Farlig? Sveriges radio har fått kritik från högerhåll för att ha brutit mot opartiskheten genom att sända poeten Athena Farrokhzads sommarprat. Men hur ska egentligen opartiskhet definieras? Foto: Per Larsson
Borgerliga politiker och debattörer har i varierande grad reagerat på Athena Farrokzhads sommarprat tisdagen den 21:e juli. Poeten, författaren och dramatikern använde sin programtid till att debattera mot såväl kapitalism, sexism som rasism. För att kringgå public service:s krav på opartiskhet lät hon olika poeter och artister säga det hon själv inte fick uttrycka. Ylva Karlsson och Maja Karlsson (som spelade live i studion) fick via Ebba Grön säga att borgarna ”tål lite bly i nackarna”, och via Bob Marley att ”that until the basic human rights are equally guaranteed to all, without regard to race – dis a war”.
Farrokhzads uppmaningar till civil olydnad och klasskamp fick moderaten Gunnar Axén, ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, att kasta ut tv:n (inte radion konstigt nog) och säga upp sin radio- och tv-licens. Borgare och rasister har sett rött och kritiserat såväl Farrokhzad som Sveriges radio. Programmet blev för dem väl magstarkt och krav om opartiskhet har ställts. Programmet har även beskrivits som våldsförhärligande. 17 anmälningar till Granskningsnämnden hittills.
Några upprörda röster har däremot inte hörts rörande ”filantropen” Marianne Bernadottes sommarprat. Inte heller om Monika Ahlbergs. Tidigare somrar har höga företagsledare fått berätta om deras fantastiska affärer och Carl Bildt förtälja lustiga anekdoter. Inga höjda ögonbryn. Ingen kritik om brott mot opartiskheten.
Att låta en grevinna, Bernadotte, berätta om sitt liv anses uppenbarligen inte vara särskilt politiskt. Inte heller Ahlbergs borgerligt mysiga, bekymmersfria tillvaro i bland annat Thielska palatset. Att deras berättelser, låtval och ingångar skulle bryta mot opartiskheten är inget som föresvävar inte moderater och rasister. Men när en rasifierad queeraktivist berättar om de hot och förtryck hon utsatts för, då blir det plötsligt extremism.
Det ligger stor makt i tolkningsföreträdet av begreppet opartiskhet. Vad som är ”normalt” och vad som är “extremt” varierar beroende på vem som styr hegemonin, som sätter diskursen i samhällssamtalet. Vad innebär det att vara opartisk? Vem är det egentligen som manar till beväpning?
Att många sommarprogram illustrerar en borgerlig tillvaro, som i förlängningen är en förtryckande institution, borde anses minst lika partiskt som Farrokhzads program. Illustrationer av en livsstil, en levnadsstandard, som förvägras majoriteten av befolkningen målas ut som oproblematisk. En klass som lever på andras arbete, som bidrar till segregation och förtryck. Enligt den rådande hegemonin är det inte partiskt att ge okritisk röst åt dessa entreprenörer. Tvärtomspråket, som poeten Jenny Wrangborg talar om, är skrattretande välartikulerat. Om det påstådda “våldsförhärligandet” i programmet: Patrik Lundberg på Aftonbladet reder ut den biten här.
Kasta inte sten i glashus, brukar det sägas. Inte tv-apparater i palats heller. Alltså, borgerligheten av idag, som äger såväl riksdagsmakten som snart varenda mediahus – lite bly får de faktiskt tåla. För vi som vill ha en annan ordning tänker inte tystna. Vi tänker beväpna oss med ord. Med poesi.
“I have come to believe over and over again that what is most important to me must be spoken, made verbal and shared, even at the risk of having it bruised or misunderstood.”
Audre Lorde
Madeleine Bengtsson
Libertas
