Det är med glädje jag ser att S-studenters styrelseledamot med ansvar för jämställdhetsfrågor Max Dahlbäck i Libertas Nr 3/2011 under rubriken ”Florence Nightingale jobbar inte här” lyfter frågan om jämställdhet i arbetslivet. Det är viktigt att jämställdhetsdebatten och kraven på utjämning av löneskillnader inte stannar vid LO:s förhandlingsbord utan lyfts fram som en viktig del av arbetet mot ojämställdheten i allmänhet och inom arbetslivet i synnerhet. Detta är särskilt viktigt då det, som Dahlbäck framgångsrikt poängterar, inte enbart är fackföreningarnas roll att höja kvinnors löner och föra upp jämställdheten på agendan. Det ligger i samhällets intresse att kvinnor inte lönediskrimineras, vilket gör regeringens oförmåga att föra fram åtgärdsförslag särskilt beklämmande.

Jämställdhetspotterna är en möjlig åtgärd som än en gång har debatterats flitigt i LO:s avtalsförhandlingar under 2011. IF Metalls, GS och Livs reservation mot desamma har väckt ont blod inom både fackföreningsrörelsen, politiken samt hos enskilda medlemmar, och detta har i sin tur genererat en tung kritik gentemot de ovan nämnda förbunden. Ett av dessa kritiska inlägg var just förbundsstyrelseledamot Max Dahlbäcks krönika där han delvis lägger skulden för nedvärderingen av kvinnors arbete inom kvinnodominerade sektorer på IF Metall och dess reservation mot jämställdhetspotter.

Det är en viktig debatt som förs. En debatt om hur lönerna för de utsatta grupperna ska kunna höjas utan att orsaka orättvisa i fördelningen och utan att utsatta låglönegrupper blir än mer lidande. Tyvärr präglas denna debatt av okunskap, förhastade armbågstacklingar och tjuvnyp debattörerna emellan. En nykter, saklig och konstruktiv debatt efterlyses där det första steget måste vara att klargöra den svenska industrins sammansättning – detta för att undvika orättvisa och missvisande generaliseringar av densamma då det är IF Metall och dess medlemmar som mottagit den hårdaste kritiken.

Den moderna, svenska industrin består framförallt av spetsindustri, men även av bredd som innefattar många sektorer – IF Metall har över 20 individuella avtalsområden. Det är alltså inte bara grabbarna på Volvo som skruvar ihop lastbilar som lönerna inom industrin ska täcka. Spetsindustrin har möjlighet att ta ut högre löneutrymme men håller igen på grund av den solidariska lönepolitiken. Risken för kraftigt ökade löneskillnader skulle göra det svårt för fackförbunden att organisera låglönesektorerna då dessa skulle uppfatta sig som omsprungna och bortprioriterade.

Trots försöken att hålla sig till den solidariska lönepolitiken sker en naturlig löneglidning, d.v.s. lönerna stiger över avtalsnivån, inom spetsindustrin som följd av de stora vinsterna som görs av dessa företag. Detta leder oundvikligen till att vissa förbund kommer att få en stor lönespridning inom de olika avtalen. Incitamenten för låglönesatsningar är således stora inom förbund med stora lönespridningar och där det förekommer löneglidning. Men hur kommer det sig då att bl.a. IF Metall reserverar sig mot jämställdhetspotterna?

Kritiken mot de förbund som reserverat sig mot jämställdhetspotterna förutsätter antagandena att (i) jämställdhetspotternas införande i nuvarande föreslagna form gynnar alla lågavlönade kvinnor och (ii) att IF Metall, GS och Livs är indifferenta över kvinnors löneökningar.

LO-styrelsen beslutade den 22 augusti 2011 om att kravet på jämställdhetspotter i de kommande avtalsförhandlingarna skulle omfatta de avtalsområden där genomsnittslönen understeg Q kronor i månaden. Dessa avtalsområden skulle då omfattas av ett extra lönepåslag på Z kronor per månad och per anställd som det stod fritt för respektive förbund att fördela över avtalsområdena. Detta röstade alla medlemmar i LOs styrelse för, däribland de tre ovan nämnda förbunden.

Under senare förhandlingar föreslogs lönepåslaget Z bli 100 kronor och genomsnittslönen Q 22 400. Detta innebar för IF Metall, GS och Livs, förbund med stora lönespridningar inom sina respektive avtalsområden, att väldigt många lågavlönade medlemmar inte skulle få ta del av jämställdhetspotterna då genomsnittslönen inte understeg 22 400 kronor. Dessa förbund reserverade sig då mot förslaget.

