Nazister i Svenska Motståndsrörelsen demonstrerar i Umeå.
Två hundra nazister deltog i Svenskarnas Partis förstamajtåg i Jönköping. Längs med deras marschväg tågade även flera tusen motdemonstranter. Knallskott, hästbajs, sittblockader och slagord haglade över nazisterna, som var färre än någonsin.
För fjorton år sedan mördades nazisten Daniel Wretström i Stockholmsförorten Salem. Mordet blev startskottet på den årligt återkommande Salemmanifestationen, som enligt nazisterna var en minnesmanifestation för att hedra minnet av Daniel. I själva verket var det en ren styrkeuppvisning för nazisterna och räknades ett tag som en av Europas största vit makt-sammankomster. Flest var nazisterna i Salem 2002, då uppskattades deltagarantalet till 2 500.
Varje år den 10 december fram till 2010 reste nazister och antifascister till Salem och demonstrerade. Där utspelades en ofta våldsam men samtidigt viktig kamp för ett nazifritt Salem. Flera år i rad försenades nazisternas demonstration med flera timmar, ofta var den nära på att ställas in eftersom polisen inte kunde garantera nazisternas säkerhet. Allt eftersom protesterna mot nazisternas närvaro i Salem intensifierades, tröttnade nazisterna och Salemmanifestationen dog ut. 2011 gjordes ett sista försök att väcka liv i Salemmanifestationerna. Den annars så splittrade nazistiska rörelsen i Sverige gjorde en gemensam kraftansträngning och samlade cirka 500 deltagare. Även då slöt ett tusental motdemonstranter upp och gjorde nazisternas tillställning till allt annat än trevlig.
Sedan 2011 har det varit tyst från nazisterna sida den 10 december. Nationaldemokraterna, som tidigare spelade en viktig roll i arrangörsgruppen för Salemmanifestationen, har lagt ner och finns inte mer. Och Svenska Motståndsrörelsen drar inte längre jämt med Svenskarnas Parti, vilka annars är de två mer stabila aktörerna i den nazistiska rörelsen.
På samma sätt som nazisterna drevs bort från Salem och datumet den 10 december, retirerade de så småningom från nationaldagen och sitt årligt återkommande Folkets marsch. Länge var Folkets marsch och Salemmanifestationen de två stora nazistiska högtiderna i Sverige. Under flera år var det inte bara vid ett, utan vid två tillfällen som nazisterna kunde samla sig över hela landet och bli starkare. Men Stockholmarna accepterade Folkets marsch lika lite som de accepterade Salemmanifestationerna.
Nazisterna uthärdade tre jobbiga Folkets marsch, mellan åren 2005-2009. Sedan dess har det inte varit något nazistiskt nationaldagsfirande. Även Folkets marsch samlade runt tusen deltagare varje år. Men i likhet med Salemdemonstrationerna var motdemonstranterna många fler.
Första maj är alltså de svenska nazisternas nya högtidsdag. Det är den dag som de sedan 2012 valt att göra till sin, en arbetarrörelsens dag för etniskt svenska arbetare. 2012 var de i Eskilstuna. Men där gick det inte som de hade tänkt sig. Under flera veckor innan nazisterna skulle samlas i centrala Eskilstuna på första maj, hade skolungdomar spridit ordet att nazisterna skulle komma. Redan när nazisterna anlände fanns därför tusentals arga Eskilstunabor på plats och demonstrerade. 2012 var vänsterns egen antirasistiska mobilisering svag, eller närmast obefintlig. De som ensamma kan sägas körde bort nazisterna detta år var därför lokalinvånarna själva.
Första maj 2012 i Eskilstuna var ett sådant fiasko för nazisterna att de bestämde sig för att inte återvända. Jönköping blev den nya samlingsplatsen. 2013 var nazisterna strax under 500 deltagare i Jönköping, och motdemonstranterna dubbelt så många. Denna gång var polisen rejält förberedda och motdemonstranterna för få, så nazisterna kunde tåga relativt ostört med några få undantag. Men 2014 blev något helt annat.
