Kräver solidaritet alltid identifikation?

Hashtagen jesuischarlie (jag är Charlie) sprids nu över hela världen. Foto: TT.

 

Många känslor är i rörelse efter massakern på satirtecknarna på den franska tidskriften Charlie Hebdo. Och efter morden på de två poliser och de andra parisarna som kommit i vägen för attentatsmännens framfart. Känslor av sorg. Över det brutala våldet, över hur det måste kännas att veta att ens partner aldrig mer kommer hem från jobbet. Känslor av rädsla inför vad som händer omkring oss, inför att 2015 blir ett ännu mörkare år politiskt än 2014. Rädsla inför hur mörkt det kan bli innan det vänder.

 

När jag läser om hur moskéer attackerats i Frankrike och om svenska talmäns hetsuttalanden på Facebook blir jag ännu mer rädd. Men jag kan inte heller låta bli att känna att det är något som skaver också med en del av de andra reaktionerna på massakern, de som inte syftar till att skapa mer hat utan vill skapa sammanhållning och samtal. Under hashtagen jesuischarlie (jag är Charlie) uttrycker människor världen över sympati och solidaritet med de mördade journalisterna. Tidningar (bl.a. Expressen) publicerar deras satirteckningar – och inte de som till exempel lyfter fram djurs lidande utan hellre de som driver med islam och muslimer. Detta i syfte att ta ställning för det fria ordet, men kanske också i den krassa vetskapen om att det är dessa som säljer lösnummer.

 

På demonstrationer hålls skyltar med dessa teckningar upp, och nya liknande ritas. Det är som om man tror att terroristerna kan besegras genom att dessa kontroversiella representationer fortsätter att spridas. Men har teckningarna som parodierar muslimer bidragit till att minska hatet och splittringen i det franska samhället? Förmodligen inte. Och det behöver inte heller ha varit deras syfte. Men när de nu används av de som säger sig vilja motverka våld och repression blir frågan ändå relevant.

 

De som tar dessa specifika teckningars innehåll i försvar gör det med argumentet att många andra teckningar skildrat exempelvis Påven eller andra företrädare för den katolska kyrkan, eller kända politiker. Men vi lever ju inte i en värld där politiker, Påven och katolska kyrkan är lika utsatta som de etniska eller religiösa minoriteter som avbildas med stora näsor, galna ögon och i löjliga versioner av traditionella kläder. Precis som den tyska pressen (eller svenska för den delen) under 1930-talet gjorde satir även om annat än judar, skulle vi idag aldrig hävda att den tidens drift med kungligheter eller politiker hade samma symboliska effekter som den över judisk ondska och girighet. Många av de som försvarar karikatyrer av arabiska jättenäsor idag har heller inte förvana att lyfta fram Lars Vilks konstnärsgärning, eller att uttrycka solidaritet med kritiserade Jyllandsposten genom att sprida den tidningens alster. Det är något som händer med oss när människor dör, blir så brutalt avrättade så nära oss. Särskilt när det är människor vi av olika skäl kan känna igen oss i, och vars gärning vi i någon utsträckning känner sympati för.

 

Men vad betyder det egentligen att vara Charlie? Och måste jag vara Charlie för att kunna uttrycka det självklara avståndstagandet från massakern, för att kunna känna sympati med offren och deras familjer eller för att värna journalisters rätt att verka? Bygger solidaritet nödvändigtvis på identifikation? Frågan är också om ett försvar av yttrandefriheten som princip medför att vi plötsligt måste hylla just de teckningar vars innehåll vi för fyra dagar sedan skulle ha tagit avstånd ifrån? Är yttrandefrihet idag synonymt med nidbilder av profeten Muhammed, oavsett vilken kontext dessa bilder lyfts fram i?

 

Jag skulle önska att särskilt vänstern nu förmår en bredare och djupare analys än bara att vi alla är Charlie och att massakern var en attack på yttrandefriheten/demokratin/det öppna och toleranta samhället, som om dessa vore självklara och tidlösa. Sådana begrepp behöver för det första sättas i relation till makt och konflikt, där de företeelser de syftar till endast existerar i begränsad utsträckning, så länge människor skiljs åt, beroende av klasstillhörighet, kön, etnicitet. Yttrandefriheten, liksom andra liberala rättigheter, är alltid främst symbolisk för de som av materiella skäl inte kan göra bruk av den, och upplevs inte nödvändigtvis enbart som något självklart gott när man är den som det talas väldigt fritt om men sällan med. Därför är det så vanskligt att yttrandefrihet som princip nu kopplas samman med en viss typ av yttranden, sådana som också görs av aktörer med helt andra syften än Charlie Hebdo. För det andra saknar en sådan beskrivning av det som skett i Paris, alltså att det var en attack på yttrandefriheten, en förankring i globala historiska skeenden, så som ”kriget mot terrorismen” och de hundratusentals offer detta skördat utanför västvärlden och de försämringar det orsakat för många som lever här. Eller kapitalismens kriser och Europas ökade klassklyftor och den (ofta etniska) segregation som kommer med dessa, en effekt tydlig inte minst i Frankrike. Eller den globala kamp mellan olika ekonomiska och politiska aktörer som kan anta nationell, geografisk eller religiös form, men som oavsett nästan alltid har helt andra syften än att främja de vanliga människornas väl. Dessa skeenden utgör bakgrunden till den utveckling som nu trappas upp, och som blir som synligast för oss när våldet slår till i hjärtat av Europa. Det är dessa bakomliggande orsaker vi i första hand borde prata om. Och framförallt, genom politisk organisering för ökad jämlikhet och mot imperialism, försöka bekämpa.

 

Kristin Linderoth,

Doktorand i genusvetenskap och medlem av Tidens redaktion

Share

3 thoughts on “Kräver solidaritet alltid identifikation?

  1. magnificent submit, very informative. I wonder why the other experts of this sector
    don’t realize this. You must continue your writing.
    I’m confident, you’ve a great readers’ base already!

    homepage – Shad –

  2. Pingback: Nytt år – ny idédebatt |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *