Löntagarfonder är ingen dum idé

Löntagarfondsdebatten sammanföll med en vändning i den svenska samhällsutvecklingen från en socialdemokratisk hegemoni till en högerhegemoni. Men i själva verket är löntagarfonder ingen dum idé, skriver Håkan Bernhardsson.

 

4 oktober är kanelbullens dag, men också en slags minnesdag för kapitalets segrar efter att högern levt större delen av 1900-talet på reträtt mot arbetarrörelsen. I dag markerar nämligen årsdagen av de så kallade 4 oktober-demonstrationerna 1983, där eliten gick man ur huse för att protestera mot socialdemokratin och löntagarfondsförslaget. 4 oktober symboliserar med andra ord ett slags slut på en socialdemokratisk hegemoni, och övergången till en högerhegemoni.

 

Att socialdemokratin lade sig i frågan om det privata ägandet har blivit utsett till huvudorsaken för den dåtida tillbakagången i opinionen. Sheri Berman med flera menar just att en av den svenska socialdemokratins framgångsfaktorer är att ägandet aldrig på allvar utmanades. Fram till löntagarfondsdebatten.

 

De strukturella förklaringar som annars alltid gör sig gällande i diskussionen om socialdemokratins tillbakagång gäller dock inte i analysen av löntagarfonderna. Tjänstesektorns framväxt under 1970- och 1980-talet, den “nya vänsterns” politiska skiljelinjer om kärnkraft, feminism och fred, eller bara innebörden av att Socialdemokraterna oavbrutet satt vid makten i 44 år brukar sällan vägas in i varför högervindarna började vina från mitten av sjuttiotalet och framåt. Löntagarfonderna har kommit att bli problemet, och varje socialistisk ambition inom socialdemokraterna i dag kan slås tillbaka med hänvisning till nederlagen på 1970- och 1980-talet. Högerns bild har blivit sanning: det är detta som kännetecknar deras hegemoni.

 

Myten säger att Göran Persson kämpade emot ett LO-förslag om hur euron skulle kunna införas eftersom det kallades “buffertfonder”, och bara f-ordet skulle göra reformen omöjlig. Detta är ett exempel på hur det så kallade fondspöket satt sig i bakhuvudet på hela socialdemokratin.

 

* * *

 

Den svenska socialdemokratiska reformismen går i hög grad att följa genom att bara läsa de rapporter som framlades till LO-kongresserna under efterkrigstiden. Efter efterkrigsprogrammet utredde arbetarrörelsen näringspolitiken och utvecklade den solidariska lönepolitiken.

 

Den solidariska lönepolitiken innebar att arbetare inom högproduktiva sektorer skulle hålla tillbaka sina löneökningar, eftersom dessa löneökningar mest ledde till inflation och urholkade arbetarnas köpkraft i det långa loppet. Om löneökningarna däremot skulle vara särskilt höga i lågproduktiva sektorer, så skulle den låga lönsamheten leda till att dessa sektorer gradvis slås ut. Samtidigt skulle de ökade vinsterna i högproduktiva sektorer (till följd av tillbakahållna löner) leda till att mer kapital kunde återinvesteras i dessa, så de kunde utvecklas ännu mer och anställa människor som tidigare arbetat inom lågproduktiva sektorer. Strukturomvandlingen genom den solidariska lönepolitiken skulle föra Sverige från en lågproduktiv till en högproduktiv ekonomi.

 

Den solidariska lönepolitiken var minst sagt framgångsrik. Löneskillnaderna på svensk arbetsmarknad halverades 1959-1974, visar en undersökning i Tiden 1975:1, samtidigt som de disponibla inkomsterna steg kraftigt. Emellertid var systemet inte helt problemfritt. Arbetarna fick själva ansvara för jämlikhetsutvecklingen i Sverige – det stigande löneutrymmet bland arbetare i lågproduktiva sektorer med låga löner skedde ju på bekostnad av löneutrymmet bland arbetare i högproduktiva sektorer, snarare än genom en omfördelning från kapital till arbete. Samtidigt ökade vinsterna i de högproduktiva sektorerna, och mycket av dessa försvann genom aktieutdelningar till kapitalister snarare än att utveckla verksamheten.