Inför Jönköping 2014 var den folkliga ilskan mot nazism som störst. Hela våren 2014 har kantats av rubriker i tidningar om nazistiskt våld, mot feminister i Malmö, mot en fredlig demonstration i Kärrtorp, mot en nigeriansk man i Stockholmsförorten Hökarängen. I samtliga dessa tre fall har det handlat om knivattacker utförda av organiserade nazister i antingen Svenska motståndsrörelsen eller Svenskarnas Parti.
Bara en kort stund efter att nazisterna börjat tåga från Västra torget i Jönköping fick de problem. Ett antal motdemonstranter hade kommit igenom polisens avspärrningar och hamnat i direkt konfrontation med svansen i nazisternas demonstrationståg. Under resten av dagen fortsatte antirasister häckla nazisterna på relativt nära avstånd, med betydligt mindre polisnärvaro än tidigare år. Vid ett tillfälle fick en av Svenskarnas Partis ledare Jonas Andersson hästbajs kastat på sig. En annan gång satte sig helt sonika ett hundratal antirasister på gatan där nazisterna skulle senare gå och blockerade därmed deras marschväg. Till ljudet av kyrkklockor fortsatte sedan hästbajs, vattenballonger, knallskott och annat hagla över nazisterna. Uppslutningen var den största på länge för att vara en mindre stad som Jönköping. Bortsett från en incident när nazisterna slog omkull en antirasist som gick längs deras marschväg, var det en dag som till stora delar kan räknas som en seger för antirasismen.
På samma sätt som nazisterna uppvaktats på Salemmanifestationerna och Folkets marsch, på samma sätt måste vi fortsätta demonstrera mot dem när de visar sig på mindre orter i landet på första maj. Det som gjorde motdemonstrationerna i Stockholm så lyckade var att vi var så många. En bred och folklig antifascism måste inte nödvändigtvis betyda att den är passiv, så länge den bejakar konfliktperspektivet. Det är viktigt att inse att kampen mot nazisterna är just en kamp, inte en isolerad händelse av motstånd.
Kampen mot nazismen har förts med framgång i Sverige i över tjugo år. Nazisterna har inte kunnat ha en kvadratmeter av samhället för sig själva. När de försökt arrangera konserter har de blivit utkörda, när de hyrt in sig i lokaler, har lokalägarna sagt upp deras kontrakt. När de slagit invandrare, homosexuella eller andra som inte passar in i deras världsbild på gatan, har de slagits tillbaka. När de demonstrerat på olika orter i Sverige har det alltid funnits motdemonstranter där som försökt jaga dem därifrån. Det är en tradition som inte bara är något att vara stolt över, utan en tradition som är livsviktig.
Nazismen är en våldsideologi som skördat närmare tjugo dödsoffer i Sverige. Den svenska nazistiska rörelsen har varit starkare, men den är fortfarande stark. Knivattackerna i Malmö, Stockholm och attacken på den fredliga demonstrationen i Kärrtorp visar att vi måste ta nazismen på allvar. Men framför allt visar det är kampen mot nazismen är just en kamp. Det handlar inte om blått och rött, om fel och rätt, utan om en ofta besvärande konkret kamp på gatan. Argument har aldrig varit nazisternas starka sida, men det är inte meningen heller. Nazisternas arena har alltid varit gatan, det är därför vi i första hand måste möta dem där.
Det handlar om att vara fler än dem, om att med sin kropp uttrycka att de inte är välkomna, om att trycka tillbaka dem. Om att finnas där för varandra, ställa sig upp, kroka i varandras armar och aldrig backa.
När vi däremot drar oss undan, knyter näven i fickan och låter nazisterna demonstrera ostört, kommer de inte plötsligt att tänka ”Vad skönt, nu kan vi demonstrera i fred” och sedan lugnt gå hem. De kommer att ta varje centimeter av vårt gemensamma samhälle som vi ger dem – och erövra det. Om vi inte ger dem en centimeter, kommer de inte att få någonting. Det handlar om oss och hur vi bemöter dem. Det handlar om oss och hur vi ska försvara det som är vårt: Gatorna. Men inte bara de fysiska platserna, utan lika mycket vår rätt att få gå på gatorna som de vi är, hurdana vi än är.
För ett nazifritt första maj!