En sådan fördelning innebär att lågavlönade kvinnor inom avtalsområden med stor lönespridning kommer få lägre löneökningar än de lågavlönade kvinnorna i andra förbund där genomsnittslönen understiger 22 400 kronor. Ett exempel är Teknikavtalet, IF Metalls största avtalsområde där genomsnittslönen är 24 500 kronor, men där det finns 13 000 kvinnor som har en lön som understiger 22 400 kronor. Dessa kvinnor blir då helt utan det extra lönepåslaget.

IF Metall är, precis som de övriga fackliga förbunden, organisationer som verkar för sina egna medlemmar. De är inga intresseorganisationer, och om man vill kritisera IF Metalls agerande i förfarandet om jämställdhetspotterna, som beskrivet ovan, så måste man kritisera IF Metalls stadgar (paragraf 2, mom. 1): ”Industrifacket Metall ska tillvarata medlemmarnas gemensamma intresse och styrka för att skapa bästa möjliga villkor i arbetslivet och i samhället /…/”

Som alternativ till jämställdhetspotterna föreslog IF Metall högre, generella lönekrav på 3.7 % samt krav på en löneökningsgaranti på minst 560 kronor i månaden för alla medlemmar. Allt i enlighet med de egna stadgarna.

Problemet kan kokas ner till frågan om varför lågavlönade tvätterskor ska avstå löneutrymme till, i vissa fall, bättre avlönade undersköterskor? Detta är en viktig fråga som kräver en saklig debatt utan att det skapas schablonbilder av enskilda förbund. Schablonbilder som medför att dessa förbund och dess medlemmar demoniseras; för det är varken konstruktivt eller särskilt genomtänkt.

I sin krönika belyser förbundsstyrelseledamot Max Dahlbäck med rätta de usla förhållanden som råder på många av de arbetsplatser där Kommunals medlemmar befinner sig. Det är däremot anmärkningsvärt att Dahlbäck som ledamot i S-studenters förbundsstyrelse med ansvar för jämställdhetsfrågor ställer Kommunals kvinnliga medlemmar i motsatsförhållande till IF Metalls kvinnliga medlemmar.

Precis som Dahlbäck spenderade jag den gångna sommaren utan ledighet, seglatser och långa resor. Det är det som är studenternas verklighet, att under sommarmånaderna trampa samma golv som de inom LO-kollektivet. Precis som jag gör, solidariserar sig Dahlbäck med de människor han jobbar med; han inom äldrevården, jag inom kemiindustrin. Detta är en helt naturlig följd av att för en kort stund vara en del av deras verklighet och vara utsatt för samma villkor och vedermödor som ens nyfunna arbetskamrater möter varje dag.

Det är därför förståeligt att Dahlbäck känner sig ålagd att poängtera de svårigheter som kommunals medlemmar möter på sina arbetsplatser. Det ligger i alla våras intressen att dessa människor, tusentals kvinnor, systrar, döttrar och fruar vistas i en arbetsmiljö där de inte behöver oroa sig för att slita ut ryggen av tunga lyft, eller riskerar drabbas av stressjukdomar på grund av allt snävare scheman som ska följas slaviskt.

Det blir däremot ett problem när Kommunals medlemmars verklighet ställs i motsatsförhållande till andra förbund, särskilt då om man utgår ifrån en schablonartad bild av det andra förbundet. I fikarummet på äldreboendet är orättvisan i att industriarbetarna tjänar mer än Kommunals medlemmar en lika farlig förklaring som den är enkel då den kan väcka en irrationell antagonism gentemot enskilda yrkeskategorier och fackförbund.

Det är därför beklagligt att Dahlbäck i sin krönika betraktar IF Metall som ett förbund som organiserar män och enbart män, ett synsätt som grundar sig i denna traditionella generalisering och demonisering av industrin som manschauvinismens fyrbåk. Arbetarna inom industrin förminskas till de stålmän som pryder sovjetiska propagandaaffischer istället för att erkännas som en mångfacetterad yrkeskategori. Tvätterskor buntas ihop med manliga maskinoperatörer, och ur denna generalisering träder den bespottade manliga industriarbetaren, könsnormernas upprätthållare. Detta leder till att IF Metalls kvinnliga medlemmar ignoreras och skuldbeläggs, vilket är en djupt orättvis generalisering och ett sätt att upprätthålla könsnormerna i samhället.

En saklig diskussion kring jämställdhetspotternas utformning och fortsatta utveckling efterlyses för att undvika en orättvis demonisering av enskilda förbund och deras medlemmar samt för att förhindra att jämställdhetsdebatten spårar ur på grund av gamla sanningar och orättvisa fördomar. För som bidrag i diskussionen om hur vi ska skapa ett mer jämställt arbetsliv så var Dahlbäcks inlägg snarare ett avdrag i debatten än ett bidrag.

Simon Edvinsson