“Lika för alla” – Jämlikhet på låtsas

John Mogren Olsson om hur Moderaternas nya slogan ”Lika för alla” lyckas med konststycket att på en och samma gång vara både otillräcklig och omöjlig att uppnå – men trots det kan den bli en valvinnare.

 

Regnet smattrar på thaikioskens tak, ett piano hörs i bakgrunden, och kameran zoomar in på en kille i 20-års åldern, som berättar att ”det finns ett Sverige som toppar alla listor.” Människor i vackra skogsmiljöer med positiva budskap om lika möjligheter och rättigheter passerar förbi i rask takt, innan Ulf Kristersson uppenbarar sig framför kameran, och proklamerar att ”Sverige ska vara ett land för hoppfulla, ett land präglat av företagsamhet, jämlikhet, och social rörlighet.” Till slut avslutas filmen med en kör av ”Lika för alla.” I ett slag lyckas moderaterna väva samman ett budskap om hårdare tag med hopp, jämlikhet och framtidstro, trots att det inte har någon anknytning till deras faktiska politik.

 

Det kan tyckas konstigt att moderaterna kommer med denna slogan, vilket deras partisekreterare Gunnar Strömmer själv poängterade när han lanserade den. Men den liberala tanken att ett rättvist samhälle kräver lika möjligheter för alla snarare än lika utfall är gammal som gatan. Strömmer förklarar det själv: ”När vi säger lika för alla så menar vi inte som vänstern att alla ska stöpas i samma mall. När vi säger det så menar vi lika spelregler, att rättigheter och skyldigheter är något som vi har som individer, inte som grupper.”

 

Strömmer blandar ihop två idéer. Den första är att alla ska vara lika inför lagen. Den andra är att alla ska ha lika möjligheter. Att moderaterna framhäver allas lika rätt inför lagen är förresten passande med tanke på att deras eget förslag om inträdesjobb bygger på att man ska peka ut nyanlända och unga utan gymnasieexamen som särskilda grupper som i praktiken ska diskrimineras lönemässigt. Men även om alla formellt sett är lika inför lagen är det ingen garanti för att alla har lika möjligheter. Till exempel har vi – trots att det är olagligt – fortfarande etnisk diskriminering på arbetsmarknaden, då människor med svenskklingande namn har en 50 procent större chans att få en anställningsintervju än folk med namn som Mohammed eller Reza.

 

Det andra problemet med Strömmers argument är att det inte går att helt separera ojämlika utfall från förutsättningar. Ett samhälles klassklyftor bäddar för ojämlika möjligheter i nästa generation. Detta är inte bara en vänsteråsikt. Forskningen visar överväldigande att barns ekonomiska bakgrund spelar en stor roll för hur de presterar i skolan. Till exempel präglas vår kognitiva utveckling av vår uppväxtmiljö, så till den grad att barns ordförråd kan variera med tusentals ord beroende på deras klassbakgrund. Vid varje punkt i livet får barn med välbemedlade föräldrar fördelar, från studievana i hemmet, hjälp med skolarbetet, personliga kontakter, till ekonomiskt stöd för att hoppa över de orimligt långa köerna när man behöver träffa en psykolog, eller när man ska ge sig ut på en helt dysfunktionell bostadsmarknad. Så ser det ut i dagens ”jämlika” Sverige.

 

Varje fördel kan verka liten, särskilt för den som har tillgång till dem, men tillsammans leder de till ett tudelat samhälle, där vissa har möjligheter som andra bara skulle kunna drömma om. Politikens uppgift är att motverka dessa ojämlikheter, för att faktiskt ge alla barn lika möjligheter. Moderaterna skulle påstå att det är exakt vad deras politik gör. Men om man ser till deras faktiska förslag så vill de till exempel behålla vårt system av fritt skolval tillsammans med obegränsade vinster som varit den främsta drivande faktorn till den ökade skolsegregationen. Istället för att införa skatter som skapar mer jämlika förutsättningar för alla, som till exempel arvsskatt, så vill moderaterna sänka skatterna med 36 miljarder enligt deras senaste budgetmotion. Deras politik är således inte bara otillräcklig, utan den förvärrar problemen den säger sig bota.

 

Men även om vi bortser från klassamhället kommer vi inte ifrån födselns lotteri. Vi har alla olika (bra) föräldrar, och olika egenskaper som till exempel intelligens, social förmåga, utseende, impulskontroll, och driv, som till stor del beror på biologiska faktorer och tidiga uppväxtförhållanden, alltså faktorer som är utom vår kontroll. Dessa egenskaper formar vilka vi är och avgör vilka beslut vi tar och således våra livschanser.  Som om inte detta vore nog så är slumpens roll i livschanser större än många tidigare insett. Till exempel visar forskning att ens namn och födelsedatum påverkar ens karriärmöjligheter.

