Ludvig Fahlvik: Konsten måste bli allas egendom

ebok

Det började med att Ludvig Fahlvik från SSK, numera även Libertasmedlem, skrev ett inlägg i den eviga debatten kring uppdelningen i fin- respektive fulkultur. Och det fortsatte med en replik från Madeleine Bengtsson och Johanna Mårtensson, också dem en del av Libertas redaktion. Nu har debatten fått en tredje replik,  från Ludvig Fahlvik. Foto: Scanpix

 

Bengtsson och Mårtensson har en provokativ rubriksättning på sin replik till min artikel. Blir vi fascister av Melodifestivalen? Nej. Men vi blir inte demokrater heller. Bengtsson och Mårtensson vill prata om olika sorters kultur. De understryker det kontraproduktiva i uppdelningen mellan ful- respektive finkultur och önskar en pluralism. För all del. Men så länge ideologiska strukturer i samhället ser till att fördela kulturella upplevelser efter klass måste vi tala utifrån dessa strukturer, denna politiska realitet. Viss kultur konsumeras av arbetare, och viss kultur konsumeras av människor med robustare kapitalstyrka. Visionen om pluralism kan inte fullgöras om man inte tar hänsyn till förutsättningarna.

 

När Bengtsson och Mårtensson skriver att man borde “tillkänna människor rätten att vara sammansatta och nyfikna på mer än det påbjudna” menar de att man ska undvika att direkt diktera för folk vad de ska läsa för böcker och se på för film. Problemet i dagens kontext är emellertid inte någon sådan förmodad kulturell gräddas elitära föreskrift, eller en kulturpolitik som pekar med hela handen. Det påbjudna är i stället den lättsmälta populärkultur som subtilt upprätthåller rådande sociala ordning. Så länge arbetarklassen tittar på Melodifestivalen och inte intresserar sig för Wagner äger de röst- och kapitalstarka klasserna tolkningföreträde och tillträde till en väl avgränsad hage. Det frånstötande i sammanhanget är hur man är tvungen att hålla sig till den kulturella kost som positionen i samhällshierarkin föreskriver. Det påbjudna ger sken av frivillighet, men innebär ett informellt tvång. Tvånget är lika verkligt och verksamt som i en totalitär stat, men mer försåtligt, eftersom “man kan låta bli om man inte vill”. Det är viljan som betvingas. Detta är klassamhället.

 

Om man accepterar denna kulturella apartheid, och snarare vill upphöja statusen på den typ av kultur som riktar sig till och konsumeras av de socioekonomiskt svaga samhällsgrupperna, hamnar man i något sorts särartsresonemang som säkerligen kommer att se till att upprätthålla det intellektuella och sociala klassamhället. Då förespråkar man en impotent kulturpolitik och förlorar kulturens och bildningens subversiva potential. Att enbart tala om olika sorters kultur bevarar fördelningen och strukturen. Det förändrar ingenting. Det ger sken av öppenhet, dynamik och nyans, men inget rör sig. Dynamiken är i själva verket enbart en statisk relativism. Retoriken har lösgjort sig från en politisk verklighet.

 

I min föregående text önskade jag inte förhärliga historiens smakfostrande projekt. Förra seklets dylika tendenser hade en absolut och auktoritär ton, vilket jag var noga med att påpeka. Men smakfostran gick i huvudsak inte ut på, som Bengtsson och Mårtensson hävdar, att assimilera en borgerlig kultur. Som jag tidigare skrev skulle en bildad och intellektuellt rustad arbetarklass snarare skapa en motkraft till den hegemoniska borgerligheten. Den socialdemokratiska smakfostran kom med andra värderingar och ideal än de rådande. Den hade ju anspråk på att omformulera hela samhället! Hur skulle den kunna nöja sig med tillrättalagd, borgerlig smak? I huvudsak blev funktionalismen – den borgerliga smakens motpol – en socialistisk älsklingsestetik i smakfostrans och den sociala ingenjörkonstens tjänst under det tidiga 1900-talet.

 

Det finns, som Bengtsson och Mårtensson skriver, naturligtvis ingen mening med att stigmatisera särskilda kulturkonsumenter. Det sköter kulturindustrin själv. Dess differentieringar mellan A- och B-filmer eller månadsmagasin i olika prisklasser baserar sig inte på sakliga grunder, utan på behovet av att “klassificera, organisera och kartlägga konsumenterna” som Horkheimer och Adorno skriver i Upplysningens dialektik.  Denna sortering bidrar till upprätthållandet av människors falska självbild och samhälleliga position. Min tidigare text var inte någon patriarkalistisk uppmaning till att ge melodifestivalfrälsta en uppsträckning. Det är strukturerna som är intressanta, inte individerna. Vidare är jag ingen anhängare av borgerlig institutionell välsignelse. Men att i poststrukturalistisk anda avvisa idén om kvalitativa gränser inom kultursfären  innebär en oproblematiserande hållning gentemot vår kulturella infrastruktur. Vad ska man med Nationalmuseum till om man kan nöja sig med annonserna i senaste numret av Femina? Varför läsa böcker när man kan supa? Det senare borde ju rimligen också räknas som fullgod kultur för en övertygad relativist. Det finns ett ansvar att ta här. Ett ansvar som överskrider individens.

