När man läser Martin Luthers (1483-1546) lilla katekes slås man i första hand inte av någon potentiell kulturradikalism. Man får exempelvis lära sig att inte “förakta eller förarga våra föräldrar och överordnade, utan respektera dem, tjäna dem, lyda och älska dem”. Inte desto mindre var Luther en radikal reformist och ideolog. Hans mål var att förändra katolska kyrkan inifrån, aldrig en schism eller en splittring i kyrkan.
Den medeltida Sankt Petri kyrka i Malmö vittnar om reformismens ikonoklasm. Det stora, numer vitmenade, kyrkorummet pryddes tidigare av medeltida kalkmålningar: dekorativ religiös ornamentik som med reformatorernas nit och slit tillintetgjorts. På ett enda ställe i kyrkan bevarades målningarna, nämligen i det lilla Krämarkapellet, avskilt från det övriga kyrkorummet. Orsaken till att just dessa väggmålningar kom undan vithetens homogenisering är att det lilla utrymmet degraderats till brandstation och senare värmecentral.
När det kommer till folk- eller allmogekonst brukar man tala om horror vacui. Det åsyftar den rädsla för tomrum som folklig konst ofta vittnar om – en dekorationsglädje som vägrar att lämna någon yta fri. Krämarkapellets målningar är ett tydligt exempel på detta, och antyder hur resten av kyrkan en gång såg ut. En färggrann gulaschsoppa av medeltida plotter.
1555 försakade man medeltidens formspråk och kalkade över de sprakande målningarna i Sankt Petrikyrkans valv. Det låg i reformationens ideologi att göra upp med den tidigare förhärskande katolicismens former och färger. Reformationens kulturrevolution var vit, ren, anemisk. Det folkliga, heta färgspelet ersattes av borgerligt vitkalkad svalka. Horror vacui blev horror pleni, rädsla för dekoration. De svenska reformatorerna hade en radikal strävan efter rumslig enkelhet. Nu var huvudsaken att församlingen skulle komma till kyrkan för att ta del av Guds ord.
Den nya tidens färglöshet kom också till uttryck i reformationens trycksaker. Den lutherska reformationens genomslagskraft var otänkbar utan den då nya boktryckarkonsten, med vars hjälp nidbilder av påven, propaganda samt effektiv förmedling av trossatser kunde spridas. Det är fråga om agitation och enkla budskap, och för detta krävs tydliga uttryckssätt som inte får kompliceras av färg. Konstvetaren R. Broby-Johansen skriver om krigföringen mot färgen under denna tid:
“Färgsammanställningarna skall vara smakfulla, och “smaken” är en inlärd färgkodex, som just är ett så ofelbart klassmärke, därför att den inte har något samband med direkt sinnesförnimmelse och upplevelseförmåga, begåvning, utan bara beror på förvärvad inskränkning, missbildning och lemlästning av den omedelbara upplevelsen. Färgerna får inte “skrika”.”
Denna estetikens ideologi och hierarki har visserligen omförhandlats sedan reformationen, men i dag har minimalism och “ljust och fräscht” återigen kommit att bli borgerlighetens uttryck, med konnotationer om bildning och förfining.
Reformationen kom ovanifrån. Luther märkte att han hade stöd från adeln, borgerskapet och delar av prästerskapet. I Sverige mötte den emellertid folkligt motstånd. Man var fäst vid sin katolska tro. Till detta togs ingen hänsyn. Gustav Vasa gjorde reformationen till ett krasst verktyg i sin kamp för att lägga hela Sverige under sig – politiskt och ekonomiskt. Han såg till att konfiskera kyrklig mark och kyrkliga dyrbarheter, liksom att stänga och demolera landets talrika kloster. I reformationens ideologiska kamp blev kyrkorummet förstås centralt. En borgerligt nykter ton ersatte det folkliga överdådet. Måttfullhet har alltid varit en borgerlig dygd, och tog sig nu uttryck i formgivningen av det heliga rummet.
Därför är det symptomatiskt att det folkliga, det dekorativa, det myllrande fick ge vika för kungamaktens och borgerlighetens vita totalitarism. Men det finns någonting poetiskt med det. Trots att reformationens kulturradikalism var en överhetens revolution finns det någonting mycket befriande och sympatiskt med hur den gör upp med det förflutnas trälband. Detta omdanande av samhället, av det fysiska rummet liksom av den härskande berättelsen, är liksom en pånyttfödelse. Som kulturradikal i sin egen tid måste man uppskatta detta omvälvande projekt, som skiljer sig i motiv men inte i medel från modernismens socialdemokrati vilken sprängde bort den gamla ordningen, de gamla rummen för att bygga det nya Sverige. Och man måste väl fråga sig om det inte är dags att ånyo vitkalka Sverige; att riva upp gammal ordning och göra upp med förlegad tradition. Då får vi se till att borgerligheten inte håller i spateln.
Ludvig Fahlvik
Libertas redaktör
Bilden föreställer Sankt Petri kyrka i Malmö, fotograferad av skribenten.