 

Våra liv präglas av otaliga slumpmässiga händelser, som olyckor, sjukdom, eller att man råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Vid varje sådan händelse skapas nya, ojämlika förutsättningar. Att jag fick ett jobb behöver inte enbart vara en konsekvens av min kompetens, utan kan lika gärna ha berott på att jag stötte på en av arbetsgivarna på en fest, och därför fick en fördel gentemot mina mer kompetenta konkurrenter. Sådana händelser formar våra liv och de är så många att det är omöjligt att avgöra huruvida en viss person fått rättvisa förutsättningar eller inte. Det enda vi vet är att slumpen spelar en stor roll och att den därför leder till att folk får väldigt skilda förutsättningar.

 

Vi människor är olika, och det är något positivt, det går inte att stöpa oss alla i samma form. Därför är det omöjligt att helt uppnå jämlikhet, både vad gäller förutsättningar och utfall. Det bästa vi kan göra är att försöka ge alla så bra förutsättningar som möjligt. I praktiken innebär det att kontinuerligt omfördela så mycket som möjligt av samhällets resurser med hjälp av transfereringar och starka trygghetssystem, så att de som dragit det korta strået i livets lotteri får nya möjligheter. På så sätt försvinner distinktionen mellan lika förutsättningar och ekonomisk jämlikhet, då det enda sättet att närma sig jämlika förutsättningar är genom ett mer jämlikt samhälle.

 

Varför lägger då Moderaterna en sådan tonvikt vid lika möjligheter trots att det inte är ambitionen med deras politik? En delförklaring är att det rättfärdigar det vi annars skulle kunna uppfatta som orättvisor. Om vi nu har lika möjligheter, då kan vi komma nästan hur långt vi vill, så länge vi kämpar tillräckligt hårt. Om du inte har en bra lön, eller har svårt att hitta en bostad, då beror det på att du har gjort dåliga val, det är ditt eget ansvar, din skuld. Ojämlikhet, eller människor som kommer i kläm gör ingenting, så länge de hade lika möjligheter från början, och det är inte statens ansvar att förbättra deras situation. ”Otålig, osäker, aggressiv och girig – sådan är den samhällsordning som blir resultatet av principen jämlikhet i chanser” observerade den brittiske politikern Anthony Crosland.

Det här är samhället Ulf Kristersson beskriver när han säger ett ”samhälle där rättigheter, skyldigheter och möjligheter är lika för alla.” Tidigare har han hyllat Gösta Bohman, men i Kristerssons tal till nationen är den gamla liberala ”eget ansvar” retoriken nedtonad, och ersatt av en mjukare retorik kring att värna välfärden. Men när det gäller till exempel karensdagen i sjukförsäkringen sa en gång i tiden högermannen Bohman att det skulle ”strida mot alla humanitära och solidariska synpunkter att försvåra för sjuka människor att vara lediga.” I kontrast vill Ulf Kristersson trots sin stundtals mjukare retorik införa en andra karensdag, och återinföra stupstocken, som ledde till att över hundra tusen människor blev utförsäkrade under alliansregeringen.10

 

Ulf Kristerssons hårdare linje angående sjukförsäkringen är kopplad till hans definition av ”välfärd”, i den ingår nämligen inte socialförsäkringarna, som till exempel sjukförsäkringen. I praktiken definierar Ulf Kristersson därmed bort stora delar av välfärdssystemet som olika former av bidrag, och bidrag ska ju trots allt skäras ned för att vi ska ha råd med välfärden, enligt Kristerssons logik. Samtidigt som sjuka får det sämre ska man också sänka skatterna, såklart, för dem som tjänar mest, givetvis.

 

Men det svenska folket tror på jämlikhet. 78 procent vill se minskade klyftor. Men trots att Socialdemokraterna insisterat på att vi drivit en politik för jämlikhet har inkomstklyftorna blivit större än någonsin tidigare under mandatperioden. Just därför är det så farligt att moderaterna försöker omdefiniera jämlikhetsbegreppet, och i praktiken tömma det på innehåll. I ett Sverige som saknar större ideologiska berättelser, där alla tre stora partier skyller på flyktingar för välfärdens brister, och tydliga politiska mål saknas, lyckas moderaterna måla upp en hoppfull bild av framtiden.

 

Därför behövs det ett övertygande socialdemokratiskt narrativ som i ett slag kan visa på tomheten i moderaternas pr-trick och Sverigedemokraternas skräckpropaganda, och samtidigt måla upp en bild av hur ett mer jämlikt samhälle kan byggas, genom att bryta sig ur 90-talets nyliberala tvångströja och införa genuint omfördelande skatter på de rikaste, och samtidigt lånefinansiera investeringar i framtiden för att ställa om Sverige och samtidigt kunna förbättra välfärden.

 

Om vi vill ha ett rättvist samhälle måste vi vara ödmjuka inför våra olika förutsättningar, och hur mycket av våra liv som beror på slumpen. Det innebär att vi genom politiken bör göra allt i vår makt för att hjälpa, inte beskylla, våra medmänniskor. Det är skillnaden mellan vänster och höger, och det måste Socialdemokraterna visa att vi lever upp till.

 

John Mogren Olsson

Foto: Frankie Fouganthin / CC-BY-SA

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *