Hur har det egentligen varit att vara kvinna och partiledare? Men den frågan som tema bjöd Feministiskt Initiativ igår kväll in till ett samtal med Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman. Detta är ett kort referat över ett långt och spännande samtal.
Det blev ett intressant och roligt samtal om makt och feminism som tog sin utgångspunkt i dessa tre “giganters” egna upplevelser från sin tid som partiledare. Varje fd partiledare fick var sin gång blir samtalets fokuspunkt där målades upp milstolpar i deras politiska karriär.
När Wetterstrand var i fokus handlade samtalet mycket om dels hur det kom sig att hon blev språkrör i det då stormiga Miljöpartiet, och dels varför hon inte kallar sig feminism. Wetterstrand förklaring var att tyckte det var svårt att kallas sig feminist när Göran Persson gjorde det. Hennes personlig upplevelse av en feminism gjorde att hon ansåg att begreppet var allt för “kapat” för att hon skulle känna sig trygg i att använda ordet. Däremot menade hon att hon i sitt sätt att handling till vardags är feminist – praktiskt feminist.
Med Mona Sahlin som samtalets fokuspunkt lade hon själv fram att det inom arbetarrörelsen och partiet finns en allt för stark maktstruktur som inte vara missgynnar kvinnor utan även invandrare och personer som inte varit med “i Unga Örnar och SSU sedan barns ben”. Sahlin berättade att hon flera gånger mött åsikten att hon skulle sluta prata om invandrare och homosexuella eftersom dessa “skrämmer bort” väljare. Sahlin menade istället att en klassisk arbetarrörelse måste se helheten i ett samhället, och dit hör även invandrare och homosexuella.
Den som verkligen personifiera feminismen enligt Maria Wetterstrand var Gudrum Schyman. Schyman berättade att hon fångat upp de feministiska frågorna först efter att hon blivit partiledare för Vänsterpartiet. Hur hon från position som partiledare hade fått kämpa för att Vänsterpartiet skulle blir ett feministiskt parti. Och att hon tillslut gick ur Vänsterpartiet eftersom hon ansåg att de feministiska frågorna inte drevs tillräckligt hårt.
Samtalet avslutades med de fick säga den viktigaste framtida reformen för att öka jämlikheten mellan kvinnor och män. Gudrun Schyman ville kämpa för att få bort av löneklyftan var viktigt, Mona Sahlin ville ha en delad föräldraförsäkring och gissade att detta skulle nog kunna genomföras i slutet av denna mandatperiod eller i början av nästa. Maria Wetterstrand ville se mer av en pedagogik i skolan som gjorde barn och unga till friare människor som kunde göra fria val utan för könssteriotypen.
Jag tycker att det var ett väldigt intressant samtal mellan dessa tre framstående kvinnliga politiker. I detta samtal kände det som att du som publik fick komma lite närmare den vardag och de maktstrukturer som dem mött.