 

Problematiken med den klassbetingade kulturkonsumenten är ju att hon som individ faktiskt inte väljer vad hon konsumerar. Hennes deltagande i den betvingande ideologiska fördelningen av estetiska upplevelser är i grund och botten högst ofrivillig. Att alla inte har förutsättning, ork eller kapital att införskaffa sig kvalitet är en grundbult i den socialistiska kritiken av det liberala valfrihetssamhället. Formellt kan man läsa vad för litteratur man vill, men människan är ju i trots mot den liberala övertygelsen inte herre över sitt eget hus. Med banala floskler om hur alla har rätt till sin egen åsikt blir klassbetingad kulturkonsumtion förstås en icke-fråga. Men vår subjektivitet kolonialiseras av ideologi . Oavsett samhällsklass är konsumenters behov i en kapitalistisk ekonomi retroaktivt. Det svarar mot utbudet. Det som produceras måste säljas. Konsumenten är inte fri, utan uppvisar enbart lydnad gentemot järnsystemets rytm. Hon begär det hon uppmanas begära. Nya säsonger. Nya modeller. Nya schlagerlåtar. Likriktning är en naturlig – ja, nödvändig – utveckling i ett kapitalistiskt samhälle. Likriktning förbilligar. I stället för att producera efter individuella önskemål måste önskemålen uniformeras. Den egna åsiktens inflytande i sammanhanget är alltså marginellt.

 

Svenska slöjdföreningen, sedan 1976 Svensk Form, arbetade under förra seklet med estetisk bildning av allmänheten. De lobbade mot producenter, formgivare och konsumenter i sin strävan att utplåna den ojämlika fördelningen av vad man i dag skulle beskriva som kulturellt kapital. “Konstnärerna till industrin” var en av organisationens paroller. Avsikten var att främja en konsumtion av förhållandevis billiga produkter med konstnärligt värde och att få till stånd en befolkning av medvetna och bildade medborgare. Dessutom ville man främja konstnärernas utsatta position i ekonomin och på arbetsmarknaden. Svenska slöjdföreningen begrep att marknaden skapade just retroaktiva begär, och föregrep därför dessa. Den kritiska och kreativa människan skulle skapas utifrån en materiell omgivning som ansågs fördelaktig. Detta är både ytterst progressivt och ytterst pragmatiskt.

 

Socialismen kan inte vara konsumtionsliberal. Den måste ta hänsyn till socialt arv. Den måste vara aktiv när det kommer till arbetsmarknad, produktion och folkbildning. Den måste vara samtidskritisk. Den måste förstå kulturens makt. Kulturindustrin kan användas som medel för att passivisera befolkningen. Berlusconis Italien är ett utomordentligt tydligt samtida exempel. Masskulturens ideologiska skolning av folket kan beröva dem deras politiska medvetande och därmed stävja en progressiv utveckling. Kulturen bör i största möjliga mån förskonas från kommersialismens sensationalism och stereotyper, vilket kulturpropositionen från 1974 bland annat erkände. Det behövs krafter som lyfter fram alternativ till den traditionella, klassbundna konsumtionen. Krafter som problematiserar den mediala makten. Det behövs en aktiv politik. Ur parlamentarisk synvinkel är det helt omöjligt att undvika ett värderingssystem av någon art. Hur än ett sådant värderingssystem struktureras eller definieras, är den offentliga finansieringens praktik oundvikligen förenat med det. Så även på det kulturpolitiska fältet. Hur skulle vi annars avgöra hur våra skattekronor spenderades?

 

Med en aktiv socialdemokratisk politik kan vi utplåna den klassbestämda kulturella fördelningen. Bengtsson och Mårtensson listade några viktiga reformer. 1936 förutspådde dåvarande ecklesiastikminister Arthur Engberg att “[k]onsten är på väg att bliva allas egendom.” Låt oss hoppas att denna sant socialistiska åstundan tillåts påbörja sitt förverkligande under det ännu färska 2014.

 

Ludvig Fahlvik,
SSK

Share

9 thoughts on “Ludvig Fahlvik: Konsten måste bli allas egendom

  1. My brother suggested I might like this website. He was entirely right.
    This put up truly made my day. You cann’t consider just how much time I had spent for this info!
    Thank you!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *