Låt skolan stå i centrum för skolpolitiken

jb

Folkpartiets partiledare Jan Björklund. Åtminstone än så länge. Foto: Stefan Mattsson.

 

I åtta år var Alliansen och Jan Björklund de högst ansvariga för svensk skola. Det är två år mer än vad McKinsey-rapporten gör gällande krävs för att vända en negativ skoltrend. Under dessa åtta år har man testat att sänka betygsåldern och införa ett nytt administrativt betygssystem – utan resultat. Trots detta är nu betyg från årskurs fyra på väg att gå igenom i Riksdagen.

 

Förändringarna som genomförts har inte fått önskat resultat. Trots att meritvärdet ökat så visar PISA-undersökningar att kunskapsnivån på alla områden i svensk skola har fallit markant. Att mot detta fortsätta på samma linje med argumentation om “valfrihet”(i den finländska debatten innebär valfrihet hur stor inverkan eleven ska ha på studieinnehållet, i den svenska huruvida man ska kunna välja en skola som gör vinst eller ej) och betyg i ännu lägre åldrar synes obegripligt. Det är en felprioritering av råge.

 

I de flesta verksamheter är det allmänt att använda sig av de inblandades erfarenheter och kunskap, i skolans fall skulle det innebära lärarna, rektorerna, forskare och eleverna. Det har man däremot inte gjort. Från ingen sida har man genomfört omfattande undersökningar om elevernas inställning, detta trots att det är de som kommer påverkas allra mest av besluten. En majoritet i Riksdagen (Alliansen+SD) har också aktivt valt att inte lyssna på vare sig rektorer, lärare eller forskare. Så sent som 28:e januari i år utkom en genomgående forskningsöversikt utförd av flertalet ledande forskare inom pedagogik och lärande som inte finner något stöd för att tidigare betyg skulle ge en positiv påverkan på kunskapsnivån – den ger tvärtom bilden av att det kan vara hämmande.

 

Sedan tidigare har även Lärarförbundet och rektorer (75% enligt enkät-undersökningar) ställt sig kritiska till förslaget som nu ser ut att gå igenom i Riksdagens kammare. Två av tre primärt berörda grupper ställer sig alltså kritiska till förslaget medan eleverna inte ens har blivit tillfrågade att ta ställning (däremot har Sveriges elevkårer uttalat sig negativt). Lägg därtill en närmast enig forskarkår och man inser snabbt att det varken är en uppskattad eller prioriterad förändring.

 

Istället för att på lekmannamanér gissa sig till vad som är bra för skolan och att subjektivt utgå ifrån sig själv behövs en fundamental förändring av diskussionens fokus. Som första steg borde en omfattande undersökning genomföras för att ta del av såväl lärare, rektorer och framförallt elevers erfarenheter. Sedan måste den forskning som faktiskt finns på området, oavsett vad enskilda partipolitiker försöker göra gällande, få prägla skolutvecklingen. Det håller inte att ensidigt diskutera valfrihet, vinster och liknande med ekonomiskt fokus (sedan Chiles beslut den 22a januari är vi nu ensamma om vinst i skattefinansierad skola) när man ska driva en utbildande verksamhet.

 

I framtiden krävs det att vi sväljer prestigen och anammar det finländska tänket kring valfrihet och skolutveckling – nämligen att utbildningsinnehållet får stå i centrum och allt annat anpassas efter det.

 

Johan Gynnhammar

Örebro S-studenter

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *