Läsning är klassbundet. Jo tack! Samma vecka som den borgerliga regeringen i desperation tillsätter en utredning om betyg från mellanstadiet pratar arbetarrörelsen läsning. Inga stora grejer. Bara en stilla önskan om ett fokus på orden. På orden. På facebook fladdrade det förbi i en länk där Stefan Lövén ber om pengar för projektet. Projektet kallas ”Läs för mig” och handlar alltså om klass och läsning. Inte så tokigt, till och med rätt omvälvande.
”Läs för mig” ska bättra på barnens språkutveckling via föräldrarna. Tanken är enkel: läser de vuxna läser barnen. På ABF:s hemsida läser jag: ” Arbetet kommer konkret att handla om att mobilisera kraften från folkrörelserna. Målgrupperna är förutom medlemmarna i de egna organisationerna också samverkansorganisationer i bostadsområden där vi ofta möter oorganiserade människor”. Socialdemokraterna är alltså involverade i ett projekt som inte främst äger rum i parlamentarisk miljö. Som handlar om folkrörelsearbete. Jo tack!
Jag minns siffrorna som presenterades runt bokmässan 2012: var femte europé i 15 års-åldern läser så dåligt att de inte klarar sig i ett modernt samhälle. Eller: 75 miljoner personer. Sverige var bland den minoritet av länder som försämrade sina siffror för läsning mellan 2006 och 2009. Vi gick från 15,3 till 17,4 % elever med dåliga resultat i läsning i Pisa-undersökningarna. Jag minns vad Jan Björklund menade var problemet då i september 2012: lärarnas status. Den var låg. Jo tack.
En annan bild är denna: skolans uppdrag är att bryta socialt arv. Skolans ansvar är möjligheter. Läsning är klass. SCB säger det tydligast: klass påverkar. Kön påverkar. Män med förgymnasial utbildning läser minst. Kvinnor med högskoleutbildning mest.
I helgen arrangeras konferensen ”Boken på arbetsplatsen” i anslutning till bokmässan i Örebro. ABF och LO är där. Pris ska delas ut för bästa arbetsplatsbibliotek. Arbetsplatsbibliotek verkar bra. Det är ju enkla siffror att ta till sig om läsning och klass men vem ska egentligen skämmas? I LO:s nyligen publicerade Jämställdhetsbarometer går det att läsa: män och kvinnor i arbetaryrken saknar i högst grad inflytande över sin arbetstid – nästan 70 % av de tillfrågade arbetarkvinnorna kan inte bestämma när olika arbetsuppgifter ska utföras. Kvinnor i arbetaryrken upplever i högst grad att inflytandet är för litet på arbetsplatsen, både kvinnor och män i arbetaryrken upplever minst en dag i veckan stor trötthet efter arbetet.
Läsfrämjande kan också vara en fråga om arbetstid, om makt på arbetsplatsen, om arbetsmiljö. Och regeringen, som tycks titta åt lärarhåll för att förklara de låga siffrorna, har dragit in stödet till kultur i arbetslivet och En bok för alla. I litteraturutredningen, som presenterade ungefär samtidigt som siffrorna om de lässviktande 15-åringarna kom, flyttade regeringen runt pengar som redan existerade i folkrörelsernas anslag. Intresset för läsfrämjandet verkar alltså vara svalt. Arbetarrörelsen driver dock frågan: mindre andel projektbaserade pengar; mer långsiktighet. Förnyat förtroende för En bok för alla att bedriva läsfrämjande arbete. Uppdrag för folkbiblioteken att bedriva läsfrämjande arbete och samarbeta med arbetsplats- och tvättstugebibliotek.
Och biblioteksdöden sen! Sedan 1990 har 400 biblioteksfilialer lagt ner i landet. Antalet har minskat med 30 %. Tendensen är att bibliotekens verksamheter centraliseras till huvudbiblioteken. Så kan mindre orter bli utan bibliotek och klara sig med ett pocket-ställ på Ica. Om utvecklingen fortsätter kommer var tredje bibliotek att ha försvunnit 2020. Lånen på biblioteken minskar också. Och tillgången till bibliotek avgör läsfrekvens. Bibliotek är vägen in. Eller som författaren Kristian Lundberg uttrycker det: ”Läsa, skriva, söka kunskap, bli sedd, allt detta finns invävt i lånekortet. Tro mig. Lånekortet kan vara vägen ut, vägen in”.
Johanna Mårtensson
Libertas
