering. För vi vet ju att exempelvis ordförråd är starkt kopplat till klass. Dina materiella förutsättningar köper dig fler lotter och fler vägar in till studentens lyckliga dagar. 

Allt det här som vi har vetat så himla länge men ändå inte åtgärdat är något som vi blir påminda om i betänkandet som Jämlikhetskommissionen överlämnade i början av augusti. Ojämlikheten börjar och avgörs som mest i tidig ålder. Huruvida du har gått på förskola, eller var du bor eller till och med vilket mat din förälder äter innan din födsel kommer sätta spår på din framtid. Och därmed dina förutsättningar. Att därför tala om högskoleprovet som jämlikhetsskaparens motor är provocerande.

Som S-studenter länge påpekat måste vi avskaffa högskoleprovet och hitta nya lösningar för att bryta den sociala snedrekryteringen. Utöver dess upprätthållande av ojämlika strukturer ka dessutom dess pedagogiska värde diskuteras. Kan vi verkligen genom högskoleprovet mäta en persons förmåga att ta till sig ny kunskap?

Bäst skulle såklart vara att ta till sig av Jämlikhetskommissionens utredning. Det absolut mest effektiva sättet att se till att vi alla har samma förutsättningar att utbilda oss på våra olika lärosäten är givetvis att utjämna klasskillnaderna i vårt samhälle. Betänkandet fastställer att bland annat friskolesystemet ökat ojämlikheten och att bostadssegregationen är i ständig ökning. Ja, sådant som vi redan visste.

Problemet är egentligen inte hur högskoleprovet ska genomföras eller ens dess existens. Den sociala snedrekryteringen till våra lärosäten avgörs långt innan. Låt oss börja där.

Elfva Barrio, Libertas redaktion