Jan Björklunds åtta år som utbildningsminister har icke lämnat den svenska skolan oantastad. Ett nytt betygssystem till ingen nytta, en ny läroplan som genomsyras av entreprenörskapspropaganda och inte minst en slakt av de estetiska ämnena blev det liberala arvet. Det vore ohederligt att helt skylla den svenska skolans förfall på Björklund, men han gjorde ju i alla fall inte saken bättre.
Det blir alltid ett problem när politikens parter låter det ena eller det andra partiet äga det ena eller det andra politiska området. Socialdemokratin kan inte backa och ge upp feminismen, den ekonomiska politiken eller skolpolitiken bara för att andra partier beslutat sig för att kapitalisera och lägga beslag på dessa frågor. I stället gäller det att med ideologisk ryggrad ta sig an frågorna utan att ängsligt känna hur man stampar in på någon annans territorium. Vi ska självklart vara bäst på miljöpolitik även om det finns ett Miljöparti. Vi ska självklart äga feminismen även om det finns ett Feministiskt initiativ. Socialdemokratins styrka är den djupare, bredare analysen. Det marxistiska arvet, vår folkrörelsebakgrund, vår långa erfarenhet – vi har många saker till vår fördel när vi politiskt ska ta oss an samhället. Vi ska inte bäva inför substanslösa slagord och ytliga positioneringar. Så när Liberalerna tydligt profilerar sig som skolpolitikens främste företrädare måste vi utmana dem om den positionen.
Socialdemokraterna, som löntagarnas parti, måste se till vilken arbetsmiljömässig problematik den stökiga skolan innebär för lärarna. Lärare som tappar håret av stress är ingen vidare pedagogisk resurs för barn och unga. Läraryrket har snabbt proletariserats i takt med ökad arbetsbörda i allmänhet och ökad administration i synnerhet. Rättssäkerheten för eleverna har säkerligen ökat vad gäller betygssättning i och med ökad dokumentation. Det är bra. Formativ bedömning, det system som går ut på att läraren kontinuerligt bedömer och återkopplar till eleven under terminens gång, innebär ökad trygghet för lärare och elev. Samtidigt måste lärarnas huvudsakliga uppgift vara att undervisa. I dag har pedagogerna förpassats till någonting mitt emellan administratör och barnvakt.
En viktig aspekt av denna utveckling är hur det fria skolvalet har gjort skolan till en sorts konsumtionsvara, där föräldrar alltid kan hota med att ta sitt barn, och därmed barnets skolpeng, och byta skola. I denna kontext blir det logiska ledet att skolan ska hålla sig attraktiv gentemot förälder och elev. Detta har manifesterats i rena mutor – så som löften om iPads till varje elev – samt i den inflation i A:n som rått vid många friskolor. På den svenska skolmarknaden slåss skolorna om eleverna som handlarna på Hötorget slåss om konsumenterna, och måste ta till krämarmetoder. Lärarna kläms mellan skolledningar som vill vara välbemedlade föräldrar och elever till lags, och krävande föräldrar med uppfattningen att skolan helt enkelt ska leverera en tjänst. I ett system som i sig självt saknar respekt för skolan och läraryrket, kommer självklart även eleverna till att sakna respekt för desamma.
OECD har visat hur klassrum som präglas av arbetsro och ordning ger bäst studieresultat, oaktat elevernas socioekonomiska sammansättning. Enligt en enkätundersökning som Skolinspektionen genomförde 2012 svarade 57% av landets niondeklassare att andra elever stör ordningen i klassrummet. Det var enkelt att driva med Björklunds tuffare tag, där föräldrarna skulle sitta med på lektionstid och där kepsen ovillkorligen skulle tas av i klassrummet. Samtidigt måste man förstå vilka problem klassrumsmiljön står inför. Det kan inte betraktas som reaktionärt att önska varje elev en kvalitativ utbildning – må så vara till priset av att de evigt vibrerande mobiltelefonerna tas om hand vid skoldagens början och återlämnas vid skoldagens slut, eller att klassrummet präglas av en demokratisk ordning där man fördelar ordet snarare än att det talas rakt ut. Lärarna måste få förtroende att formulera ramverket inom vilket undervisning ska ske och inom vilket kunskapsmålen nås. Det förtroendet ska överlämnas redan på lärarutbildningarna, där lärarstudenterna måste få lära sig att skapa studiero.
Att eleven skulle bli något sorts offer i en kontext av ökad ordning och reda är en absurd tankebild. Den bortser från hur lärare i dag tvingas till att avstå från att hjälpa elever, i synnerhet de mer kunskapssvaga, för att i stället agera barnvakt. Det är i en skola präglad av stök, respektlöshet och brist på disciplin som eleverna får göra det verkliga offret – i synnerhet elever från hem utan akademisk bakgrund. Rädslan för så kallade pekpinnar tillhör också absurditeterna. Läraren besitter en kompetens – både vad gäller pedagogik och sakkunskap – och måste få göra sitt jobb. Att ta vara på elevernas engagemang, att föra en dialog med eleverna och att låta dem utvecklas socialt och kunskapsmässigt står inte i någon motsättning till detta. Läraren är, och måste få vara, en auktoritet. Det är inte samma sak som att läraren ska vara en despot.
Både lärare och elever ska känna trygghet i den svenska skolan. Klassrummet ska vara en plats präglad av lustfyllt lärande, ömsesidig respekt och studiero. En skola som i stället betingas av oro, otrygget och stök innebär en arbetsmiljörisk för lärare och elever, försämrad kvalitet på utbildningen för eleverna och i förlängningen ett mer ojämlikt samhälle. Naturligtvis skolkar elever i högre utsträckning om de upplever olust under undervisningen, och naturligtvis påverkar detta studieresultaten. En feghet inför att ta i frågan om ordning och reda i skolan är inte enbart ett svek mot lärarna och deras arbetsmiljö, utan även mot arbetarklassens skolbarn.
Ludvig Fahlvik
Johanna Mårtensson
