Mattias V Pettersson: Lidande kulturpolitik

moment

Foto: Moment.

 

Finanskrisen har under en längre tid haft Europas regeringar i ett stryptag. Människor har fått vänja sig vid åtstramningsbudgetar, skärningar i offentlig sektor och att lönebeskeden kraftigt sjunkit. Finansministrarna förklarar pedagogiskt att ”detta måste ske, det är nödvändigt”. Samtidigt lider medborgare och får sina sociala liv försämrade medan bankerna luckrar upp champagnen och fortsätter i samma gamla mönster.

 

Det är dock vissa sektorer som drabbas hårdare än andra, och något som har blivit tydligt de senaste åren är att kulturbudgeterna får ta allt mer stryk. I veckan rapporterades om att Newcastle i norra England beslutat att skära ner de kulturella satsningarna med 100%. Kulturarbetare från området vittnar om katastrof och är livrädda för hur framtiden ska te sig. De värnar då inte främst om sitt eget leverne, utan talar framförallt om de konsekvenserna ett sådant beslut får på det samhälleliga livet. I Newcastle är det biblioteken som får stänga ner samt att de offentliga bidragen till den lokala teatern totalt slaktas. Överallt i England är nu kulturarbetare livrädda att det också ska drabbas deras stad. Har det hänt på ett ställe, är det lätt att det
sprider sig.

 

Och faktum är att det i princip alltid är kulturen som offras när det blir dåliga tider. När politiken allt mer sköts likt ett vinstmaximerade företag är det lätt att politikerna stirrar sig blinda på siffror och kvartalsrapporter. Näringslivets ideal har letat sig i i de folkvaldas korridorer. Vad som händer är att kortsiktigheten och snabba resultat premieras istället för fundera över vad som sker bortom mandatperioden.

 

Kultursatsningar är förmodligen en av det bästa vägarna att gå för att på lång sikt skapa ett demokratiskt samhälle. Med en utbildad befolkning och lättillgänglig kultur är det lättare att knyta band mellan människor. Är det enkelt för människor att sig till kultur och man starkt arbetar för att överbrygga de hindren som finns på klassiska institutioner likt Dramaten och Operan, kan det humana kapitalet nå människor även utanför standardklientelet. Annars hamnar vi i en situation där det humana kapitalet fastnar i de övre klasserna då det blir fråga om inkomst om man ska ta sig förbi ett museum. Vi vill inte återvända till den tid där överklassen gick till teatrarna för att mingla och visa upp sig i dyrbara kläder. Även i Sverige går det att tydligt urskilja en negativ utveckling. Vi har en kulturminister som hellre talar om underhållning och gärna ser att konstnären tar sig i kragen och skaffar sig en f-skattsedel i sann entreprenöranda. Fria teatergrupper får se sina stöd bli indragna och i Stockholm ”effektiviseras” det genom att små aktörer slås ihop till stora koncerner, likt när Statsteatern och Kulturhuset tillsammans fick bilda en enhet. Det är farligt för mångfalden och risken blir att vågade projekt får stå åt sidan.

 

Politiken måste våga satsa. Det går inte att mäta allt i ekonomiska termer, särskilt inte när det handlar om visionära och humana värden. Bara för att något är minus i bokföringen behöver det inte betyda att det är en obetydlig kostnad. När det kommer till den offentliga kulturen måste satsningar ses som något absolut nödvändigt.

 

Mattias V Pettersson, Libertas

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *