Myten om att det bara är lågutbildade och arbetslösa män på landsbygden som omfamnar SD ifrågasätts i en föreställning på Dramaten. Libertas Madeleine Bengtsson har sett dramat som kritiserar den bildade medelklassens flathet inför fascistiska idéer och ideal. Foto: Sören Vilks

Det är inte en dag för tidigt. Det är kanske till och med för sent. Men när den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig erbjuds att sätta upp ett nyskrivet drama på Sveriges nationalscen – Vintersolstånd – väljer han att vända blicken mot en bildad, kulturell och välartikulerad medelklass. Mot dem som i regel befinner sig i publiken. Och blicken är inte snäll.

En familj, bestående av en författare, en filmskapare och deras dotter, ska fira jul med mormorn. Med sig till den smakligt inredda våningen, “med den perfekta blandningen av nya och gamla möbler och konst på väggarna”, har mormorn med sig en man. En äldre herre som kan spela piano, citera fin litteratur och gärna lyssnar på Wagner. De har träffats på tåget och mormorn är förtjust.

Paret blir först obekväma av deras nya gäst, men ju längre kvällen går, desto mer intresserad blir frun av herrn. Det är ju så exotiskt att han är från Paraguay! Han säger så kloka saker om vår förvirrade nutid! Maken i familjen, som skrivit flera essäer om judars öden under nazismen, blir däremot allt mer besvärad. Han får allergiska utslag och försöker förtvivlat bevisa för sin fru och sin svärmor vem mannen som våldgästar dem verkligen är. Men förgäves. Alla blir charmade av den talföre och modiga mannen. Även familjens vän, den stereotypa kulturmannen som känner sig missförstådd av samtiden. Ingen är direkt ond, alla vill väl, men de köper den paraguayanske mannens problembeskrivning och ser inte hur hans idéer rimmar med historien.

Vintersolstånd är ett drama som är något av motsatsen till en utställning som just nu pågår i Malmö. I utställningssalen på konsthallen sitter två tiggande, inomhus istället för på gatan. De får lön och utgör en installation om fattigdom och ojämlikhet. Kajsa Ekis Ekman har skrivit om utställningen här. Problemet med den utställningen är att den utnyttjar en svagares position för att göra en poäng. Hur frivilligt det än är, blir utställningen en exploatering av tiggarna och bidrar knappast till någon förändring. Snarare till objektifiering.

Med Vintersolstånd vill Schimmelpfennig illustrera hur de fascistiska idéerna återigen tar sig in i våra finaste, mest toleranta och upplysta salonger. Historien upprepar sig. Det var inte direkt fattiga arbetslösa grabbar som ledde Bollhusmötet i Uppsala 1939. Men frågan är om det inte är för sent? Har inte de högerextrema problemformuleringarna sedan länge utgjort hegemonin? SVT tycks ju helt ha anammat SD:s linje, att döma av gårdagens morgontweet.

Det är bra att Dramaten vänder blicken åt rätt håll – bättre sent än aldrig. Vi får hoppas att det omgående sätts upp föreställningar om exempelvis världens 80 rikaste människor. Kritiseras den som kritiseras bör.

Madeleine Bengtsson
Libertas