 

Rudolf Meidners, Anna Hedborgs och Gunnar Fonds lösning på dessa knutar blev löntagarfonderna. Med hjälp av dem skulle företagen med höga vinstmarginaler i de högproduktiva sektorerna tvingas återinvestera sina överblivna vinster genom att en bolagsskatt skulle gå till att köpa nya aktier. Vinsterna från dessa aktier skulle dock komma hela löntagarkollektivet till del (alltså inte bara arbetare i högproduktiva sektorer), medan makten som aktierna innebär skulle delas mellan de lokala arbetsplatserna och fackföreningsrörelsen.

 

Löntagarfonderna smälte alltså in som en naturlig del i bygget av den s.k. svenska modellen. I sann folkrörelseanda så skickades fondförslaget ut till studiecirklar i fackklubbar på arbetsplatser. Rapportförfattarna blev lite besvikna när de bara fick in 18 000 (!) svar på en enkät som bifogades till studiematerialet: “Man kan därför inte dra några som helst slutsatser om vad LO-medlemmen i gemen tycker […]. De visar endast vad 18 000 aktiva medlemmar, ofta förtroendevalda, anser”

 

LO-kollektivet såg, genom enkätsvaren fonderna som ett verktyg för att demokratisera fler aspekter av samhället än bara den offentliga makten. De betonade särskilt att den ekonomiska makten som löntagarfonderna skulle innebära, skulle kopplas så lokalt som möjligt till arbetarna. Men de betonade även att vinsterna från fonderna skulle kunna gå till kultursatsningar och annat som skulle kunna göra arbetarklassen mer delaktig i samhället.

 

* * *

 

Det största problemet med LO:s löntagarfonder var nog att det var en för genomtänkt lösning. Med hjälp av en enda stor reform skulle i princip socialismen genomföras genom att samtidigt överbrygga inkomstskillnaderna mellan arbetare, tjänstemän och kapitalägare, samtidigt som makten också skulle förflyttas till löntagarkollektivet.

 

Skulle vi genomföra något liknande i dag så skulle jag själv förorda att börja med det näringspolitiska målet och målet om att utjämna inkomstskillnaderna och snabba på strukturomvandlingen, genom en lättare version av LO:s slutliga förslag. Där skulle deltagandet i löntagarfonderna kunna vara frivilligt, men förmånligt, samtidigt som de skulle skapa b- eller c-aktier till fackföreningsrörelsen. B- och c-aktier ger samma avkastning som vanliga a-aktier, men med en tiondel, respektive en hundradels makt. Avkastningen från aktieinnehavet skulle antingen kunna läggas på att investera i nya, helt arbetarägda företag eller på att köpa aktier i befintliga företag och därmed gradvis stärka den ekonomiska makten för löntagarna.

 

Samtidigt skulle löntagarkollektivets makt på arbetsmarknaden kunna stärkas genom utökad MBL och andra reformer till stöd för fackföreningsrörelsen. Framför allt behöver löntagarinflytandet stiga inom den offentliga sektorn. Trots att den offentliga sektorn i dag är demokratiskt styrd, så är själva syftet med de byråkratiska styrmetoder som finns inom den att implementera beslut genom hela organisationen, vilket minskar den lokala makten för löntagare.

 

* * *

 

Varken dagens kids eller kidsen i närliggande generationer har några egna relationer till löntagarfonderna. I Storbritannien går brittiska Labour fram med ett eget löntagarfonder-light-förslag. Ändå finns fortfarande en enorm beröringsskräck från den svenska arbetarrörelsen inför allt som kan liknas vid löntagarfonder.

 

Det där behöver få ett slut. Visst ska kanske inte socialdemokratin gå till val på en direkt konfiskering av all egendom som kapitalisterna tillskansat sig genom åren, men ägandet och dess olika beståndsdelar är fortfarande grunden till den materiella verkligheten och den skillnad i makt som finns i samhället.

 

Fondspöket är dött. Löntagarfonder är ingen dum idé. Aktiv näringspolitik och en högre grad av delaktighet har tvärtom framtiden för sig.

 

Håkan Bernhardsson

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *