Jag är en väldigt kroppslig människa och jag gör heller ingen hemlighet av det. Jag upplever väldigt mycket och jag upplever ofta väldigt mycket väldigt nära kroppen. Ibland omkodas sinnesintrycken, ofrivilligt, till smärta, eftersom jag har fibromyalgi. Men på något twistat sätt är jag ändå väldigt tacksam över att vara så kroppslig. Livet blir så mycket mer intensivt när allting vidrör, eller kanske till och med stannar kvar i, min kropp, och inte bara passerar obemärkt förbi. Jag har också ett väldigt detaljerat bildminne, som möjliggör för mig att gå tillbaka till tidigare händelser och situationer och återuppleva dem. Kyssarna på min hud förblir där även när läpparna avlägsnat sig. Händer stannar kvar, blickar bryts aldrig.

Det är på många sätt väldigt vackert att (tillåta sig att) vara kroppslig. På andra sätt är det smärtsamt. Förutom på grund av fibromyalgin – som dock bleknat bort till stor del – så gör det ont i mig när jag ser mig själv. För min kropp bär på så många spår. Det är upplevelser, inkarvade i köttet. Lika eviga som mina bildminnen av kyssar, händer och blickar som aldrig lämnar mig.

Jag är kort. Hundrasextiotvå centimeter över havsytan. Stannade i växten när jag var tretton. Och inte bara min längd, utan också min kroppsform, avstannade då. Så det är fortfarande mitt trettonåriga jag som stirrar tillbaka på mig när jag ser mig i spegeln. Brådmogen då, omogen nu. På magen har jag fyra ärr, efter en medicinskt nödvändig operation jag gjorde för två år sedan. Ibland känner jag hur ärrvävnaden innanför huden stramar åt. Mina tår är köldskadade, efter en väldigt bister – på många sätt – vinterdag och de repar sig aldrig. Ärren i ansiktet blänker till i spegeln. De sitter strax under och mellan ögonbrynen och har fått folk att stanna till på gatan och fråga hur det är med mig (som om de någonsin haft en rätt att kommentera min kropp). Ärren är spår efter ett ihärdigt plockande av hårstrån. Och jag tänker, att ledsna fåglar biter bort sin fjäderskrud. På många sätt har också jag varit en sorgfågel.

Den sorgfågeln tystnade för en stund för ett antal år sedan då jag våldtogs. Av två män, efter varandra. Nattens tystnad skar i öronen. Mörkret i rummet tog sig in i alla vrår i min kropp.

Och den natten präntades ännu ett oförglömligt bildminne in i mitt huvud. Jag minns fortfarande de små svettpärlorna på den enes bröstkorg, snett ovanför en tatuering han hade. Månen lyste in i rummet och de små svettpärlorna glänste till.

Den natten satte också sina spår i min kropp. Jag blödde i fem dygn. Flera månader senare kunde en barnmorska fortfarande se spår av våld. Men när hon frågade mig om ”någon gjort något” med mig mot min vilja, och jag bara skakade på huvudet till svar, nöjde hon sig med det och frågade inte vidare. Under flera år hade jag sedan smärtsamt sex. Varje gång. De första åren blödde jag också. Nästan varje gång.

Det har format mig som person och också påverkat mina livsval. Men till skillnad från myten om det hjälplösa våldtäktsoffret som paralyserat fryser till is och för alltid lever i det förgångna så blickar jag framåt. Istället för att rädas kärlek och sex omfamnar jag det. Jag ser det till och med som meningen med mitt liv: allra helst skulle jag bara ägna mig åt och kärlek och sex. Samtala om det på arbetstid, leva ut det på fritiden.

(Och jag inser hur få förunnat det är att redan vid tjugofyra års ålder veta vad meningen med (det egna) livet är!)

Samtidigt känner jag ständigt av hur människor och strukturer försöker begränsa och ”rätta till” mig. Det anses helt enkelt opassande att vara så här köttig som jag är. Det är fult att öppet uttrycka ett intresse för och en längtan efter kroppar. Man får inte tala om lemmar och lustar hur som helst, för det ”stör” Ordningen (och jag skriver det med ett stort O, som för att understryka dess institutionalisering och normalisering… många har helt enkelt slutat att ifrågasätta varför vi talar om ”Ordningen” i bestämd singularis, när det egentligen skulle kunna finnas oändligt många sätt att strukturera ens tanke- och känsloliv och kommunikation på). Jag känner ofta att det är integritetskränkande när andra försöker förvägra mig rätten att leva i och med min kropp, fullt ut.

De senaste dagarna har det blossat upp en konflikt här på skolan där jag bor, och den handlar i hög grad om integritet och den är också, på ett väldigt svårförklarat sätt, länkad till kroppslighet och köttslighet. Den ena delen av konflikten – och det är egentligen ett problem som funnits här sedan dag ett, då jag är som jag är och alla andra är unika individer på sina sätt och det helt enkelt ibland är knepigt att bo ihop – handlar om att jag är ensam vegetarian här och att jag känner att ingen annan tar allvarligt på att jag säger att jag inte vill och inte kan äta kött. Det är räkor, ostron och fisk i olika kryddblandningar och smaksättande såser. Knivar, skärbrädor, stekpannor och kokkärl rengörs inte ordentligt mellan varven, fastän både grönsaker och kött tillagas om vartannat. Jag vill inte upplevas vara ”den gnälliga typen” men jag försöker att påminna de andra om att jag faktiskt inte kan äta maten om den inte är fullt ut vegetarisk. Till svar har jag då ibland fått höra att ”det här innehåller bara lite torkade räkor” eller ”men det är bara fiskpasta”… men för mig kvittar det om det är en hel kossa som fått sätta livet till eller om maten bara innehåller en pytteliten kräftstjärt. Det är inte mängden kött, utan det faktum att där finns kött, i maten som gör den oätlig för mig. Samtidigt är jag inte ute efter att predika vad andra ska stoppa i sina munnar eller mätta sina magar med. Men, för min egen del så slutade jag att äta kött för tolv år sedan och det är inte något jag kommer att återvända till. För tolv år sedan gjorde jag ett livsval, som jag fortfarande respekterar, och nu vill jag bara att andra också respekterar mig.

Saken är den att det handlar om så mycket mer än om bara kött. Det handlar om kroppslig integritet. För på samma sätt som våldtäkterna innebar att några våldförde sig på min kroppsliga integritet så innebär denna situation att andra människor sätter sig över min vilja om vad jag vill göra med min kropp och att de sätter sig över de val jag gjort för stunden eller i livet i stort.

För i det här fallet handlar det faktiskt om livsval. Löften till självet. Men också om etik. Livsstilar och livsåskådningar. Och jag tycker inte att en muslim borde tvingas äta griskött eller att en jude borde tvingas äta skaldjur. Jag saknar förvisso religiösa skäl för mitt ställningstagande, men att jag aktivt tagit ställning i frågan om köttkonsumtion är skäl nog för att mitt val ska respekteras. Uppenbarligen har jag reflekterat kring frågan. Ifrågasatt Ordningen. Brutit mig loss och sagt att min kropp är min kropp och vad jag gör med den borde vara mitt fria, och inte någon annans påtvingade, val.

Men, det handlar inte bara om självrespekt. Det handlar också om respekt för andra levande varelser. Här i Thailand har jag sett djurtransporterna. Avsvimmade grisar på hög på bilflaken. Kossor som står så tätt packade att de knappt kan svänga på sina huvuden, än mindre röra på sina kroppar. Och jag har sett ålar, grodor och sköldpaddor säljas levande – i syfte att dödas och ätas – på marknaden. Och jag har sett möss, hundvalpar och kaniner instoppade i klaustrofobiskt små burar, till salu som husdjur. En del personer upprörs kanske inte över detta. Som en av mina studenter sade, när vi diskuterade djurrättigheter och speciesism (diskriminering baserad på arttillhörighet); ”I min by slår vi djuren om det behövs; till exempel om grisarna skriker och är högljudda”. Men jag tänker… hur skulle det se ut om vi människor agerade likadant gentemot varandra? Hur skulle det se ut om föräldrarna till ett litet barn slog det om det skrek och var högljutt inne i mataffären? Och vilken våldskultur göder vi, när vi brukar våld gentemot andra arter?

Så för mig är köttkonsumtion en fråga om etik. Det handlar om självrespekt för min egen kroppsliga integritet men också om min syn på andra levande varelser och min syn på vilket samhälle jag vill leva i.

Samtidigt brukar även jag våld. Gentemot mig själv. Precis som efter våldtäkterna, tänker jag, och en film rullas upp för mitt inre (och jag hinner tänka, att detta bildminne jag har både är en gåva och en förbannelse).

När konflikten här på skolan brände till ordentligt i veckan stack jag iväg. Tog en cykel och trampade runt i flera timmar. Sedan ville jag bara ha socker. En massa socker. Och det är då kroppsligheten, och köttsligheten, blir problematisk.

För när jag upplever negativa känslor – som upprördhet – så upplever jag dem med hela kroppen. Allt kommer så nära inpå. Tränger in, bubblar upp, letar sig fram. Och det är en kroppslig lösning på problemet som jag då tar till, genom att äta. Förut agerade jag precis tvärtom, och slutade äta (så till den mån att man kunde spela piano på mina revben). Numera skriker kroppen efter socker, så fort den sköra balansen i mitt liv rubbas. Men ätandet har också en köttslig dimension, då mat för mig också har en nära koppling till sex. Båda två kan (miss-)brukas av fel anledningar och i för stora mängder. Båda kan driva en till en svårkontrollerbar gränslöshet.

Jag säger inte att jag nått dit de senaste dagarna. Bara att jag slog in på den vägen, när det stormade här på skolan. Och det blev så tydligt för mig, att det är svårt att vara en balanserad och perfekt människa. Jag mindes en krönika jag läst, av Hillevi Wahl, om hur människor tenderar att fylla tomrummet inuti med annat – om inte alkohol och droger så med sex och mat – men att det liksom aldrig riktigt går att täppa igen hålet på det sättet. Många av oss går omkring och bär på bottenlösa svarta hål som slukar all materia som kommer i dess väg. Ensamma i en annan del av galaxen.

