Jag föddes 1991. Jag och 126 735 andra barn. Där, under några år, hade Sverige de högsta födelsetalen sedan 1960-talet. Vad jag och de övriga i min kull inte visste var att vi föddes in i en av vår moderna tids största kriser. Det här är inte en text som skyller allt elände i världen på kreditavregleringar och Kjell-Olof Feldt. Det är en text som visar vad som händer när samhället väljer att skära ned på den yngsta generationen. Och om hur skulden för samhällets tillkortakommanden läggs på de som drabbas.

 

Jag hade tur som fick börja på förskola trots att min pappa var arbetslös, uppsagd från den offentliga sektorn. Regeln var tvärtom nästan överallt annars. Många av mina vänner som inte fick gå på förskola lärde sig svenska först i sjuårsåldern just därför. Massarbetslöshet var ett tidigare okänt fenomen i Sverige och mitt i kaoset fanns knappast utrymme att investera i de allra yngsta.

 

1994, när arbetslösheten låg på 10 procent, gick strax under hälften av barnen på förskola, jämfört med mer än fyra av fem barn i dag. De sammanlagda kostnaderna för barnomsorgen sjönk i absoluta tal under hela 1990-talet, trots de stora barnkullarna. Samtidigt är just barnens fem första levnadsår avgörande för deras kognitiva, sociala och språkliga utveckling. Då är en uppväxtmiljö hemma med stillasittande, långtidsarbetslösa föräldrar ingen bra start på livet.

 

Vi började lågstadiet i den nyligen kommunaliserade skolan. Min klass hade 24 elever, vilket var ungefär samma antal som för mina jämnåriga. Någon vidare utbyggd specialundervisning fanns knappast att tillgå då. Vi pratade om att mobbning var dåligt, men samtidigt kom man undan med bara en tillsägelse om man slagit eller trakasserat någon annan.

 

Under krisen minskade lärartätheten från 9,1 till 7,6 lärare per hundra elever. Före krisen var Sveriges skola en av västvärldens mest jämlika, vilket har försämrats påtagligt sedan dess. Mellan 1991 och 1999 minskade pengarna till varje grundskoleelev med 13 procent. Mellan 2000 och 2010 steg de igen med 16 procent.

 

När vi gick på högstadiet, en bit in på 00-talet, pratade lärarna om att niondeklassarna hade samma kunskaper i matte som åttorna brukade bara några år tidigare. Jag minns hur jag trodde att det var vårt fel, att vi var stökigare än våra äldre kamrater, att vi helt enkelt bara inte var lika smarta, att vi gjorde något fel.

 

Vi hade börjat gymnasiet när Björklunds ordning och reda i klassrummet blev det nya modet. Vår attityd, våra kepsar och sena nätter med World of Warcraft blev de nya förklaringarna till våra sjunkande resultat. Om vi bara hade betett oss som barnen för 20-30 år sedan och haft samma fritidsintressen som de så hade färre hoppat av gymnasiet. Dessutom var vi bortskämda med bättre betyg trots sämre kunskapsnivåer, bara för att våra föräldrar curlade oss och tog fajten med lärarna i vårt ställe.

 

Jag minns fysikläraren som hånade vår klass i en halvtimme för att vi inte redan hade lärt oss formeln för mantelytan av ett klot. De diagnostiska proven på högskolans ingenjörsutbildningar hade visat på ett behov att repetera gymnasiematematiken under flera veckor i början av utbildningen. Allt var bättre förr, innan ungdomen var så förvildad. Som nästan vuxna var vi själva ansvariga för att vi var på väg utför.

 

Lagom till studentexamen hade den nya finanskrisen slagit igenom med full kraft. Ungdomsarbetslösheten blev det största samhällsproblemet. Lösningen blev att slå sönder våra trygghetssystem och andra chanser för att tvinga oss in i något av de få jobben som fanns. Bostadsbyggandet hade i princip stått stilla sedan Bildt och Friggebo snabbavvecklade bostadsdepartementet i början av 1990-talet, samtidigt som en stor del av alla allmännyttiga lägenheter ombildats till bostadsrätter.

 

Vi hade kunnat klippa oss, skaffa jobb och bostadsrätt. Om vi bara inte vore så narcissistiska och upptagna av våra mobiltelefoner. Om vi bara inte vore så osjälvständiga och curlade som bodde hemma långt in i 20-årsåldern. Om vi bara kunde sluta falla för det moderna samhällets alla frestelser och sluta hoppa av högskoleutbildningar.

 

90-talskrisen försämrade våra livschanser som barn och finanskrisen vårt intåg i vuxenlivet. Skulden för vår generations misslyckanden lades på oss redan som barn, i alla fall uppfattade vi det så då. Generationerna som varit tillsvidareanställda sedan 20-årsåldern, och vars förstahandskontrakt omsatts i miljonbelopp i tveksamma affärer i allmännyttan, tyckte att vi hade alla förutsättningar i världen.

 

Nu har det faktiskt börjat arta sig för de flesta i vår årskull. Vi jobbar eller pluggar, har åtminstone någonstans att bo och har stadgat oss. Ingen tjänar på att vi går runt och tycker synd om oss själva, tvärtom borde vi vara särskilt rakryggade över allt vi börjar åstadkomma. Just för att det sker trots våra förutsättningar.

 

Det är inte vår generation som ärvde välfärdsstaten och fördärvade den. Men det blev vi som fick ta konsekvenserna. Nu faller ansvaret på oss att bygga upp det nya.

 

Håkan Bernhardsson,

GSHF

 

Källor:

http://www.statskontoret.se/upload/Publikationer/2013/201310.pdf

 

http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.193352!/tinglev.pdf

 

Bild: John Walters och Peter Baustaedter