Vissa människors död ska vi hedra med tyst minut. Andras är ett pris vi är villiga att betala. Eller? Libertas Alexander Petersson skriver om arbetares liv och död.
Låga löner, konfiskerade resehandlingar och beslagtagna arbetstillstånd. Qatar är ett land anmärkningsvärt beroende av utländsk arbetskraft där majoriteten av landets befolkning utgörs av arbetskraft från andra länder. Trots det är Qatar inte villigt att betala för den arbetskraft den utnyttjar utan har sina metoder för att slippa undan. VM i herrfotboll är planerat att äga rum i Qatar år 2022 och till det byggs nu stora arenor där matcherna ska spelas.
Men på dessa byggen råder fruktansvärda arbetsvillkor, så usla att fackliga organisationer kräver att mästerskapen i fotboll ska bojkottas. I Qatar är facklig organisering förbjuden och hittills har 1400 arbetare dött i byggprocessen. Fram till 2022 förväntas siffran stiga till 4000 arbetare. Frågan som många ställt sig är om 2600 dödsfall till är ett pris vi är beredda att betala för att få se på fotboll.
Det är något som är märkligt när det kommer till arbetares livssituation och arbetsvillkor världen över, oavsett om det är i Sverige eller Qatar. Det är en strukturell terrorism som arbetsköparna utsätter oss för, men som aldrig behöver uppmärksammas avsevärt mycket eller för den delen reageras över. När det sker på en arbetsplats är det en olycka. Men när morden är explicita våldsdåd, då är det lättare att ta avstånd och etikettera som terrorism. Med rätta, så klart. Lättare att ingjuta skräck.
Kanske har vi svårare att förstå den rädsla som kan uppstå när dina resehandlingar konfiskeras av en arbetsköpare. Den 13 november i år bevittnade hela världen ett barbariskt mördande i Paris i Frankrike, skoningslösa mord på människor. Allt på samma kväll. Allt en del av, en reaktion på vår samtid och den värld som de ekonomiska intressena skapat åt oss. På samma sätt mördar de ekonomiska intressena i storskalighet, om än i långsamhet.
Uppemot 130 personer fick sätta livet till som resultat av terrordådet i Paris i november. I Qatar väntar vi på att 2600 personer ska sätta livet till för att vi ska få se på fotboll. Vi ska inte sätta liv mot liv, död mot död. Men framdraget i dagsljus blir det intressant hur de strukturella förtrycken både samverkar men framför allt sätter dagordningen för vad vi sörjer och vad vi organiserar oss emot, där kapitalismen och rasismen gör gemensam sak. Terrordåd är snarare regel än undantag i Syrien, Irak och Kurdistan. Terrordådet i Beirut i Libanon berördes knappt i media trots att det skedde dagen innan dåden i Paris. I media beskrivs händelserna i Paris som ett terrordåd. I Beirut mördades 44 personer, men det kallas i svensk media för bombdåd. I Qatar kommer arbetarna från fattiga förhållanden i länder runt om i Asien. I Frankrike riktades dåden mot en västerländsk vit hegemoni, ännu ett privilegium som hotas,där dåden dessutom lättare kan frikopplas från att ha något alls att göra med produktionen och de ekonomiska intressena. Den snabba terrorismen skördar 130 liv på en natt och resulterar nu i kraftfulla gensvar med hjälp av franska och amerikanska bomber i de områden som kontrolleras av daesh i Syrien.
Framför våra ögon lever arbetare som slavar i Qatar totalt oförmögna att fly sina förhållanden eller att organisera sig emot dem. De som fortfarande lever. Många av dem väntar på att deras liv ska skördas i profitens namn. Men inga bomber faller över regimen i Qatar och glada ska vi väl vara över det. Men reaktionerna uteblir överhuvudtaget.
Sveriges statsminister tillika ordförande för Arbetarepartiet Stefan Löfven och tidigare även fackföreningsman har inte kraftfullt tagit avstånd från detta barbari. Är det något vi kunde förvänta oss? Vet inte. Det är terrorism, man terroriserar människors liv systematiskt. Men den långsamma terrorismen möter inte samma gensvar bland världens ledare. De upprätthåller detta system oavsett om kapitalismen yttrar sig i konfiskerade resehandlingar eller imperialistiska krig i Mellanöstern. Reaktionen mot terrorismen kommer om den hotar deras intressen.
Likt ett gladiatorspel till allas beskådan, till fåtalets nöje och flertalets likgiltighet väntar vi nu därför in att 2600 arbetare och kamrater ska mördas i slaveriets bojor på arenorna i Qatar i deras kamp för falska löften om bröd och frihet. Om vi kommer att få höra om det är dock mer osäkert. Att arbetare dör hotar ju inte den rådande ordningen, men gynnar helt klart de ekonomiska intressena i en värld där människokroppen bara är en handelsvara. Där friheten kommer med döden.
Alexander Petersson
Redaktionsmedlem, Libertas