Och jag tänker, att ibland känns det som att hålet inuti vill svälja resten av mig. Att jag äts upp inifrån. Det paradoxala är att ju mer jag gröps ur, desto mer breder det svarta hålet ut sig. Hål är per definition tomrum och ingenting och tanken på tomrum och ingenting som vidgas gör mig mörkrädd. Kroppens konturer förskjuts, jag lägger ut, innanmätet gröps ur, det röda kampblodet sinar i kärlen och kvar blir bara köttet. Ruttet kött. Överflödigt kött. Dödkött.

När jag trampar snett och ramlar ned från den tunna linan som är Livet känns det i kroppen. Själva fallet upplevs bara i huvudet men sedan är det resten av kroppen som får ta smällen. Att svälta är att försöka utrota ingenting:et och att hetsäta är att försöka täppa igen det som saknar en botten. Båda reaktionerna är lönlösa och dömda att misslyckas. Varken liksäcken eller snuttefilten hjälper. Självbestraffning och/eller självömkan leder inte till något annat än äckelkänslor.

Äckel är nedbrytande. Äckel är Kärlekens motsats, då Kärleken är uppbyggande. Äckel påskyndar förruttnelsen, Kärleken blåser liv i de mest slitna av kroppar.

Så till sist tog jag tag i situationen. Lyssnade på min kropp, ignorerade det svarta hålet. Och jag vände mig till Kärleken, lyssnade på vad den hade att säga till mig.

Jag har inte bara ett väldigt detaljerat bildminne. Också ord som uttalats, även någon gång för länge, länge sedan, stannar kvar hos mig. Ibland tänker jag att jag borde binda in all kärlek jag mottagit. Av mina älskade och älskare. Så många ord har skickats, fram och tillbaka. Små, stora ord. Och jag tänker på hur jag själv älskar. Att jag inte bara är en väldigt kroppslig människa, utan att jag också älskar att älska i text. Och att bara dem som står mig tillräckligt nära kan läsa in Kärleken mellan raderna. Kan följa mina tankebanor. Kan leva sig in i hur det känns i min kropp när jag älskar mottagaren på avstånd.

En natt berättade jag om våldtäkterna, och om våldtäktsförsöket, för en partner som då var ny för mig. Jag hade förväntat mig äckelkänslor tillbaka, då det tidigare varit den respons jag fått av partners, men han valde att älska i ord istället. Han sade: ”Det är klart att jag blir ledsen av att höra din bakgrund, men den skrämmer mig inte. Den får mig bara att imponeras än mer av dig”. När vi, vid ett annat tillfälle, skrev till varandra om kroppslighet, och i synnerhet om min kropp, så viftade han med ord bort slitenheten jag kände i kroppen. Min fibromyalgi var svår just då och smärtan var nästintill outhärdlig att leva med. Men, han såg smärtan och han såg mina ärr på magen och han såg min korta kroppslängd och han såg mina förfrusna tår… och han såg skönhet i allt. Han skrev: ”Du är nog den friskaste människa jag mött”. Det fick mig att tänka, att huruvida man är frisk och klartänkt eller sjuk och vansinnig nog mer sitter i det inre, än i det yttre. Kroppen är på många sätt fantastisk – en stor, veckad duk len hud att beröra och betitta – men låter man det svarta hålet inuti gröpa ur kroppen, blir den till slut bara ett tomt skal. Tillräcklig för att kasta en flyende skugga på marken men otillräcklig för att lämna permanenta spår i andra människor. Det känns så meningslöst att krama om ett tomt skal. Som att krama luft.

Så jag fortsätter att vara en kroppslig människa. Uppleva väldigt mycket, och uppleva det väldigt nära kroppen. Det handlar om att släppa Kärleken fri och att försöka bemästra sorgen. Jag finner mening med mitt liv genom att älska i ord och genom att älska med min kropp. Sorgen finns alltid där, men jag håller den på avstånd, så att den inte äter upp mig inifrån. Bara för att andra människor någon gång för länge, länge sedan kränkt min kroppsliga integritet behöver jag inte våldföra mig på mig själv. Så jag hävdar min självrespekt. Framhåller mina etiska livsval. Och ja, det gör ont att framhärda, när andra människor och omgivande strukturer motarbetar mig och försöker ”rätta till” det ”fel” som är jag. Men, jag tänker att jag gör det för det samhälle jag själv vill se mig leva i, i framtiden. När jag ser på saken från den vinkeln känner jag också det röda kampblodet rinna till i kärlen i min kropp. Hjärtat pumpar, driver mig. För det samhälle jag vill leva i, är inte nedbrutet av äckel eller förgiftat av våld. Det är ett samhälle uppbyggt på Kärlek.

Och jag tänker, stilla för mig själv, att det är en väldigt stor skillnad på att vara en levande kropp och att vara ett stycke dött kött.

 

Kärlek,

Angelika