SD-affischer plockas ned och det får liberalerna att se rött. S-studenters förbundssekreterare har blivit trött på högerns omhuldande av rasistiska och nazistiska yttranden. Foto: Alexander Kuprijanko

Nu vill jag inte höra ordet ”yttrandefrihet” en gång till. Rasistisk reklam, nazistiska demonstrationer och Jimmie Åkessons tv-tid har ingenting med yttrandefrihet att göra, hur mycket liberaler än maler på om det. ”Klistra upp affischerna” ryter DN när Skånetrafiken säger nej till rasistisk reklam, som om frånvaro av reklam på bussar i Skåne vore en inskränkning av yttrandefriheten. Det är det inte. Det handlar om vilka vi väljer att ge utrymme. Och det är hög tid för liberaler att lära sig skillnaden.

Men det är som att vi har fått en ny dödssynd: att inte ge plats åt var och en som vill säga något. Som om det hörde till demokratins kärna att få stå oemotsagt i tv på bästa sändningstid. Vi lever i den förmenta objektivitetens tid, där en liberalism utan vare sig hjärta eller hjärna har slutat försvara demokratin, och istället försvarar en förvrängd version av yttrandefriheten.

Yttrandefriheten innebär att du har rätt att uttrycka dina i det här fallet politiska åsikter, men den innebär inte att du kan kräva att andra ska lyssna. Och den innebär inte att andra måste bereda dig plats, ge dig utrymme att uttrycka dig på. Liberaler och borgerligheten över lag ser sig gärna som yttrandefrihetens främsta förkämpar. Synd bara den att de har missförstått vad den handlar om.

Då ska genast någon framhålla att öppen debatt alltid är bra för demokratin. Därför bör vi ge rasister och till och med nazister utrymme. Men det är ju inte heller sant. Till exempel har vi valt att förbjuda hets mot folkgrupp för vi tror att det skadar demokratin att tillåta det. Det finns också annat som inte är bra för demokratin, även sånt som inte är förbjudet i grundlagen. Fascism, till exempel. Sålunda är det inte bra för demokratin att ett neofascistiskt parti sprider sitt fascistiska och rasistiska budskap. Tillåtet, javisst, men inte bra. Och definitivt inget vi måste sätta upp på våra bussar bara för att någon ber oss.

Alla har lika rätt att uttrycka sin åsikt. Men alla har faktiskt inte lika rätt att höras och synas lika mycket. Vissa får synas och höras mer än andra. Den som har mycket pengar syns och hörs mer än den som har lite. Män syns och hörs mer än kvinnor. Stockholm syns och hörs mer än Norrlands inland. Vita syns och hörs mer än rasifierade. Personer utan funktionshinder syns och hörs mer än personer med funktionshinder. Men inte ser vi Fredrik Reinfeldt, Erik Ullenhag och Peter Wolodarski bli upprörda över det. De står för en liberalism utan samvete och försvarar en urballad likhetsprincip som kräver oproportionerligt mycket uppmärksamhet från ett litet rasistiskt parti.

Att liberalismen saknar varje tillstymmelse till strukturell samhällsanalys är inget nytt, men att ledande företrädare har spänt sina ideologiska skygglappar så hårt att de inte längre ser skillnad på demokrati och rasism är mycket oroande. Liberalismen har blivit så besatt av yttrandefriheten att den glömmer vad yttrandefriheten är till för: att värna demokratin.

Försvaret för demokratin håller därför på att bli en vänsterfråga. Och eftersom att media vill vara objektiva, men verkar ha glömt vad det innebär, blir de rädda för att vara partiska. Därför får vi se Jimmie Åkesson stå oemotsagd i Agenda.

Men försvaret för demokratin är inte enbart en angelägenhet för vänstern. Det ankommer på oss alla (även liberaler och public service) att mota bort rasism och fascism. Vem som får utrymme i Agenda, på våra bussar och på våra torg är inte en fråga om yttrandefrihet, utan om vilka vi väljer att ge utrymme. Och vilka vi väljer att ge utrymme påverkar vilket samhälle vi skapar oss. Om inte Fredrik, Erik och Peter förstår det är vi mycket illa ute.

Sverker Falk-Lissel
Förbundssekreterare S-studenter