Typiskt, va? Tänkte väl det. Nu kommer de hit och ska förstöra för oss igen. Ingenting får man väl ha kvar. Samhällsomstörtande typer som stödjs av naiva, verklighetsfrånvända krafter.

Nej, det är inte en medlem i SD, en skribent från Avpixlat eller någon från valfri främlingsfientlig grupp på valfritt socialt medium som gestaltas. Det är tänkt som en skildring av slumpvis vald konservativ köttidkare. Kanske orättvist, men förhoppningsvis finns det vissa poänger som går att känna igen. Den där överdrivna självsäkerheten, tron på sin uppfattning som absolut – vad som med nyord skulle benämnas “faktaresistens” –, och inte minst den diskrediterande diskursen riktad mot köttkritiker, vegetarianer, flexetarianer, veganer, osv.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht hamnade i blåsväder tidigare under veckan för ett uttalande i en intervju med Sveriges Radio där han inte såg några anledningar att varken sluta upp med köttätandet eller ens odla ambitionen att dra ner på detsamma. Naturskyddsföreningen var snabba ute med att kritisera ministerns uttalande, likt en uppsjö kommentarer på nätet. Det handlade om att ministern uttryckt åsikten att det inte finns några anledningar att sluta upp eller ens dra ner på köttätandet av miljöskäl, trots att Bucht inte själv hade någon koll på vilken nivå köttätandet ligger på eller om det ökat eller minskat de senaste åren.

Som vegetarian eller flexetarian eller hobbyvegetarian eller vad jag nu ska benämna mig, så är det naturligtvis lätt att uppröra sig över sådana uttalanden. Det som jag tror många inom den “köttfria sfären” kan hålla med om är kanske inte av vilken anledning man slutat upp med kött, utan att det finns vissa återkommande fraser och rentav klichéer som nästan dyker upp som en ryggmärgsreaktion så fort diskussionen glider in på ämnet. “Jag skulle aldrig kunna vara vegetarian” eller “Kött är ju så gott” eller “Nämen, jag är egoistisk och det kan jag inte ändra på”. Jag vet inte hur ni, kära läsare, ställer er till de här påståendena, men i mina öron låter de aningen tunna. På ett sätt tycker jag naturligtvis att det är skönt att det hela delvis handlar om köttätare som nu försvarar sig, istället för att vegetarianer ska behöva det. Samtidigt blir det ganska tungrott att besvara samma påståenden gång på gång.

Att smaken på något skulle vara nog som en förutsättning för att det är okej är kanske inte direkt det bästa argumentet, beroende på vilken teoretisk utgångspunkt man har. Den relativt lilla njutning du får av en biff är så liten i jämförelse med det lidande den griskulting som blir kastrerad utan bedövning vid tre dagars ålder, den ko som står bunden och förvägras social kontakt, den kyckling som hängs upp och ner och bedövas med elbedövning vid fullt medvetande (något som är otroligt smärtsamt, särskilt för kycklingar med tidigare benskador). Listan kan göras oändligt lång. Naturligtvis finns det länder som är värre. Men det gör inte oss bra.

Trots alla hemskheter, så finns det ändå ljus i mörkret. Det finns en större medvetenhet kring köttätande och vegetarianism, väldigt många som jag pratar med säger att de gärna vill äta mer vegetariskt (och det är väl ändå det första viktiga steget). Med klimatavtal som förbinder världens länder att sänka sina utsläpp, ett djupare samhällstänkande kring våra livsmedelsval och dess konsekvenser som jag tycker mig ha sett de senare åren och fler organisationer (som S-Studenter) som tar ansvar för att förmå folk att ändra sina levnadsvanor så kanske framtiden ändå är något att ha. Det går långsamt, men det går åtminstone åt rätt håll.

Emil Fridolfsson

Libertas redaktion