Vi är många som knappt kunde läsa när löntagarfonderna avskaffades. Trots det har nästan alla hört talas om dem. Rudolf Meidner, en av ekonomerna som utformade förslaget ger sina tankar om turerna i boken Spelet om löntagarfonderna. Andelen personer som var involverade var förstås betydligt fler, men som en introduktion fungerar boken alldeles utmärkt.1976 fattade LO ett beslut om att verka för inrättandet av löntagarfonder. Efter långa förhandlingar med Socialdemokraterna infördes löntagarfonderna i kraftigt omarbetade version 1983. Tio år senare, 1993, avskaffade borgarna dem, ett löfte de hade gått till val på.
Om högern får förklara så var löntagarfonderna ett försök att införa kommunism i Sverige. Ett jättekliv som bara kunde leda i en riktning, mot Gulag. Frågar man vänstern vill många helst inte prata om det. Spåren sitter djupt. Man förlorade inte bara striden, utan också hoppet om att någonsin kunna gå bortom den politiska och sociala demokratin, mot den ekonomiska. Själv tillhör jag de yngre som aldrig riktigt förstått vad det varit så mycket bråk om. När alla företag kan köpas och de flesta, i form av aktier, erbjuder möjlighet att successivt betala för ökat ägande i dem kan det knappast anses revolutionärt att diskutera möjligheterna att äga de företag man arbetar på. Högern brukar sällan motsätta sig företagsköp. Därför framstår det som märkligt att man från högerhåll så starkt vänder sig mot idén med löntagarfonder. Medlemmar i en demokratisk organisation, facket, beslutar att delar av de pengar de förhandlar sig till ska gå till fonder för att kunna köpa delar i företag och på så sätt öka löntagarnas inflytande. Det borde inte vara kontroversiellt. Om man nu inte är emot själva idén om att fler ska ges möjlighet att tillgodogöra sig avkastning på kapital, vill säga. Så kan det förstås vara, men eftersom en väldigt liten del i samhället försörjer sig på sitt kapital och inte på sitt arbete borde frågan inte väcka några starkare känslor i de breda folklagren.
Fonder med flera funktioner
Varför blev det då som det blev? Jag tar mig an Spelet om löntagarfonderna i hopp om att få svar på mina frågor. När jag är klar har jag fått några av dem besvarade, men långt ifrån alla. Boken är skriven av Rudolf Meidner, en av LO-ekonomerna som tillsammans med Anna Hedborg och Gunnar Fond utformade förslaget om löntagarfonderna. Efter många års tystnad vill han, som central aktör i sammanhanget, lägga fram sin bild. Hans närhet till frågan är förstås bokens styrka, men samtidigt svarar han mer på andras frågor än på mina. Boken inleds med en genomgång av filosofin bakom den solidariska lönepolitiken som varit LO:s signum och en viktig del i den svenska modellen. För alla som i likhet med mig kan känna att uttrycket ”Den svenska modellen” inte är helt självklart ges en redogörelse. Sedan förklaras hur den solidariska lönepolitiken skapar övervinster i lönsamma företag och hur förslaget om löntagarfonderna, förutom att ge löntagarna större inflytande, var tänkt att komma tillrätta med detta. Rudolf Meidner berättar översiktligt hur liknande förslag såg ut i resten av Europa.
Bredd och djup saknas
Stort utrymme ges för att förklara hur olika aktörer reagerade och förhöll sig till förslaget. Rudolf Meidner visar också hur förslaget kom att modifieras med tiden. När LO formulerade idén handlade det i hög grad om ökat löntagarinflytande och att få ta del av vinsterna arbetet genererade. I mötet med Socialdemokraterna fick detta stå tillbaka till förmån för samhälleligt sparande. Spelet om löntagarfonderna ger ett antal viktiga insikter om hur fondförslagen togs fram och en del ledtrådar till varför de aldrig kom att realiseras som det var tänkt. Om du letar efter en introduktion till frågan är boken en alldeles utmärkt början. Vad jag hade hoppats på och fortfarande saknar är en bredare och djupare analys av förutsättningarna och problemen med gemensam kapitalbildning (förutom att Svenskt Näringsliv skiter på sig bara man nämner det).
