De senaste månaderna har det pågått en lågintensiv kanon-debatt på kultursidorna. Vad är det rimligt att svensken ska lära sig när det kommer till sin litterära historia? En inofficiell kanon kommer alltid att existera, sanktionerad av institutioner som Svenska akademien. Det är kanske problemet, tror jag, att en officiell kanon kommer att leda till anklagelser om snobberi snarare än bildning. Det innebär däremot inte att man inte ska läsa och jag tror att, om vi som socialdemokrater ska ta arbetarrörelsens bildningstraditioner på allvar, måste ta det ansvaret inför oss själva och inför varandra.

Här tänker jag nämna tre böcker som jag tycker är obligatorisk läsning för den unge och/eller studerande socialdemokraten. Jag lämnar också en längre lista med tips. Om man vill, så är varje tips rekommenderat som studiecirkelmaterial.

Jag börjar, i socialismens namn, med den svenska socialismens urkund, Nils Karlebys klassiker Socialismen inför verkligheten; legenden heter att Tage Erlander, vid Ingvar Carlssons anställningsintervju, ställde en enda fråga: kunde Carlsson sin Karleby? Svaret var ja. Det var en ögonöppnare för mig att läsa den lite träigt skrivna volymen, den visade sig belysa hela det socialdemokratiska reformprojektet under Tage Erlanders period som partiordförande och statsminister. Reformen, i sig, säger Karleby är en revolutionär aktivitet, med hänvisning till Marx, och dess implementerande är ett i sig ytterligare införande av socialismen. I dessa frågeställningar finns det mycket att samtala om.

Mitt andra förslag är Personen och det heliga av den franske socialisten och kristna mystikern Simone Weil. Det som jag tror att socialdemokrater, även utan relation till den kristna andligheten, kommer kunna ta med sig är diskussionerna i titelessän av relationen mellan just individen och det heliga. Weiss säger att heligheten ligger i det opersonliga: vi respekterar inte den mötande på gatan därför att den har några särskilda egenskaper, utan för att det är en fullständigt opersonlig relation. Jag vill också peka på essän om Homeros Illiaden. Weil lyfter ett perspektiv där den stora dikten blir inte bara ett argument mot våldsförhärligande, utan ett sätt för arbetarklassen att förstå sin egen situation. Av mindre direkt politiskt intresse, men ändå av hög läsvärdhet, är brevet till en präst, där Weil resonerar runt sina problem med den katolska kyrkan.

Den tredje boken, måste jag erkänna, har jag inte läst klart när jag skriver det här. Men jag tror att jag kan stå upp för att rekommendera den sovjetiske litteraturvetaren Michail Bachtins Rabelais och skrattets historia. Bachtin undersöker den franske medeltidsförfattaren Rabelais verk vilket sedan leder till en vidare undersökning av skrattets roll i det medeltida samhället. Han argumenterar för en folklig skrattkultur som bygger på vad han kallar grotesk realism; där den borgerliga kulturen byggde på stramhet och elegans så bygger den folkliga kulturen på skratt och fysikalitet, på mat, sex och fest, vilket han identifierar genom en karnevalisk tradition där teater och verkligt liv går in i varandra och där det höga blir lågt och det låga högt.

Det finns ett värde för den som lever i politiken att läsa det icke-politiska. Det ger en breddad världsbild och ger möjligheten att förstå människor utifrån dess egna villkor. Det är en sådan blandning jag har försökt hitta i den här artikeln. Det hade varit enkelt att rekommendera något som Laclau och Mouffes Hegemonin och den socialistiska strategin, en modern klassiker inom den socialistiska teoribildningen, men jag tror att den som är intresserad redan kan hitta den. Utan vägledning är det svårt att röra sig inom den traditionella kanon. Vi som socialdemokrater måste möta både nya perspektiv, även om det innebär att överhuvudtaget engagera sig i de perspektiv vi redan tror oss förstå. Jag hade nog, om jag hade läst den innan nu, kunnat rekommendera till exempel Herbert Tingstens självbiografiska svit. Och jag tror det förgyller vår förståelse av politiken, men också av oss själva och världen, att läsa även utanför våra egna ramar.

David Sindmark Hörnfeldt, kulturvetare

Ytterligare läsförslag:

Icke-fiktion

• Föreläsningar: Orientering i psykoanalys, Sigmund Freud
• No Logo, Naomi Klein
• Personen och det heliga, Simone Weil
• Rabelais och skrattets historia, Michail Bachtin
• Socialismen inför verkligheten, Nils Karleby

Fiktion:

• Drömfakulteten, Sara Stridsberg
• Orlando, Virginia Woolf
• Illiaden, Homeros
• Resa till nattens ände, Louis-Ferdinand Céline
• Samtidsdramer, Henrik Ibsen