Krim tillhör oss. Vilka då? Ryssarna, såklart. Det är nu ungefär ett och ett halvt år sedan ryska trupper helt plötsligt dök upp på Krim-halvön, eller ja, ukrainska självförsvarstrupper som det hette då. Visserligen hade de ingen nationsbeteckning, trupperna vägrade tala med media och var ju på ukrainsk mark, men nog kan man väl tycka att det är lite märkligt ändå.
Den bok jag tänkte recensera är “Krim tillhör oss” skriven av journalisten Kalle Kniivilä, och handlar kort och gott om Rysslands annektering av den tidigare ukrainska halvön i Svarta Havet. Kniviilä har rest runt på Krim för att ta in vilket samhälle det är som nu har skapats under den nya ryska administrationen, vad är det för människor som bor där? Hur ser vardagen ut? Från det omfattande arbetet har det då sprungit en djupgående bok som i viss mån kommenterar läget, men framför allt låter Krimborna själva berätta sin historia.
En person som Kniivilä möter på Krim är Eskender Bariyev, ett namn som för oss inte betyder något särskilt, men som på Krim är en nyckelperson i krimtatarernas organisation Meclis. Bariyev är född och uppvuxen i Uzbekistan, som en konsekvens av de tvångsförflyttningar som skedde under sovjettiden. Precis som sin far är Bariyev aktiv i rörelsen för krimtatarers rättigheter, men det är en tuff kamp. Han berättar om när flera män mitt i natten rusar in i huset med automatkarbiner och några poliser hänvisar till att de ska göra en husrannsakan, vilket leder till att två datorer beslagtas. De pratar om att de letar efter vapen, narkotika och förbjuden litteratur något som osökt för tankarna till en tid som inte ligger alltför långt tillbaka.
Krimtatarerna, den grupp Bariyev identifierar sig med, är en grupp som enligt vissa härstammar från mongolerna, med ett eget språk och med en stark gemenskap sinsemellan. Det etniska och det språkliga flyter liksom ihop på Krim, nog för att det finns både de med rötter i Ukraina och de med rötter i Ryssland men i huvudsak är det språket som skiljer de åt. Inte för att det är någon särskilt stark gruppmarkör, de flesta bryr sig ändå inte. Om vi inte pratar Putin och den ryska militären, då förstås.
Samtidigt ges språket en politisk sprängkraft, den som är ryskspråkig blir automatiskt del av Putings propagandakrig, medan den som pratar ukrainska antingen gör sig politisk eller blir det av rena farten. Ett exempel är den ukrainska tidningen Segodnja, som innan annekteringen hade en redaktion belägen på halvön, men som nu i efterhand fick stänga ner eftersom de ansågs för radikala. Förmodligen för att de drev en linje som helt enkelt gick tvärs mot Kremls egen version av händelserna på Krim. Visserligen ger Segodnja fortfarande ut sin tidning även i ryska Krim, men skulle man jämföra den med dess ukrainska upplaga är de helt olika.
Genom att använda sig av små vardagliga och stora världspolitiska berättelser så hjälper Kalle Kniivilää läsaren att förstå vad i hela friden det är som försigår hos våra grannar i öst. Han ger inte bara inblick i otroligt intressanta personers liv, utan kanske ännu viktigare, använder deras historier tillsammans med fakta om vad som hänt på halvön för att fläta ihop en helhetsuppfattning. För varje rad inser man hur invecklad konflikten är, och trots att vi inte vet än så lägger jag från mig boken med en känsla av att jag lärt känna området och människorna där, om än väldigt ytligt. Fruktansvärt intressant läsning för så gott som vem som helst, men särskilt för den som precis som jag råkar ha ett särskilt intresse för Östeuropa och Ryssland. Om inget annat så är boken en studie i makt och politik på hög nivå.
Emil Fridolfsson
Libertas
