Krig saknar vinnare

syria_un013175_2016

 

Det som nu sker i Syrien, exemplifierat i slakten av östra Aleppo, är inget mindre än en skamfläck för mänskligheten. Vi ser dag efter dag löpsedlar och förstasidor om vad som sker – men vem ingriper? Uttrycket ”aldrig igen” börjar bli en klyscha. Hur många gånger kan vi dra en gräns och låta den överträdas utan repressalier? Förintelsen under nazistregimen i Tyskland blev en slags vattendelare, ett uppvaknande för många om vad som faktiskt kan ske om människans mörkaste sidor ges fri lejd. Sedan dess har åtskilliga folkmord begåtts med omvärldens goda minne. Nu står vi inför ännu ett illdåd som kommer att gå till historien. Vi vänder inte bort blicken, men vi låter det likväl ske. Kanske är det skammen som får oss att titta på medan det vrider sig i magen, kanske är det ett fåfängt försök till självbestraffning. Mer sannolikt är nog att vi tittar på därför att vi när allt kommer omkring inte vet vad vi ska göra, och om vi vet är vi för fega för att göra det.

 

I takt med att inbördeskriget i Syrien har fortsatt och Rysslands inblandning ökar har jag noterat en trend hos en del på vänsterkanten. Den dogmatiska antiamerikanismen knuffar in dem i Rysslands famn och plötsligt framstår det som legitimt att försvara ryska bombanfall i Syrien, om inte annat därför att Ryssland inte är USA. De upplyser gärna andra om det faktum att USA minsann stödjer Saudiarabien och Saudiarabien respekterar ju inte kvinnors rättigheter, de bombar civila i Jemen och de avrättar fångar var och varannan dag. De påminner oss gärna om USA:s krig i Afghanistan och Irak och all död och allt lidande de har förorsakat, de vill få oss att förstå att USA är fienden och ingen annan. Samtidigt lyfter ryska och amerikanska bombplan i skrivande stund för att fullkomligt utplåna allt ifrån IS-bataljoner till sjukhus och skolor. I förstörelsen, i döden och lidandet är de allierade trots allt. För barnet i skolan, för läkaren på sjukhuset eller modern i hemmet spelar det ingen roll om det är amerikanska eller ryska bomber som faller – men det spelar faktiskt roll om en del, mot bättre vetande, ställer sig och hejar på bombningarna.

 

I kölvattnet av andra världskriget och det nya, kalla, krigets begynnelse skrev Albert Camus 1946 om offer och bödlar. Världen delas alltmer upp i offer och bödel och vi måste ta sida! Tala inte illa om kommunisterna, det gynnar amerikanerna. Tala inte illa om amerikanernas anfallskrig, det gynnar kommunisterna. Albert Camus uppmanade sin samtid att avvisa valet mellan offer och bödel och vägra vara antingen eller, en uppmaning som jag vill hävda är minst lika aktuell idag som när den skrevs för 70 år sedan. Finns det offer och bödlar i kriget i Syrien? Onekligen. Måste vi välja sida? Inte nödvändigtvis. Vi bär alla ett ansvar för vad som just nu sker framför våra ögon, men det ansvaret innebär också att vi måste finna nya vägar. Vare sig USA eller Ryssland har kunnat hålla tillbaka eldstormen som just nu rasar i Syrien och det är vårt ansvar att avvisa båda sidor och skapa ett nytt alternativ. Nu kanske läsaren tänker att om jag kommer med en så pass brutal uppmaning åligger det mig att även sitta inne på svaret, men jag gör inte det. Jag vet inte hur vi ska få ett slut på dödandet i Syrien. Ingen vet det. Vad jag vet är att vi måste sluta ställa oss på vardera sida i konflikten och heja på, vi måste trycka på supermakterna att besinna sig och utarbeta en gemensam färdriktning innan de gör något annat. Inga tvivel råder om det faktum att en del rebellgrupper i Syrien har gjort sig skyldiga till krigsbrott, likväl råder inga tvivel om att Ryssland och Assad-regimen har gjort detsamma.

 

Den enda tänkbara vägen ur konflikt är dialog. Det förefaller måhända skandalöst att föreslå dialog när civilbefolkningen dag efter dag, vecka efter vecka bombas och dödas – men vi måste försöka. Bomberna har fallit i fem år och vi står idag inte närmare ett slut på konflikten än när den började. En dialog förutsätter också att vi tar avstånd från alla stridande parter och erkänner en gång för alla att det inte finns någon ”rätt” sida i kriget. Vi bör inte falla för en slags moralisk likgiltighet och konstatera att Daesh är på samma nivå som USA eller att Ryssland är på samma nivå som YPG, men om vi ska försöka finna en väg framåt måste vi släppa idén om att en part måste gå med seger och alla andra förlora. I kriget finns inga vinnare och förlorare, enbart förlorare.

 

Naturligtvis kan jag sympatisera med vad YPG kämpar för och ingen kan vara emot de som slutit sig samman i olika rebellgrupper för att försvara sina byar, sina hem och sina familjer. Det vore förstås enkelt för oss här hemma att moralisera över andras åtaganden. Men den som väljer enbart sitt samvete som ledstjärna får inte rädas att påtala övertramp eller ta avstånd från även de grupper som har de mest beundransvärda visioner. Slavoj Žižek gör observationen att kommunismens tragedi under 1900-talet var att den utlovade arbetarnas paradis på jorden när den i själva verket skapade ett helvete för desamma. Visioner och drömmar är en sak, vad som faktiskt görs i drömmarnas och visionernas namn är en annan sak. Sätt inte er tilltro till supermakterna, till rebellerna eller regimen. Sätt istället er tilltro till de bättre änglarna i vår natur, som Abraham Lincoln en gång kallade dem i samband med ett annat inbördeskrig. Det är min bestämda övertygelse att vi enbart ta oss ur maktlöshetens dödsgrepp om vi kommer till insikt om detta, att vi måste göra något och att vi måste göra det själva.

 

Alfred Esbjörnson

Sapere Aude

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *